1). D’Angelo får, äntligen, ett sammanhang som känns relevant för 2012.

2). Kassetter från labeln The live we sleep!

Mer här. Varje kassett finns i 30 exemplar.

3). The 2 Bears gör utmärkt disco i rakt nedstigande led från Stonewall Inn på sitt debutalbum. Här är ett nytt mixtape.

4). Och, lite oväntat, det nya Tindersticks-albumet som är värt tiden bara för det nio minuter långa öppningsspåret.

5). Till sist, trots att ni rimligen redan har upptäckt det, så måste jag bara nämna att 00-talets bästa artist, möjligen med undantag av den duo jag alltid håller närmast hjärtat, har släppt en ny singel.

… och som ett litet, litet PS. I kväll gästade Michael Kiwanuka Skavlan. Men jag såg honom redan igår, på en liten branschspelning på Obaren i Stockholm. Sist – efter att bland annat ha spelat den vansinnigt vackra vaggvisegospeln ”Rest” – blommade han och hans mycket lilla orkester ut i Bill Withers ”I don’t know”. Jag älskar den sången.

I get a warm, warm summer feeling
walking through the snow
Even chilly darkness has the brightest glow…

Som vissa av er redan vet har det nu blivit så: Regeringens musikexpertpris har tilldelats TMA-kollektivet, enligt SVT:s ”Kulturnyheterna”. Utmärkelsen delades ut under onsdagen av utbildningsminister Jan ”Janus” Björklund. Regeringens musikexpertpris instiftades av den ”socialdemokratiska regeringen” 1997.

– Det känns som det ultimata erkännandet som man kan få av sitt hemland. Det känns svårast att få, och som det sista man får. När man redan har övertygat alla andra, och till slut lyckas övertyga själva regeringen om att man är bra, kommenterar Adrian Hörnquist.

Så, finns det någon anledning för TMA att fortsätta streta på efter det här priset?

– Ja, nu måste vi hålla fanan högt. Vi måste leverera.

Hooray!

För att fira detta gick jag igenom den bästa musiken som ramlat över mig den senaste tiden. 2012 har ju faktiskt börjat riktigt, riktigt bra. Det här är en del av bevismaterialet:

R Kelly – Share my love (låt)
Oemotståndligt på alla sätt och vis, instant classic. Barry White 2.0. ”Now that we’re in this room / Let’s do what we’re born to do / POPULATE! / POPULATE!”

Frank Ocean – Voodoo (låt, typ)
Allas vår favoritcrooner.

Saint Etienne – Tonight (låt)
Habil gubbrock.

SBTRKT – Atomic piece (outgiven låt)
Tänker lite att det här låter som en dubstep-version av Jan Johanssons ”Jazz på svenska”. Är jag helt ute och cyklar!?

M Ward – The first time I ran away (låt)

Xosar – Tropical cruize (12″)
Kvalitetshouse från San Fransisco.

Madteo – Bugler gold pt. 1 (12″)
Minimalistisk techno som ingen begriper sig på. Första släppet på Joy Orbisons nya label Hinge Finger.

Speech Debelle – I’m with it (låt)

Lightships – Two lines (låt)
Gerald Love från Teenage Fanclub, alldeles bedårande såklart.

Damien Jurado – Museum of flights (låt)
Årets hittills finaste falsett och låttext.

Toumani Diabaté – Soumbou ya ya (Live from Union Chapel, 2011)
Tack Kristofer för detta tips.

Nils Frahm (pianist)
Tack Elin för tipset om La Blogothèques liveinspelning av Nils Frahm. Den var verkligen, som du skrev, helt fantastisk. ”Said and done” berör på djupet. Jag har också lyssnat en hel del på Frahms senaste album ”Felt”, i synnerhet avslutande ”More”. Men detta har du förstås redan hört.

The 2 Bears – Be strong (album)
Ett lite roligare Hot Chip med ett ovanligt starkt intresse för björnar. Men det har sin naturliga förklaring, Joe Goddard ÄR nämligen en björn.

Mosca (artist)
Jag vet, inget direkt nytt. Men av någon anledning har vi aldrig nämnt honom här. Hans samlade produktion är liten men hemskt stark. Lyssna till exempel på hans senaste tolva ”Done me wrong”/”Bax” men också – om ni missat den – den tio minuters fullständigt knäckande bass-symfonin ”Nike” (som XLR8R för övrigt tyckte var 2010 års allra bästa låt). Musiken är inte Moscas enda passion, på sin youtube-kanal visar han sig också ha ett ovanligt starkt intresse för jättestora kvinnorumpor.

Och ikväll sprider Michael Kiwanuka värme på Obaren i ett kylslaget Stockholm.

Åh, musiken! Som allt som oftast håller mig uppe på benen. Som betyder något – för mig, kanske också för dig.

Målning: Karin Cyrén

Så enkelt kan det vara, men vi ska nog inte anklaga Lil Wayne för populism. Publiken skrek säkert lika högt kvällen efter i, typ, Düsseldorf. För det här är Da Drought 3-Lil Wayne: ”säljer om några månader en miljon skivor på en vecka”-Lil Wayne, faktiskt-världens-bästa-rappare-Lil Wayne. Han finns överallt, inte minst hos mig.

Längre bort i spektrumet av mitt musiklyssnande vid samma tidpunkt finns Ben Hudson, en brittisk 29-åring som ingen vet vem det är. Men han och hans band The Library sticker ut som en av tio ”favourite underground Myspace acts” som Kanye West har valt ut på Myspace i egenskap av något slags gästredaktör. Mr Hudsons musik tar mig direkt i besittning.

Jag har nyss flyttat till Paris och tusen tankar irrar runt varje dag. Nytt land, ny stad, nytt språk, ny boendesituation. Och ett ansträngt distansförhållande ovanpå allt. Det är underbart och svårgreppbart. Men Mr Hudson & The Librarys debutskiva ”A tale of two cities” från 2007 sätter saker i perspektiv, det blir något konstant att återkomma till. Närmast kommer låten ”Everything happens to me”.

Mr Hudson kastar upp ett silverrep av melankoli, virar runt min fot och drar mig sakta nedåt mot marken.

Att Hudson själv har nämnt influenser som just Ella Fitzgerald, Chet Baker och Billie Holiday i samma andetag som André 3000, Phoenix och Dizzee Rascal, känns knappast som koketterande med en ”öppen musiksmak”. Snarare en fullt logisk historieskrivning som föregår musiken han själv gör.

Innan ”A tale of two cities” producerar Ben Hudson under flera år hiphop och grime i Birmingham. Det hörs i musiken han gör som Mr Hudson: det är beats som ligger i grunden och om han inte samplar själv ser han till att hacka upp bandmedlemmarnas instrument och röster (men pianot lämnas alltid orört och rent). Körsångerskan Joy Joseph är oumbärlig i det hela. Men framförallt trummorna har ett tydligt hiphopdriv, även i gitarrballader som ”Cover girl”.

Texten i ”Cover girl” kan diskuteras. Den handlar om en kvasigenusmedveten vit riddare – eventuellt släkt med Bruno Mars – som klumpigt rider in och ska rädda en stackars hjälplös flicka från patriarkatets snäva ideal. Hon kanske inte är någon omslagsflicka men hon är minsann fin som hon är!

Texten tar emellertid en vändning när Hudson just i slutet ändrar refrängen till ”I’ll never be a gentleman, just facing facts, my face isn’t right. You’ll never want a gentleman, when you’ve seen me in this light.” En naiv förhoppning: idealen finns överallt och tränger oss alla, kom igen så släpper vi dem.

Och sådär håller det på genom ”A tale of two cities”. Substantiella texter över varierade, spännande poplåtar. Omedelbart attraktiva. En aktuell referens är Frank Ocean. Också hos honom finns en grund av hiphop och r’n'b som gärna övergår i rena poplåtar. Frank Ocean gjorde dessutom på sin ”Nostalgia, Ultra” en version av Mr Hudsons ”There will be tears”.

Mr Hudson värvas kort efter Kanye Wests Myspace-utnämning till att jobba med honom på vad som skulle bli ”808s & Heartbreaks”. Där hjälper han till med att sjunga, komponera och skriva några av skivans starkaste låtar. Framför allt ”Street lights” – som om The Radio Dept. flugits in till Kanyes Honolulu-studio en regnig dag.

Mr Hudson börjar sen rusta inför nästa album, ”Straight no chaser” (2009), nu som soloartist. Kanye West tror på sin nyfunna musa: ”I believe Mr Hudson has the potential to be bigger than me, to be one of the most important artists of his generation”.

Mr Hudson svarar genom att försvara West när hans användande av auto-tune på ”808s & Heartbreaks” ifrågasätts: ”I’ll definitely use A LOT of auto-tune on my album”, säger han i en livechat med sina fans. Den första singeln släpps samma månad som ”808s & Heartbreaks”.

Det fina med ”There will be tears” är dels den utsökta auto-tunen som flätas in och ut i flera stämmor. Dels den uppgivna texten som destilleras i den lakoniska refrängen: ”There will be tears, I have no doubt. There may be smiles, but a few. And when the tears have run out, we’ll be blue, blue”.

Men kanske framförallt är styrkan det på ytan simpla, upphackade, lite brusiga beatet, de repeterande mollackorden. En engelsk ung man som sjunger om kärleken i fyra nyanser av grått. Mr Hudson gjorde James Blake tre år innan James Blake. Till och med upplägget i videon liknar det i videon till ”The Wilhelm Scream”.

Resten av ”Straight no chaser” är tyvärr långt ojämnare än James Blakes debut och bleknar i synnerhet bredvid ”A tale of two cities”. Det finns ytterligare ett par bra spår, som ”Stiff upper lip” och ”Central park”, men ”There will be tears” tornar upp sig omöjligt högt bland dem alla. Mr Hudsons uttalade mål var att göra en simplare skiva än ”A tale of two cities”, med mer direkta pophits. Men mest låter det ängsligt och lite förvirrat.

I dag då? Mr Hudson fortsätter att arbeta med Kanye West och olika projekt på Wests bolag G.O.O.D. Music (där Hudson också har kontrakt). Han har hjälpt till att skriva någon Kid Cudi-låt här, något med Big Sean där. Annars tas han mest fram i rampljuset för att emulera Alphaville och Sandra Richardson/Cassius så att det ska låta bättre än en uppskalad sampling. Ett deppigt öde för en så potent popmusiker, men hopp finns. Hudson har berättat att han jobbar på sitt tredje album där han vill ha ett mer engelskt och smutsigt sound, ”so that you’ll have to get the Hoover out after you listen to it.”

Han blir nog aldrig större än Kanye West, inte en av sin generations viktigaste artister. Men han förtjänar bättre än att ses som ”killen som sjunger på den där töntiga Jay-Z-låten”.

Fler kommentarer, tagna från Twitter och Facebook, lyder ”They’re the fucking reason why post-dubstep is on Wikipedia”, ”Arrogant and cocky” och den mer roliga ”Worse than Vice and Pitchfork”. Jag älskar sådan form av, vad ska man saga, marknadsföring?

Jag minns de få gångerna jag varit på baren Bröderna Olssons Garlic and Shots på söder I Stockholm, där tidningsrecensioner av stället var uppsatta på väggen. ”Gå inte hit”, var andemeningen. Annars är det ju en klassisk mentalitet: vi vet bäst, och alla andra kan dra. Vi får se hur det utvecklas. Under tiden finns det fina artiklar om ” A Brief As Possible Historical Recount Of R&B” (som inte är så brief) ochlånga ”guider” till bass att läsa, plus ett gäng mixar.

Jag mailade Erik Kirtley, som bland annat gjort just mixar till MTHRFNKR och håller i en annan ”revevant, and hip”-blogg, Indie R&B, och frågade lite om hans roll i det hela.

” Jag var ärligt talat lite förvånad över sidans kaxiga framtoning, men det är spännande att se en sida som är såpass transparent, det är liksom inget diskret försök till att se cool ut, det är ett öppet statement redan från början.”‘

”Sidan startades av Kornelia, enligt hennes Facebook-profil heter hon Kamila i efternamn, tysk som flyttade till London i höstas. Mthrfnkr är ju som sagt en vidareutveckling av hennes förra blogg Post-dubstep och det var mycket tack vare att hon publicerade första Indie R&B-mixen på Post-dubstep som min blogg fått över 20 000 följare. Så Indie R&B blev efter hand mer eller mindre en lillebrorsblogg till post-dubstep och det var i den vevan som hon fick idén till att starta Mthrfnkr och kombinera båda bloggarnas innehåll”.

”Hon mailade mig och jag var med och gav feedback på namnförslag och kom med två förslag på loggor, hade tyvärr inte tid att bidra med mer grafiskt arbete, och sen sista månaden på året började saker rulla väldigt snabbt och jag hängde inte riktigt med i slutspurten. Fick lite panik när sidan helt plötsligt skulle ha premiär första januari och jag inte ens börjat på mixen. Men Kornelia hade ju förberett oerhört väl och samlat ihop många skribenter och fått kontakt med lite branschfolk, så det fanns ju gott om saker att publicera vid premiären”.

En av de bra böckerna skriver jag just nu ett efterord till. Det här är bara en paus från författandet av det efterordet. Det här är bara en paus, så skriver jag, fast det är ju just allting annat än det här som är en paus.

2012 ser, efter en trög start, ut att bli bra. Det är ju som Stefan Lövfen konstaterade igår, så att framtiden är full av möjligheter.

Det här är fortsättningen på livet:

Damien Jurado – Museum of flight (albumspår).

Hanna Fahl (skribent).

Leopard (djur och mönster).

Leo Zero – House train (kommande albumspår).

Guido – Micro X (singel).

Human Made (Nigos nya kläder).

John Talabot – When the past was present (kommande albumspår).

Wild Nothing – Nowhere (singel).

Nowhere by CTRACKSBK
‘

Lana Del Rey – Dark paradise (albumspår).

Voguing: Voguing and the House Ballroom Scene of New York City 1976 - 1996 (samlingsalbum).

Drop out orchestra – Ocean (kommande singel).

”The past is never dead. It’s not even the past”.
William Faulkner

I historikern Reinhart Kosellecks bok Erfarenhet, Tid och Historia beskriver Koselleck inte bara hur vi upplever historien, utan också hur historien fungerar. Den blev för några hundra år sedan Historien med stort H, linjär, singulär och progressiv. Detta nya modernitetsprojekt separerade historien, tidigare mer levande som en ständig moralisk kompass, och gav den struktur.

Vi skapar en historia för att kunna avskilja den från framtiden. Från och med 1700-talet börjar vi uppfatta den egna tiden som ny. Vi börjar fylla historien med erfarenheter och framtiden med förväntningar. ”Det nya” ersätter det förutsagda.

Så märkligt då, när framtiden ständigt verkar vara närvarande. Den är framåtdrivande och verkar vilja rusa snabbare.

Inom medieteori pratar man om ”accelerated writing”; hur vi med hjälp av datorer skriver mer – fortare – och hur maskinerna dessutom själva skapar ett informationsarkiv som bara växer. Appar och tekniska hjälpmedel verkar sudda ut gränserna mellan virtuellt och verkligt, än mer med sina reklamhologram, superlinser (bioniska linser som projicerar bilder framför dina ögon) och Augmented Reality.

Avståndet mellan nutid och framtid tycks ha krympt till ett minimum. En känsla av att allt är lite overkligt hela tiden. Eller en märklig förlust av framtidstro.

Att popkulturen speglar dessa förändringar och uppfattningar är ingenting nytt. Även om gamla genrer och stilar återkommer har de alltid filtrerats och skiftat under tiden. Strömningar är just strömningar för att de plockar upp vibrationer ur tiden och materialiserar dem (i den mån det är möjligt).

I ljuset av den här märkliga samtidsfuturismen, ett besynnerligt tillstånd av post-apokalyps och konstant alarm, uttrycker mode, film och musik just denna förvirring. Mikrogenren ”Seapunk” är ett utmärkt exempel. Sprungen ur kärleken till ravekulturen, men skapad i ett helt annat samhällsklimat, snuddar den på många sätt vid just denna tanke om en framtid utan framtid.

Jag ska inte påstå att ett gäng kids som gillar att dansa och färga håret rosa säger mer om samtiden än de gör. Men jag kan beskriva en upplevelse av min egen fascination. Varför tycker jag själv att den här snurriga blandningen av witch house, chillwave, rave, punk och allmän ”piss off but thank you very much”-attityd är så spännande?

Kanske för att det är just en materialisering av ett tillstånd. Om chillwaven uttryckte en djup nostalgi, en vilja att fly från eländet in i korniga vykort, brusande hav och soldränkt hud, finns en annan känsla här. En unge som slutat vara rädd, rest sig upp, borstat av sig dammet, och satt på sig neonkepsen.

Band som Unicorn Kid, Zombelle och Fire For Effect blandar också tydlig futurism som vi alla känner igen. En sampling av karaktären Ruby Rhod från Luc Bessons ”The 5th element” ställs i kontrast till ett kollektivt erkännande om att världen som vi känner den absolut kommer att försvinna. Troligast under vatten.

Havet är också återkommande, inte bara musikaliskt, just nu. Jag tänker på en av Alexander McQueens allra sista visningar (s/s 2010) där modellerna likt havsvidunder äntrade catwalken i överjordiska skor och klänningar som såg ut som hårda snäckskal. En armé av sjöjungfrur. Havets soldater, redo att ta sig an apokalypsen.

Eller titta på Versaces tropiska tryck. Även Chanels senaste visning andades med gälar, tydligt inspirerad av havet, där skimrande klänningar av pärlemor, fiskfjäll och antydan till sjögräs och koraller påminde oss om en alternativ värld under ytan. Florence Welch uppenbarade sig dessutom, likt Botticellis ”Venus” på visningen, och sjöng ”What the water gave me”.

Detta är inte Kevin Costner i ”Waterworld”. Det är inte katastrofen, det är livet efter katastrofen.

Det är en verklighetens futurism, en eftervärld som redan är här. En teknologisk tid hämtad såväl från vårt ständiga online-liv som från tröttheten av att leva under ett ständigt hot. Hotet från klimatförändringarna, hotet från finanskriser, kanske från det mesta som skrämmer. Ett hanterande, inte en flykt. Ett eget tillstånd, inte en längtan efter en sommar som alltid är alltför kort.

”Seapunk” är också djupt förankrad i Interneteran. Mötet sker såväl online som offline.
Eller som bloggaren Gucci Goth beskriver det: ”tumblr and twitter aren’t just social networking timekillers: they’re ways of life.”

Seapunk är ett tecken på Internets globala effekter. Strömningen är inte lokaliserad geografiskt till en plats, utan har från början rört sig över och runt främst USA och England samtidigt, från Edinburghs nämnda Unicorn Kid, till det självutnämnda Seapunk-bolaget Coral Records (”Founded by Future Seapunk Ocean Colonists”) från Los Angeles.

I en text på Rodeo från i somras skrev jag om relationen just mellan teknik och techno och hur det ena inte skulle ha kunnat utvecklas utan det andra. Technokulturen var en typ av socialt nätverk och ”virtual rave” var så att säga en förlängning av den fysiska dansen och upplevelsen av musiken.

I ljuset av detta kan man se Seapunk som en logisk fortsättning. Eller sammanflätning. Applicera så en förundrad tanke om flytande tid på detta och vi har rattat in 2012 någorlunda.

Reinhart Koselleck skriver om historien följande:

”Since the future of modern history opens itself as the unknown, it becomes plannable – it must be planned. With each new plan a fresh degree of uncertainty is introduced, since it presupposes a lack of experience. Such an increase in expectation, in anticipation of difference, actually limits what can be said with certainty about the future, but this diminishing scenario of the future was precisely what was required for the rise of the new discourse of statistics, a rational method of forecasting rather than predicting.”

Ju mer förväntningar vi har på framtiden, desto mindre använder vi vår erfarenhet till att förstå den. Den blir istället otäck och skräckfylld. Samtidigt verkar avståndet mellan samtid och framtid ha krympt till nästan ingenting. Vi verkar ha hunnit ikapp oss själva, och framtiden är inte längre det okända, utan ett märkligt futuristiskt samtidstillstånd.

När vi har nått vägs ände, slutet på vår mentala Maya-kalender finns det inget annat att göra än att dyka ner i avgrunden med dansen ekande bland vågorna.

Kidsen i refrängen till Unicorn Kids oljefatsdrypande ”True Love Fantasy” låter faktiskt mer som delfiner när de skanderar: ”We are the young true love fantasy heat. We are the whisper of ecstasy dreams”. Drömmen blev verklighet, mitt bland cyborgkroppar och informationstsunamis.

Framtiden är död. Länge leve framtiden.

Dock skulle det dröja ytterligare fem år innan Andres Lokko och resten av den svenska popintelligentian slutade vägra Refused. Året var 1998, bandet splittrades och skickade ut det kanske mest oavslappnade avskedet i rockhistorien. Under rubriken ”Refused are fucking dead” staplades Baudrillard ovanpå Foucault ovanpå uppmaningar att bränna museum ovanpå klasskrig ovanpå dyra och heliga löften att aldrig, aldrig mer spela tillsammans igen.

Och – viktigast av allt –de uppmanade världens alla rockjournalister att ta sig i röven, och krävde att samtliga promobilder på gruppen skulle förintas.

När detta nådde tidningen Bibels fax gick redaktionen i spinn. Ty detta var på den tiden då faxade ”kommunikéer” med skyhöga pretentioner signalerade att det rörde sig om viktig rockmusik, och inte bara vanlig rockmusik. ”Stoppa pressarna”, skrek Andres Lokko, ”ge mig Dennis Lyxzén eller ge mig döden!”

Problemet var att tidningen aldrig skrivit en rad om Refused. ”The shape of punk to come” hade inte ens ansetts värdig en recension i Bibel före det att medlemmarna slog fast att de endast ville blicka framåt, utan att ”torteras av den resa längs minnenas allé som inkompetenta journalister har att erbjuda”. Deppigt.

Nåväl. Det var då och nu är nu och Andres Lokko får en andra chans på Lyxzén-bollen. Ty detta är den tid då återföreningscheckarna skrivs med minst sju siffror och hipsterfestivalerna står på kö för att sätta fyra snubbar från Umeå högst upp på affischerna.

Förra veckans mer jordnära kommuniké om att Refused startat upp igen fick såssiala medier att explodera av eufori. Gammelmedia skrev balanserade saker om att gruppen inte gör det för att de vill, utan för att samtiden och dess stundande egokalyps mer eller mindre kräver det. Rimligt.

Alla som väntat i 14 år jublar. Själv är jag säker på att jag muttrar något korkat om sellouts.

"Be regular and orderly in your life, so that you may be violent and original in your work".
 Gustave Flaubert.

Det heter att summan av lasterna är konstant. Till exempel ger alkohol mig känslor jag inte vill känna; vi bråkar alldeles för ofta. Vi har setts minst en eller två gånger i veckan i tio års tid och det känns som att jag har blivit ledsen var tredje gång.
En relation jag inte längre orkar med eller vill ha.

Dessutom finns det en annan, vi har bara båda länge försökt undvika att tala högt om vad vi har tillsammans.

I Dagens nyheter skriver Bengt Ohlsson att konsumismen ”alltid är den andre”.
Exakt samma rad hade kunnat skrivas om alkohol. Överdriven konsumtion, såväl som ett accelererat spritintag, är ju accepterade delar av vårt samhälle. Något vi lätt slätar över, åtminstone för den som redan har en ställning.

De andra, de redan utspårade och utanför, låter vi istället ta plats i tv-program som Lyxfällan. Där slutar aldrig frasen “Men skärp dig nu!” att klinga.

Fniss fniss.

Som om det alltid bara är att skärpa sig när det inte finns några skyddsnät.

“Varför är det aldrig någon som poserar med sina spelproblem på det här jävla stället?” frågar en närstående när vi står i en bar. Frågan är förstås retorisk; vi vet båda svaret.
I den medieklass som vi båda hör till är det okej att supa sönder sig själv. Att dra i spaken till en Jack vegas-automat bär sällan samma skimmer.

Jag kan inte ännu säga nej till konsumtionen, trots att jag vet att jag borde.
Vår relation känns fortfarande pirrig. Vi är fortfarande nyfikna på varandra.
Jag låter den göra vad den vill med mig.

“Man ska ha råd med allt, fin bostad, senaste modekläderna, bra bil och Thailandsresa” säger Karolina Kull på Kronofogdemyndigheten till Dagens nyheter. Så är det förstås för många. Men jag har aldrig velat ha någonting av det där, utom just kläder. Jag kan sitta och ruttna i min etta; bara jag får göra det i snusnäsdukar från amerikanska Mister Freedom.

Levi’s! Jack Purcell! Visvim! Human Made! Adam Kimmel! Kärleken har skiftat men alltid varit gränslös. Förstås är jag medveten om att jag framstår som sorglig. Fullt medveten om att jag borde växa upp, skaffa en större lägenhet och en partner.
Sedan beställer jag skosnören från en brittisk butik för hundra kronor stycket.

När jag kommer hem en måndagnatt i mellandagarna är klockan över två. Det är snart morgon och jag knappar in adressen till en internetsajt. Ett par skor jag länge pekat på (jag trycker ofta pekfingret mot skärmen så hårt att det blir stora feta fläckar) är nedsatta från 5700 kronor till 4000 kronor. Jag har inte råd.

Betalningen sker med faktura. Lägger 2000 kronor den här månaden och 2000 nästa månad. Ett perfekt upplägg i mitt huvud. Jag har trots allt ett kreditkort från Eurocard och jag måste ha ett par skor i “waxed cowhide upper”. Det får kosta vad det kosta vill.

Shop’n'roll.

Nästa morgon möts jag sömndrucken av ett mail: “Your order has been dispatched”.
En blandning av uppriktig glädje och något smutsigt träffar själen.

Redan dagen efter kommer paketet. Jag springer mot mitt lokala postkontor med en skrynklig avi i handen. Utanför, direkt på torget, på en träbänk, öppnar jag skolådan.

En liten del av skon är gjord i svart behandlad denim från den japanska staden Okayama. Där görs världens kanske bästa denimtyg. En mental pilgrimresa för den som ägnar en alldeles för stor del av livet åt något så till synes fånigt som jeans.

När jag snör på mig skorna kan jag se de båda floderna Asahi och Yoshii rinna genom staden. Om jag blundar kan jag känna doften av körsbärsblommorna som nyss har slagit ut i stadens största park Kakuzan.

Det är inte mycket som ger mig samma känsla. Känslan av att fullständigt förlora mig i en labyrint jag aldrig vill komma ur. Det känns som att ingen kan ta mig.

En vecka senare ligger ett brev från min hyresvärd på hallmattan.

Jag har missat att betala hyran för december. Man påpekar att ansökan om handräckning – läs vräkning – hos Kronofogden kan komma att ske.

Hur hade jag kunnat missa det? Jag betalar och sjunker sedan ned i en svår panikattack som får hela själen att skaka.

Jag vill ställa tre frågor: Hur många laster kan en människa ha? Hur många tvättstreck behöver vår rädsla innan den slutligen torkar? Och om vi ställer något stort och tungt i vägen för smutsen, är det tillräckligt välstädat då?

I min omgivning finns de som gör allting med samma intensitet – från att arbeta, läsa och samla på tygtrasor till att supa sig själva till avgrunden. Jag älskar detta nästan maniskt galna i flera av mina vänner.

Det gör dem till högt flygande svalor, men det gör dem också till falnande svavel.

Någon är ruinerad för att han lagt hela sitt csn-lån på rar hiphopvinyl. En vän somnar i trädgården för att hon inte klarar av att öppna dörren. Gemensamt är detta att vi alla samtidigt ler överseende mot svanktatueringar, en Thailandssemester eller drömmen om ett nytt kök.

“Det gör ont att gå igenom väggar, men det är nödvändigt“ skriver Tranströmer.
Han glömmer att på väggens andra sida räknas fortfarande summan av lasterna samman.

Jag missar efter sex år hyran nästan samtidigt som jag tröttnar på att låta hjärtat detonera av en blandning bärs och järn. Här någonstans hittar jag en tanke.

Här någonstans syns mina privilegier alldeles klart.

I topp fem över de mest skuldsatta kommunerna i landet ligger Munkfors, Norrtälje, Essunga, Överkalix och Bräcke. Inte ens Stockholm, där vi allt oftare betalar närmare två miljoner kronor för en etta innanför tullarna, slår sig in på topp fem. Där hittar vi istället platser där många saknar högre utbildning. Bruksorter. Platser som inte längre behövs när vi ställer om från att vara ett industrisamhälle till någonting annat.

När programmet “Värsta pojkvänsakademien” hade premiär under hösten 2011 tävlade vi lite skrockande om att förakta de medverkande mest. Tystnade skrattet ens när Christian, en av pojkvännerna i serien, sa att han skulle få råd att gå till tandläkaren om han vann? Jag tror inte det.

Christian är hur som helst inte ensam: 850.000 svenskar hade år 2009 inte råd att gå till tandläkaren. Men under 2012 kommer jag i genomsnitt att få 1825 kronor per månad i jobbskatteavdrag. Samtidigt kommer en av mina nära efter många års jobb att ha 11.000 kronor kvar efter skatt när denne går ut i arbetslöshet.

Jag tror inte att laster är klasslösa. Beteendet, ja. Omgivningens reaktioner, nej. Möjligheterna till förändring? Absolut inte.

På min hylla, bredvid brevet från min hyresvärd, står ett annat kuvert. American Express vill bjuda på ett guldkort och en resa till London. Jag klämmer med fingarna på erbjudandet. Slänger det inte.

Vad har min tveksamma kredithantering med klass att göra? Nog bara det faktum att det är till synes lite mer okej att dra ett kreditkort om jag gör det i den goda smakens namn. Jag är fortfarande någon.

Jag har till exempel förmågan att skriva den här texten. Jag vet att människor kommer läsa den och bedöma mig utifrån den. I min mycket snäva värld så vet jag också att det fortfarande kommer finnas män, för det är bara män, som kommer att tycka att jag är något – att jag kan något, att det jag skriver betyder något – även nästa gång jag går in på dansklubben Under bron i Stockholm.

Jag kommer att få känna mig häftig och det är inte en känsla att underskatta. Jag har förmågan att ringa min hyresvärd och förklara att ett fruktansvärt misstag har skett och jag vet att jag kommer vara trovärdig.

American Express-erbjudandet blänger på mig från hyllan. Jag känner mig rik när jag läser texten i kuvertet. “Låt 2012 bli året då du belönar dig själv när du handlar”.

När jag kommer hem själv om nätterna öppnar jag datorn och surfar i timtal, tittar på plagg som jag egentligen inte borde ha råd med. I huvudet hör jag pappa varna mig för att få fyrkantiga ögon.

Jag är, uppenbarligen, åtta år gammal.

Epiologen till den här texten lyder som följer: Christian – eller “latmasken” som han kallades – vann 300.000 kronor. Jag vet inte om han någonsin gick till tandläkaren. Det spelar mindre roll. Fortfarande saknar var tredje ensamstående kvinna i Sverige ekonomi för att sköta sina tänder.

Välgörenhet är numera avdragsgill, men jag försöker inte förmå någon att ge bort sina pengar till andras tandoperationer. Det är vad vi borde ha skattesedeln till. Jag vill bara säga att valen vi gör, kickarna vi väljer att falla för, lika gärna kan vara någon annans enda utväg.

Ett lån till skyhög ränta. Att suga av en dildo som tv-underhållning. Att supa för att täppa till truten på rösten som säger “Skärp dig”. Tänk om summan inte alls är konstant; tänk om summan och därmed också insatsen långsamt ökar för oss alla?

Konsumismen är inte den andre. Konsumismen är min farliga fling.

Jag slänger gratisresan till London åt helvete. Det är jag och Eurocard, men vår relation har redan hunnit bli komplicerad. En dag kommer vi att göra slut, kanske har vi redan gjort det, kanske ska vi bara fly världen en sista gång ihop.
Vi kan bli vad som helst, aldrig att vi missar en hyra mer.

Tillsammans kan vi resa hela vägen till Okayama. Vi kan se körsbärsträden.

Två veckor senare damp det ner ett brev på hallmattan. Det visade sig vara från en Manhattanbo – hur han hade fått tag i min hemadress är fortfarande en gåta – som hade blivit blixtförälskad då han såg mig genom ett skyltfönster under sin semesterresa i Sverige. Medskickat var också ett gammalt kassettband.

På en liten klisterlapp lyckades jag urskilja några ord: ”Tom Moulton mix #4”. Tom Moulton var en känd discomixare, en pionjär på området, läste jag mig till. Jag hade fått ett originalband som min beundrare snott från Moulton en stormig natt 1976; en natt som hade slutat i slagsmål och krossade vinglas. Utan att veta vad jag skulle förvänta mig stoppade jag ner bandet i en bandspelare och tryckte på play.

Okej okej. RIKTIGT så där gick det kanske inte till. Faktum är att jag inte har någon romantisk bakgrundshistoria till min discokärlek. Jag har aldrig hittat en grovkornig videoupptagning från öppningskvällen på Paradise Garage längst ner i en övergiven soptunna – förlåt till er som jag ljugit rakt upp i ansiktet.

Om jag inte missminner mig så började det med att jag köpte en billig skiva på Statoil, en samling fylld till bredden med undermåliga versioner av slitna, eller med rätta bortglömda, hits.

Mest fångades jag av ”Ring my bell” med Anita Ward. Det handlade inte om trendkänslighet, fantastiska yttre omständigheter eller att jag blev övertalad av kompisar – det är i alla fall inte så jag minns det. Det handlade om något som kom inifrån, någon sorts längtan.
Någonting träffade tonen. Men vad var det?

Även om bilden har romantiserats lite väl mycket i efterhand, så är det ändå tveklöst så att discon som fenomen och musikstil växte fram i en outsidermiljö. Människor som på grund av sin sexuella läggning, ras eller annan samhällelig status alltid känt sig undanskuffade eller låsta fann en fristad på dansgolven. Där spelade det ingen roll om man var bög, hetero, kines eller affärsman. Det spelade heller ingen roll vilka problem man vanligtvis brottades med. Morgondagens bekymmer var morgondagens bekymmer – inatt var det dans, dans, dans. Och sex.
Disco var – och är – eskapism.

Men det är inte själlös eskapism, och det är därför jag älskar genren. Låten ”Good times” är en av den klassiska discoerans största stunder.

Vi får många gånger i låten höra att det här är de goda tiderna, så många gånger att det nästan låter som ett mantra – tanken att om vi bara upprepar orden tillräckligt många gånger så kanske de blir sanna. Är det här verkligen de goda tiderna, eller är det längtan efter de goda tiderna vi hör?

”Must put an end to this stress and strife”, sjungs det i den första versen, och senare kommer den mest ödesdigra raden: ”You silly fool, you can’t change your fate”. Vi kanske inte kan komma ur vår eländiga situation, vi är de vi är, men vi kan åtminstone vara oförskämt stolta och glada ett par nätter i veckan. Ju fler hånfulla kommentarer vi får utstå under vardagen, ju tråkigare vi har under veckan – desto mer intensivt dansar vi när lördagskvällen blir natt.

I ”My feet keep dancing” får vi ta del av berättarens alla storslagna drömmar, innan slutsatsen kommer: ”But I’ll never get the chance, cause all I do is dance. My mama said my brains are in my feet.”

När Bernard Edwards och Nile Rodgers förvägrades inträde till Studio 54 – trots att deras musik spelades flitigt på klubben – blev de naturligtvis arga och besvikna. Men de lade sig inte i rännstenen och lyssnade på någon proto-Morrissey. De gick hem, drack champagne, och skrev ”Le freak” (”aaaaaww – fuck off!” ändrades senare till ”aaaaaww – freak out!”), vilket skulle bli en av världens mest sålda singlar.

Där har vi ett sätt att tackla motgångar! Men innebär det här att disco är en genomkäck genre?

Inte alls. Bitterljuvheten finns inte bara i genrens sociala kontext och i vissa texter, utan också i rent musikaliska komponenter. Inte minst i form av vemodiga stråkar.

I vår har jag tänkt skriva en uppsats om skivomslag från discoeran, och därigenom ta min examen. Det tänkte jag göra för tre år sen också. Jag har inte orkat, jag har haft för lite energi, jag har dagdrömt för mycket. Kanske är det en fråga om självförtroende, kanske är jag bara riktigt usel på att ta tag i saker. Jag har ofta (och i detta är jag naturligtvis långt ifrån unik) känt en stark men obestämbar längtan bort från vardagen. Bort från tristessen. Discon har fungerat som en av mina bästa ventiler i det sammanhanget.

Med fötterna i rörelse, pumpande hjärta och blicken stadigt fäst på discokulan försöker jag radera minnet från ännu en meningslös torsdag. Lyckan stiger genom kroppen. Det känns nästan som att bli kär, förutom att jag slipper paranoian, sömnlösheten, svartsjukan, illamåendet, och så vidare. Det var den här känslan som jag anade någonstans bakom ”Ring my bells” glättiga fasad.

Så när Jackson Sisters ”I believe in miracles” dunkar igång i mitt ödsliga vardagsrum brister jag ut i ett leende. Under fyra minuter och femtiotvå sekunder fylls jag av en försiktigt positiv känsla: kanske kommer allting att lösa sig trots allt.

PS. Jag lyssnar inte längre på Statoilsamlingar. Jag märkte snart att det fanns en hel värld av fantastiska one hit wonders att upptäcka, producenter som Arthur Russell, August Darnell och Giorgio Moroder förförde mig med sina säregna varianter av dansmusik och Chic blev snart ett av mina absoluta favoritband. Därför tänkte jag att det hör till god ton att tipsa om några av de guldkorn jag fastnat lite extra för genom åren. Här följer ett litet urval:

Machine – There but for the grace of God go I

Change – Angel in my pocket

Chic – I want your love

Nicolette Larson – Lotta love (Jim Burgess remix)

Jimmy Ross – First true love affair (Larry Levan remix)

Four Below Zero – My baby’s got ESP

Diana Ross – My old piano

Sister Sledge – He’s the greatest dancer

Linda Clifford – Runaway love

Doctor’s Cat – Feel the drive

Taana Gardner – Heartbeat (Party mix)

Eftersom nästan all rap som är bra mår bäst av att lyssnas på genast, eller åtminstone samma kalenderår, pratar Sanna, Petter och Hugo lite om vad de lyssnat på 2012. Det är lite upp och ner med den musiken helt ärligt men den är ju ny i alla fall.

Petter berättar hur han löser situationer när han märker att han vill lyssna på musik som egentligen är från förra året och samtidigt bestämt sig för att inte lyssna på något som är så gammalt.

Men 2012 har ju inte varat så länge, så Vad blir det för rap? fortsätter istället att prata om rap-subgenren bounce (även sub-subgenrerna sissy bounce aka fjoll-stuns och bounce’n'b aka r’n'stuns).

Lyssna er vidare om ni vill veta vem av talarna som har mest erfarenhet av att (försöka) dansa till bounce? Eller om ni undrar om det är Sanna, Hugo eller Petter som har för vana att köra bil till bounce? Slutligen berättar Petter om vad han lyssnade på för musik/rap när han var 14 år.

Utöver att det är det första avsnittet 2012 är det här första gången ett avsnitt spelas in någon annanstans än hemma hos Onda.

Nästa avsnitt hoppas Vad blir det för rap? vara tillbaka i Rågsved där vi hör hemma.

Vi finns på Internet! Till exempel Facebook, Tumblr och Twitter.