article-image

Vinnare och förlorare

Artikel Whitney Houstons död var ingen isolerad, sorglig händelse. Hennes äktenskap med Bobby Brown var också betydligt mer än "stormigt". Behandlingen av Whitney Houston är en del av ett mycket bredare sammanhang, skriver Kristofer Andersson.

På låten “Samarkanda”, ett av spåren på det kommande albumet “Beväpna dig med vingar”, sjunger Joakim Thåström om livets vackraste stunder. Han sjunger om Triumfbågen, Nina Simones röst, Gun Clubs “Mother of earth” och om jordgubbarna i tant Bertas sommarberså.

Han sjunger om stunden då ”Whitney sjunger Dolly”.

Just den här sena söndagskvällen spelar jag den raden om och om igen. Det är den värdigaste hyllning av en världsartist jag kan tänka mig. Men det är också en av få händelser i slutkapitlet om Whitney Houston som har varit värdiga.

Jag har aldrig under mitt 27-åriga liv sett en artist behandlas så systematiskt ovärdigt som Whitney Houston. Därför handlar den här texten inte främst om musiken – den fantastiska musiken – som Whitney Houston spelade in.

Jag måste försöka att ringa in någonting annat.

“Sedan Whitney Houstons genombrott, vid 21 års ålder 1985, har det varit lätt för henne att sälja skivor, men svårare för henne att få respekt” skrev journalisten Anthony Decurtis i Rolling Stones omslagsintervju 1993.

Samma sak gäller även två decennier senare. “En djup men klar soulröst som kunde sjunga pop för alla” skriver Expressens Anders Nunstedt i en snabbt skriven, och säkerligen välmenande, krönika några timmar efter hennes död.

“Hon var en av de allra största” skriver Nunstedt, till synes pliktskyldigt, för att sedan snabbt dyka ned i en mycket välbekant stilistik. En stilistik där vitsiga formuleringar avlöser varandra utan eftertanke men som alla är en del av ett mycket större sammanhang.

“Whitney sjöng som en packad kråka” skriver han i samma minneskrönika och syftar på den sista turné hon gjorde i Europa. Det är tydligen svårt att hålla sig från de litterära lustigheterna, även med kort deadline.

Jag ska snabbt gå igenom Whitney Houstons musikaliska gärning: hennes kusiner heter Dionne och Dee Dee Warwick. Hennes gudmor heter Aretha Franklin. Houston sjöng som elvaåring i New Hope Baptist Church, belägen i Newark och hennes röst lämnade aldrig kyrkan.

Whitney och Aretha har båda bestigit musikens Mount Everest. Det finns inga andra som kunde sjunga lika vackert. Artister som Madonna, David Bowie, Michael Jackson och Eminem har utnyttjat musikens fulla medium bättre, men Whitney Houston hade något de artisterna aldrig har haft:
Förmågan att med utan andra attribut än rösten förändra liv.

Hör henne sjunga “How will I know” från hennes självbetitlade debutalbum utan bakgrundsinstrument om du tvekar.

Houston var också en av mycket få svarta kvinnliga artister som på riktigt kunde tjäna som tonårsidol under 1980-talet. Journalisten Rebecca Traister nämner hur Whitney vid den tiden var ensam svart kvinna i tonårsmagasinens och tv-showernas vita hav:

“For many black girls, she was the only young female role model presented in lily-white teen bibles or mainstream entertainment who looked anything like them”.

Houstons röst kunde vid den här tiden liknas vid en dansare som på en sekund kunde ta över vilket dansgolv som helst. Hon nådde nivåer få, om några, sångare nått tidigare. Inte för att det alltid uppmärksammades. Länge sågs hon, i enighet med gällande regelverk, som en halvhjärtad produkt.

Men mot slutet var hon helt ensam.

När Whitney Houston gästade Sverige i juni 2010 var hennes besök en uppvisning i hur vårt samhälle konsekvent förnekar kvinnliga artister möjligheten att få resa sig igen efter fallet. Hur tålamodet tryter så mycket snabbare om du heter Whitney än om du heter Bob.

”Whitneys sång är som en råmande kossa” skrev tidigare nämnde Nunstedt i Expressen om hennes framträdande i Köpenhamn. I en text publicerad tre dagar senare, den 7 juni 2010, beskriver han samma spelning så här: “Till skillnad från tusentals fans stannade jag kvar tills den feta damen slutat sjunga”.

Nunstedt medger att det är lite osmakligt. Lite längre ned i texten får läsaren veta att Houston har gått upp “sisådär 30 pannor”.

Det är en obehaglig text – men det var andra skribenter som långt tidigare satte tonen.

2006 kallade till exempel skvallerjournalisten Nick Papp Whitney Houston för “crack head”. Som Rebecca Traister påpekar krävs det bara dessutom en mycket liten förskjutning för att “crack head” i stället ska betyda “crack whore”.

När Whitney Houston första gången kallades “crack head” i pressen hade hon redan under lång tid långsamt malts ned av kvarnarna. Hennes äktenskap med Bobby Brown var under lång tid, som det brukar heta, “stormigt”.

“Stormigt” är ordet vi använder när vi inte riktigt vågar ta i sakfrågan: Att Whitney Houston, precis som miljoner och åter miljoner andra kvinnor, under lång tid blev utsatt för psykisk nedbrytning inom sitt äktenskap, samtidigt som mycket starka misstankar om upprepad misshandel präglade relationen.

Whitney Houston och Bobby Brown möttes första gången på Soul Train music awards den 12 april 1989. Fyra månader senare bjöd han ut henne.

När Whitney Houston år 2009 gästade Oprah var sångerskan frispråkig om sitt tidigare äktenskap. När hon fick frågan om Brown var avundsjuk på hennes framgångar svarade hon “ja”. Hon berättade att hon försökte att förvandla sig till “Mrs Brown” i försök att kompensera för hennes egna framgångar. “Jag förlorade mig själv i mina försök att göra honom nöjd”. Whitney Houston raderades ut.

Plats för Mrs Brown.

En kväll – Bobby hade fyllt år och Whitney hade arrangerat en födelsedagsfest för honom på en klubb i Atlanta – spottade han på henne. När hon ringde en vän och och bad att få bli hämtad tryckte Brown upp henne mot väggen. Whitney slog telefonen i bakhuvudet på honom i försvar.

Det finns rader av misstankar om misshandel i parets äktenskap, men Whitney bekräftar bara ett av dessa tillfällen, i slutskedet av deras äktenskap.

Men Bobby blev dokumenterat aggressiv under påverkan av droger och alkohol. På parets vägg i deras hem fanns en tid till exempel en stor bild på Whitney Houston och Bobby Brown tillsammans.

Vid ett tillfälle slet Brown bort huvudet av sin fru på bilden.

Det är inte Bobby Brown som ensam står ansvarig för förfallet. Snarare är Whitney Houstons karriär en fältstudie i vad mallar, förväntningar och normer kan göra med en människa. Men han var utan tvekan en del av haveriet. Deras – ursäkta – “stormiga” relation var omvittnat destruktiv.

Samtidigt pekade Whitneys behov av att visa att hon hade klass och pengar möjligen ofrivilligt ut de ideér om ras och kön som ofrånkomligt blev en del av den kedjereaktion som slutligen ledde till hennes död: ”Crack is cheap. I make too much money to ever smoke crack. We don’t do crack. Crack is whack.”

Ni ser: Jag är inte fattig. Jag är inte som alla andra svarta kvinnor som fastnar i crack. Jag är ekonomiskt oberoende.

Jag är ingen crackhora.

I SvD sa journalisten Sonja Schwarzenberger så här i samband med Whitney Houstons Europaturné:

“Kvinnliga musikers vikt, kläder och privatliv har ett helt annat nyhetsvärde än de manliga stjärnornas. När det gäller kvinnliga artister räknas alltid utseendet som en del av produkten, den är öppen för att beskrivas, bedömas och hånas. Det öppnar för oerhört respektlösa kommentarer”.

Den som inte räcker till blir en dramatisk historia och en fyndig rubrik. En människas sammanbrott blir ett enskilt olycksfall. Men tänk om historien om Whitney Houston inte alls är en fristående, sorglig berättelse vi kan vitsa loss om?

Jag vill lämna den här texten med en tanke.

Tänk dig Bobby Brown. Föreställ dig att han går upp på en scen i Mississippi för att framföra en knippe nya sånger bara timmar efter att hans exfru, en råmande överviktig kossa, har dött ensam på ett hotellrum.

Tänk dig sedan att den bilden är fruktansvärt talande för vårt samhälle och för vilka det är som konsekvent och systematiskt förlorar.

Tidigare texter om Whitney Houston: