Williams avantgardistiska filmmusik, som vävde samman traditionella instrument och elektronisk behandling, gavs trots seriens världsomspännande succé nämligen aldrig ut på skiva och verkade förlorad. Det var ingen lätt väg, men trettio år senare har inspelningarna till slut hittat hem.

En dag i början av 2009 fikade den engelska radio-dj:n Jonny Trunk med en bekant. På sitt skivbolag Trunk Records återutger han rariteter ur filmmusikens förlovade land och vännen berättade att denne hade funnit en oförklarlig LP på en loppmarknad i London. På omslaget var skrivet “Life On Earth” och ett antal spårtitlar, men i övrigt fanns ingen information. Ingen kompositör. Inget skivbolag.

Efter mängder av samtal med ovetande svar fick Trunk till slut reda på att LPn pressats av Edward Williams själv som en gåva till de musiker som varit med vid inspelningen. Han kontaktade kompositören som gav tummen upp och efter lika många samtal till advokater och licensieringsansvariga gav det lilla skivbolaget i november 2009 ut soundtracket på CD, komplett med Attenboroughs klassiska groda på omslaget.

– Nej, nej. Det känns inte alls konstigt att du vill prata med mig om den. Tvärtom är jag förtjust över att musiken äntligen är utgiven.

När jag ringer Edward Williams, idag 89 år, i hans hem i Bristol börjar jag med att fråga om det känns lite knäppt. Jag vill känna av läget. Som musikskribent har jag ju lärt mig att det finns få saker som folk är så ointresserade av att prata om som det som hände för trettio år sedan, men Williams är en gladlynt gentleman som pratar passionerat om sin historia inom dokumentärfilmsmusik och elektroniska ljudexperiment. Och jag förstår att det betyder mycket för honom att albumet har släppts.

– Att arbeta med “Life On Earth” var förmodligen höjdpunkten i min karriär men det gav också så mycket till mig personligen. Serien påverkade mig verkligen, gav mig en förståelse för naturen som jag inte haft innan. Den formade mina tankar och instinkter för resten av livet så jag kan inte hjälpa att känna att det är en av de viktigaste sakerna jag gjort.

“Life On Earth” är en ambitiös dokumentär. Vansinnigt ambitiös. De tretton programmen krävde nytänkande genom hela produktionen. Bland annat tvingades en kameraman i hundratals timmar filma en groda som föder upp sina yngel i munnen i väntan på att den skulle spotta ut dem. När Williams fick uppdraget att skriva musik för serien gick han in i det med samma ambitionsnivå.

– Jag var så imponerad av filmmaterialet att jag arbetade hårt för att överträffa mig själv. Titelmelodin är ett stycke som jag hade skrivit tio år tidigare och som jag låtit vila i väntan på att jag skulle hitta en värdig användning för den. Det här projektet var så mycket större än allt annat jag varit inblandad i. Jag arbetade med “Life On Earth” i över ett år och musiken är skriven för att passa minsta lilla rörelse i fotot, berättar han.

Från samtida konceptnoisealbum om hårda vinterdagar till “De fyra årstiderna” och mycket längre tillbaka än så har människans behov av att uttolka naturen alltid varit närvarande i musiken. Och i övrig konst, naturligtvis. Det som gör Williams soundtrack till en fascinerande resa är att det är återhållsamt och utmanande, en avantgarde-komposition som lämnar mycket för lyssnaren att själv fylla i.

Williams berättar om hur han efter att ha tjänstgjort i flottan under andra världskriget arbetade som assistent åt den skotska dirigenten Muir Mathieson, en tjänst han haft tillfälligt ett kort tag innan kriget. Mathieson låg vid tiden praktiskt taget bakom musiken för alla spelfilmer som gjordes i Storbritannien och tog första dagen med Williams till musikläggningen av noirdramat “Odd Man Out”.

– Vi satt där med en massa fint folk och försökte avgöra vart i filmen olika stycken skulle ligga. Det gick inte att bestämma sig för musiken var så berörande i sig att den dämpade snarare än förstärkte effekten. Jag lärde mig mycket om att inte använda musik, att återhållsamhet kan förmedla starkare känslor, säger han.

Muir Mathieson gav honom sparken efter en tid. På ett snällt sätt. Dirigenten såg potential i honom och ville knuffa ut honom i världen för att utbilda sig och stå på egna ben. Det var så Edward Williams själv började komponera och över en tjugofemårsperiod kom han att skriva musik till över hundra dokumentärfilmer.

Men han nöjde sig inte med det. Han hade nya ljudvärldar att utforska. Där ett stycke tidigare nått sin slutpunkt efter att ha nedtecknats på notpapper, kopierats och spelats in av en orkester ville Williams bearbeta inspelningarna och började på 60-talet söka sig mot de elektroniska experimenten.

– Jag upptäckte vilka världar som öppnade sig genom inspelningsteknik. En försynt liten flöjt kunde plötsligt höras genom starka tromboner. Samtidigt fick jag tag på en engelsktillverkad synthesizer som hette VCS3. Jag tröttnade ganska fort på ljuden som dess oscillatorer kunde skapa och ville ha ett rikare, mer organiskt ljud. Därför började jag istället ta inspelningar av klarinetter och horn och bearbeta dem med synthesizern. Genom att ändra i voltkontroll och frekvenser kunde jag utforska och experimentera.

Ett av spåren från “Life On Earth”-soundtracket heter “Fish Of The Sea” och förmedlar en så exakt, dämpad undervattenskänsla att jag är övertygad om att jag skulle ha klarat av att pricka in kontexten även om jag inte kände till titeln. Williams berättar hur den sortens behandling av det inspelade inte var planerad innan utan kom till genom experimenterande i efterhand.

– Jag tror inte att det skulle ha gått att göra på annat sätt. När jag arbetade med elektronik så var det alltid genom utforskande av de här underbara ljuden, att upptäcka och se vad som hände om jag skruvade på den ena eller andra knappen.

– I min studio satte vi upp två bandekon, tre-fyra meter från varandra, med band som gick emellan så att ljudet passerade båda maskiner gång på gång. Det blev en förtjusande blandning av extraordinära ljud och intressanta missljud, betydligt mer organiska ljud än vad jag hade kunnat göra med bara orkester, skrattar han.

Även om “Life On Earth” enligt Williams själv var höjdpunkten på karriären skulle utforskarandan bestå. Han sökte efter ett sätt att kontrollera elektronisk musikutrustning live och uppfann tekniken Soundbeam som med hjälp av ultraljud läser av handens rörelser så att man genom gester kan styra en synthesizer. Det som var byggt för musiker fick därigenom också en annan, välkommen, användning.

– Den började användas av handikappade barn som kanske bara kunde röra ett finger eller ett ögonbryn. Det var en oerhörd glädje att se när deras ansikten lös upp och de sa: ‘Mamma, jag skapade det där ljudet.’

Edward Williams följde upp “Life on earth” med musik till liknande BBC-serier som “The Discovery of Animal Behaviour” och “The Living Isles”.

Han har även gjort musik till dokumentärer om konstnärer som Goya, Gillray och författare som Mary Wollstonecraft på Channel 4.

“Life on earth – Music from the 1979 BBC Tv series” finns att köpa hos Trunk Records.

Billy Rimgard har tidigare skrivit för publikationer som Sonic och The Cricket. Sedan 2004 driver han den utmärkta bloggen Beneath A Steal Sky där han skriver om musik, populärkultur och lite robotar.

Never Want To Lose You from Tatti at Letsmix.com.

Maluca befinner sig långt från den Dominikanska republiken. Men merengue är alltjämt en oskiljbar del av henne i ett snöigt och kallt Stockholm.

Tillsammans med DJ Sega, rockmännen Popo och dubstepproducenten Rusko, utgör hon den nya vågen av pigga och otyglade artister på Diplos skivbolag Mad Decent. En grupp av upplivande karaktärer som inte har så mycket gemensamt musikaliskt, men som delar samma okomplicerade attityd: Att inte låta sig begränsas av regler och strukturer, utan med öppet sinne ta in och blanda stilar utan några som helst ängslighetsfilter.

I Malucas fall har det resulterat i en elektronisk korsning av latinska rytmer, house, hiphop och slagverk som koskälla. En hetsig och hård brygd som slår ut i full blom på hennes debut-ep ”El tigeraso” som gavs ut förra året.

Diplo, som producerat, har själv beskrivit musiken som ”merengue acid house”.

– Merengue är som mitt lillfinger eller mina ögon, det har alltid funnits där. Jag reflekterar inte kring det, det är en så naturlig del av mig, säger Maluca.

Vi träffas på Berns hotell i Stockholm. Maluca, eller Natalie Yepez som hennes riktiga namn lyder, har under de senaste dagarna haft den anrika nöjessalongen som något av ett basecamp på den Skandinavienturné hon varit ute på (med spelningar även i Malmö, Oslo och Uppsala). En vistelse som sångerskan från New York upplevt som både märklig och inbjudande (”Det är lite som i ’The shining’, man går i korridorerna och bara väntar på att Jack Nickolson ska hoppa fram med en yxa. Men personalen är väldigt trevlig”).

Turnén har inte bara innefattat klubbspelningar. Dagen innan vi möts har Maluca varit i studion med Mackan Price (Basutbudet) och spelat in material till ett kommande mixtape. Men senare under kvällen är det dags att möta Stockholmspubliken för första gången när Maluca och dj:n och samarbetspartner Paul Devro (också han en Mad Decent-artist) ska ge ett liveset på Berns källarklubb Tvåtrettiofemett.

Att Diplo har betytt en hel del i sammanhanget går inte att nog understryka. Den hyllade remixgurun och producenten från Philadelphia upptäckte Maluca när hon jobbade som bartender på en karaokebar i New York. De började dejta men det var inte förrän förhållandet tog slut som Diplo fick höra hennes musik.

Han gillade hennes oblyga experimenterande med genrer direkt, och sedan dess har Maluca varit ett återkommande inslag på New Yorks klubbscen.

Och från början har de latinska influenserna funnits där, som mambo, salsa och merengue. Influenser som Maluca fått via sina föräldrar som kommer från Dominikanska Republiken.

Nästan lika stor betydelse har disco, house och hiphop haft. Malucas pappa var dj som arbetade med artister som Jungle Brothers och som ofta spelade musik i hemmet. Därför kom uttrycken från de båda kulturerna att forma hennes mentalitet i ett tidigt skede.

– Jag är ju från New York… jag har ingen favorit inom något, och då tenderar man att göra sådant som man inte bör göra. Jag brukar alltid hamna i trubbel i allmänhet och jag tror att musiken och min stil också handlar om det – att pröva sådant som man inte ska eller förväntas göra.

Samma synsätt går igen i texten till ”El tigeraso”, som bygger på Malucas erfarenhet av att växa upp i New York och att behöva utstå en massa tjafs från killar på gatan.

– Vi bodde uptown på Manhattan och skulle man ner på Broadway så kunde man inte gå nedför gatan utan att en massa killar försökte hoppa på en eller skrika efter en. Vi försökte alltid lista ut vilken väg som var bäst att ta för att slippa bli trakasserad.

– Mycket av merengue-musiken har varit väldigt mainstream och behandlat de mest meningslösa ämnen. Och jag ville ta upp något liknande men ändå komma undan med det, så låten ska ses mest som ett skämt egentligen.

Men med ett underliggande budskap?
– Ja, det är väl i så fall att killarna betedde sig illa. Men överlag tänkte jag att mycket av musiken i dag inte är byggd på historier. Men jag växte upp med hiphop och den bygger ju på att berätta varifrån man kommer, så det var det som drev mig.

Är du lika mycket inspirerad av hiphop i dina andra låtar?
– Inte så mycket när jag sjunger, för jag ser mig inte som en rappare. Jag har en låt som heter ”Florence beige” där producenten gjorde ett beat och frågade mig vilken färg jag associerade till när jag hörde det. Jag hade aldrig närmat mig en låt på det sättet tidigare. Men han förklarade för mig hur vissa låtar anspelade på vissa färger, och jag hade precis sätt filmen ”Precious” där en tjej i en scen säger att det är hennes favoritfärg, så då gjorde vi en sång på det.

Hur blev resultatet?
– Fantastiskt, det är lite latininslag i den, men inte överdrivet. I ”El tigeraso” är det väldigt tydligt, men jag har en del låtar där det inte framgår så mycket. Den är en r’n’b-sång som är väldigt vacker, mer downtempo.

Malucas första erfarenhet av att stå på en scen var i ett annat sammanhang än en utpräglad klubbmiljö. Under en period ingick hon i retrorockakten The Bowery Riots där hon spelade tamburin och körade. Hennes livedebut med bandet ägde rum på en liten bar i centrala New York med Erykah Badu i publiken.

– Det var ett väldigt litet ställe som hette Goldbar och Erykah var där på någon födelsedagsfest. Hon stod kanske tre meter från mig och tittade på oss under hela konserten, det var otroligt, min första spelning och hon står så nära i publiken.

När Maluca uppträder nu är det inte sällan med livemusiker, som Sal Principato från punkfunklegenderna Liquid Liquid eller Prince Terrence som i vanliga fall ger ut dansant now wave-rock under namnet Hussle Club. Instrument som koskälla, tamburin och andra slagverk förekommer ofta, och här har postpunkbandet ESG haft en avgörande betydelse.

– Den musik som jag gör gjorde de först. De gjorde inte merengue men de tog instrument som claves och congas och stoppade in det i musiken som en grund, och lade synthar och punkiga gitarrer på det.

– De var tre tjejer från Bronx som gjorde elektrolatinmusik, och de är en stor förebild för mig och för mycket annan musik överlag. Deras låt ”UFO” var ju en av de största breakdancelåtarna någonsin – de är legender helt enkelt.

Du, dj Sega, Popo och Rusko ses som de nya artisterna på Mad Decent. Hur skulle du beskriva er?
– Vi gör alla konstiga grejer, det är den röda tråden antar jag. Sen har vi alla problem med myndigheterna, så är det med alla artister på Mad Decent. Vi är kidsen i skolan som alltid får kvarsittning, det är det som gör vår musik så bra. Vi gör bara vad som faller oss in.

Har ni fortfarande problem med myndigheterna?
– Jag kan bara tala för mig själv, men jag gillar inte någon som säger åt mig vad jag ska göra. Det finns en anledning till att vi inte har nio till fem-jobb.

Malucas debut-EP “El tigeraso” kom i augusi förra året och innehåller remixer av bland andra Feadz, Gantman och Nguzunguzu.

“Hjälper er som har svårt att hitta annat än män för medverkan i era tidningar, tv-program, historieböcker, föreläsningar, på konserter, klubbar, debatter och galor”

Vecka 10 ska bland annat ämnet musik avhandlas och fram tills dess sätter du dig in i listan över 100 svenska kvinnliga DJs för att sen räcka över den till närmsta bokare.

“Det började som en skakning på nedre däck”, sjöng Mikael Wiehe i sången “Titanic”. I Wiehes version slutar allt med att båtjäveln sjunker, men vad många inte vet är att “Titanic”  ursprungligen skrevs som en metafor för tidningen Rodeo.

Rodeo är ett magasin som har publicerat några av de vassaste kulturartiklar som har skrivits i svensk press. En hater skulle kanske avfärda den som en bibel för ängsliga Stockholmsungdomar, och det är en helt korrekt analys. Det finns få saker som är finare än att stirra in i en nykläckt babys ögon och säga: “En dag skall du bära rullad mössa, lyssna på Underwater peoples-singlar och applådera åt Dries van Notens mönsterkunnande”.

Lysande skribenter som Daniel Björk och Agnes Braunerhielm har på Rodeo företrätt en modesyn som aldrig bara handlat om konsumtionshets, utan har istället låtit modet ta sin rättmätiga plats bland kulturyttringar som litteratur och fixed gear-cyklar. Detta accentuerades med långa och välskrivna artiklar om den bästa progressiva kulturen, av namn som Johanna Karlsson och Niklas Elmér. Den sistnämndes Dungen-reportage tar jag med mig in i evigheten.

Det gör jag dock inte med den nya Rodeo-sajten. Under de utmanande, krigiska och modiga kategorierna “mode”, “trend”, “shopping”, “skönhet” och “inspiration” ska sajten stå i frontledet mot fördumningen, lättjan och konsumtionshetsen.

Det riktiga vapnet – som ensamt ska utrota både Melodifestivalen, nöden i Haiti, mig som läsare och hotet om en ny Regina Spector-skiva – kallar de för “Signes shopping” där jordens dokumenterat mest onödiga bloggerska Signe Siemsen ska shoppa till allmän beskådan.

“Signe Siemsen blir vår nya shoppingprofil. Hon kommer bland annat att göra formatet Signes Shopping i veckan, där hon stylar sig själv eller bloggcastade modeller enligt aktuella trender.”

Jag ber att få påminna redaktionen om att detta är testat, tuggat, utkräkt och bortglömt. Någon som minns Modette idag? Kvar är bara en sorglig reatrasa. Det här vet Lisa Corneliusson, chefredaktör för Rodeo.net. Hon var nämligen redaktionschef för Modette. Saken är också den att Lisa, en av de mest talangfulla journalister jag känner till, slarvar bort sin kompetens på larv.

De första skakningarna märktes av redan i höstas när jag under vad som kändes som tre veckor möttes av en svankande Signe på deras startsida, endast iklädd plutmun. Eller när publikationen presenterade exakt trehundatrettiosju likadana sätt att få reda på hur likriktad svensk design – Local Firm undantaget – har blivit, under sin bevakning av modeveckorna by Berns tidigare i år.

Jan Gradvall applåderade när redaktionen copy-pastade Wikipedia-information timmarna efter Alexander McQueens död, men inte så många andra. Att dagstidningarna var ännu sämre hjälper inte i rätten är jag rädd. På dagstidningarna slipper man dessutom den där militanta Magasin 3-annonsen som praktiskt taget fistar läsaren i stjärten varje gång man är dum nog att gå in på sajten.

Nu vet jag att alla säger att “modebloggarna är nutidens motsvarighet till rockjournalister”, men ni har fel. För Per Bjurman fick aldrig så här intelligenta kommentarer till sina texter om afro-funk:

“nämen din ass är seriöst GORGEOUS! Vad gjorde du för att göra Gud så fucking glad där i himlen innan han skickade ner dig till jorden, u naughty girl?”

Signaturen "Belle", 18/2-2010,
i Signes Siemsens Rodeo-blogg.

Ni får ursäkta, men jag har inte ens förmågan att vara rolig. I år är det exakt tio år sedan tidningen Bibel tvingades lägga ned, men det känns som ett årtusende. Kan det få finnas en enda publikation som inser värdet av att skriva om såväl Rei Kawakubo, Comac McCarthy och den nya Blessure grave-skivan? Behöver ni någon som vet hur man gör, ring mig. Nu är allting bara så sorgligt, ytligt och billigt utfört.
Rodeos omgörning makes me wanna smoke crack.