Jag har ett barnsligt förhållande till all produktion som Henning Fürst lägger sina händer på.

Men’s File: Modern(istiska) texter som jagar stilens rötter, med bilder och berättelser om Riktiga Människor som gör Riktiga Saker.

”Verktyg” inte ”leksaker”!

Överaskande ofta händer det att personer du tror är besatta av ett särskilt sorts liv beskriver de saker de samlat på sig som ”leksaker”. En samling veteranbilar står i ett garage och ägaren säger ”vill du se mina ‘leksaker’”?
Här på ”Men’s file” kämpar vi för människors rätt att beskriva det som gör dem besatta på det sätt de själva vill, men vi vill att våra läsare ska förstå att vi på ”Men’s file” kommer från en väldigt annorlunda tradition.

Att beskriva välvårdade ägodelar, ridna och körda, burna och lästa som ”leksaker” devalverar, inte bara föremålet , utan också konsten och besattheten i letandet, återskapandet eller förbättrandet av någonting som är unikt för ägarens liv. Så, om vi nu inte gillar ordet ”leksaker”, vad är alternativet?
När vi funderar på detta bör vi tänka på sammanhanget, och om vi tvingas att föreslå ett alternativt samlingsord som fungerar på de föremål som vi använder för att bygga oss själva eller bara trånar efter att äga, då skulle det ordet vara: ”Verktyg”.

Medan ”leksaker” styr tankarna mot miljonärers snabbt påkomna och lika snabbt övergivna lekar, med ett gap mellan ägaren och föremålet, kan ordet ”verktyg” användas för att peka på något som används över tid, det pekar på utveckling och som motgift mot åldrande.

”Verktyg” för snabbhet, för stil… eller till och med ”verktyg” för glädje. Ett ”Verktyg” kan användas med målet att utveckla ägarens ideer eller upplevelser.
Ett bra exempel på det kommer från surfbrädeföretaget Wave Tools (”tools”) i Costa Mesa. Företaget beskriver perfekt relationen mellan ”surfaren” och dess ”bräda”, genom att de erbjuder en länk mellan ”ridaren” och ”vågen”,en chans att rita nya ”linjer” på ”vågorna”.
Kanske borde alla surfutrustning gå under namnet ”Våg-verktyg” och alla motorcyklar och bilar under namnet ”Väg-verktyg”?

I det här tredje numret av ”Men’s file” tittar vi ”närmare” på de vars liv är oskiljbara från deras ”verktyg”. Vi ger våra läsare en unik tillgång till rummen och platserna för de som använder ”verktyg”, inte som ett syfte i sig självt, utan som en del av en utveckling, för att skapa de föremål som ofta ligger bakom ord som ”leksaker” och ”verktyg”. Artister, smedar, skräddare, tatuerare och designers är, åter igen, hyllade som spjutspetasarna i den samtida kreativa kulturen. Genom text och fotografi strävar vi efter att ge alla dina frågor svar, och att få dig att ställa frågor som du aldrig tidigare trott på.

P.S Det finns några smärre ändringar från originaltexten här. Bland annat användandet av citationstecken. D.S.

Alla har det gemensamt att de någon gång fått titeln Världens bäste soulartist. Jaheim Hoagland bär den titeln just nu. Det är övertydligt att det sker samma år som Teddy Pendergrass går ur tiden. Mer än någon annan lever Jaheim på arvet från Pendergrass och dennes mjuka melodier som försiktigt, nästan blygt, skrev in sig själva i soulhistorien. Nu är Jaheim på väg att göra samma sak.

New Jersey har alltid stått i skuggan av New Yorks skyline. Det var i New Jersey som Jaheim växte upp. Adressen 176 Memorial Parkway Homes låg inte bara på fel sida Hudsonfloden, alldeles för långt ifrån Luther Vandross Lower East Side.  176 Memorial Parkway Homes var också fel adress för den som sökte trygghet i sitt liv.
Det var kvarter för svarta och fattiga.

1982, bara två år gammal, förlorar Jaheim sin pappa. Kvar står mamma med Jaheim och hans två bröder.

”Men jag fokuserade på att lära mig sjunga, genom att alltid ha Luther Vandross i mitt öra dagarna igenom. Var helst jag gick, så sjöng jag”, har Jaheim berättat. “Hur svårt livet än blev, kunde jag alltid få mig och mamma att känna oss bättre till mods med en sång”.

Jaheim har under 00-talet stått i skuggan av Robert Sylvester Kelly, vars magnifika produktion länge skymde sikten för Jaheims. Det är inget konstigt: R. Kellys “Happy People/U Saved Me” från 2004 är ett av de album jag håller närmast bröstet. Den första skiva jag kommer att rädda när atomkriget bryter ut.

Men det var då. I år, snart tio år in i karriären, har Jaheim släppt tretton sånger som alla bildar hans magna opera. De släpptes som brukligt inför Alla hjärtans dag, precis som vanligt när det handlar om en ny Jaheim-skiva.

Inför sitt förra album – det ojämna ”The Making Of A Man”  – råkade Jaheim ut för en bilolycka. En olycka som fick honom att omvärdera sitt liv. ”Im going to take this and change someones life”, sade han då i en presstext.

Men det är först nu den målsättningen infrias.

”Another Round” är ett klassiskt soulalbum. Uppdelat på tretton små noveller berättar Jaheim om det nyfunna lugn som präglat den senare delen av både hans artistskap och sitt liv. ”In My Hand”, ”Her”, ”Another Round”, ”Impossible”, ”Whoa”, ”Finding My Way Back” är allt jag vill ha av min popmusik.

Jaheims barytonstämma kluckar i takt med ett stort och fullvuxet hjärta. Han sjunger sina sånger om den stora kärleken lika storögt och försiktigt som ett skolbarn som nervöst frågar chans på sin bänkgranne.

Den trevande romantikern som lika gärna knullade närmaste danspartner för tio år sedan är ersatt med en fullvuxen man som försonats med sina misstag. Att förlora vänner, föräldrar eller kärlekar händer oss alla. Jaheim vet att han är lite rundare om kinderna nu, att han har de vänner han har. Och att den stora kärleken kommer sällan genom ett porrfilmsligg på en nattklubb, den finns snarare i detaljerna.

När någons fingrar försiktigt nuddar vid dina alldeles för tidigt på morgonen.

”When I hold your hand, I got the whole world in my hand”, sjunger Jaheim samtidigt som Stockholm en lördagnatt i slutet av Juli dränks i ett Gotham City-artat regnoväder. Samma vecka har jag ägnat alldeles för mycket tid till utbrunna relationer. Sagt för mycket. Sagt saker jag borde säga. Saker jag aldrig borde sagt. Och även för den mest olycklige är ”Another Round” som små lugna vågor mot ett oroligt bröst.

”You wont believe that it’s true, until it happens to you”.

Tidigare samma kväll fick jag en bränd CD-r av två goda vänner. Den innehöll 24 fantastiska soulsånger jag aldrig tidigare hört. Moses Smiths ”The Girl Across The Street”, Charles Beverlys ”Don’t You Want A Man Like Me”, Bobby Klines ”Say Something Nice To Me”. Samtliga spår från ”Another Round” skulle kunna placeras varhelst på den skivan, och de skulle fortfarande stå ut.

Göteborgspostens Agnes Arpi var dock inte lika nöjd: ”Kärleksfraserna staplas på klassiskt vis, nådigt befriade från flåshurtigt sexande, och bjuder in till långsamma danser för hårdkokta fans och verklighetens folk”, konstaterade hon tidigare i år.

Jahapp.

Arvet från Luther Vandross album ”Forever, For Always, For Love” lyser igenom varje ton, varje takt i gränslandet mellan dansgolv och sovrum. ”Forever, For Always, For Love” släpptes 1982, samma år som Jaheims pappa dog. Femton år senare dog också hans mamma.

“When I lost my Mom I thought I lost everything”. När Jaheim väl skivdebuterade med den utmärkta ”Ghetto Love” var det en ung och osäker man, precis fyllda 20, som sjöng sånger om kärlek och sex tonsatta av samma blåljus och pistolskott som lyste upp de New Jersey-gator som fortfarande stod i skuggan av Brooklyn. Hur mycket gatorna än väsnades om nätterna.

Ursäkta den biografiska tolkningen, men det tog Jaheim tio år att förlikas med livets motgångar i sitt artistskap. ”Another Round” är modern soul. Inte ”modern” som i en beteckning för något nytt. Utan ”modern” som i den genre jag oftare än någon annan återvänder till: Modern soul. Med engelskt uttal.

Men ”Another Round” är också ett album som manifesterar att livet, hela vägen in i dess minsta detaljer, är ganska fint. Att det bästa som finns är att bjuda en nära vän på en öl en fredagkväll.
Och att det enda som spelar någon roll är den eviga kärleken. ”You are the reason that my heart skips a beat sometimes”, sjunger Jaheim över en välbekant sampling i ”Impossible”. Det är en sång att försonas till.

Sången han samplat är Percy Sledges ”When a man loves a woman”.
Och vad skulle kunna passa bättre än det? Jaheim har slutat leta efter det gröna gräset på andra sidan. Det leder till otillräcklighet, till ensamhet och till världens tvivel. Precis som på debuten är det producenten Kay Gay som håller ihop trådarna.

Teddy Pendergrass döpte sin andra soloskiva till ”Life Is A Song Worth Singing”.
Det är först nu Jaheim förstått vad den titeln innebär. En förståelse som gör den rultige mannen från 176 Memorial Parkway Homes till nuets bäste soulsångare.

Det kan tyckas brutalt att öppet berätta om en människa som tagit sitt liv på detta sätt, men egentligen är det ju det enda alternativet. Att släta över, snygga till, dölja verkligheten är inte rätt sätt att bearbeta en djup sorg. Och Paulas historia riskerade att försvinna helt bland de tusentals hyllningar till Anders, hur han var och vad han betydde, som strömmade in på Broder Daniels hemsida.

Broder Daniels fans är ju inte som andra, det kan man se inte minst i  dokumentären “Broder Daniel forever” som kom häromåret. Få band i Sverige, om något, är så mytologiserade som BD, så upphöjda. Få fans så hängivna och okritiska. Men det finns inget romantiskt, vackert eller spännande över Anders bortgång. Bara en människa som inte klarade av att sitt liv längre och höll på att förstöra det för de som stod honom allra närmst.

Take no heroes, only inspiration. Förr eller senare ser du dina hjältars brister och fel. De är inte så mycket märkvärdigare än du själv. Men detta gör inte deras musik mindre, eller budskapet de förmedlar eller idén de tror på.

Paola Brunas minnen var en historia som var nödvändig att berätta. Och lyssna på.

Ända sedan duon tillika äkta paret dök upp i det svenska poplandskapet med den rosade debuten “Heartcore” för några år sedan har man fört en ensam vandring. En vandring som handlat om att visa på hur man med ett fåtal avskalade byggstenar – centrerat kring trummor och sång – kan uppnå samma, om inte starkare, dragningskraft i sitt musikaliska uttryck som den vanliga popkonstellationen. Wildbirds & Peacedrums har vunnit kritikernas röster, fått priset “Årets jazz i Sverige” 2008 och ofta varit inkvoterade som “avantgarde”-inslaget i mer förutsägbara festivalsammanhang. Men de har aldrig varit framburna av bloggosfärens smakpoliser, snarare blivit bortsorterade som “sökta” eller “konstmusiksvåra”.

Mariam Wallentin och Andreas Werliin har dock varit opåverkade av yttre trendväxlingar och istället sökt sig längre in i sitt uttryck. Med Mariams expressiva röst, spänstigt rörandes mellan ljusa toner och djupare register, och Andreas lika avskalat enkla som rytmiska trummor, har duons musik bara förmedlat mer och mer självständig kraft. Den minimalistiska korsningen av rock, folkmusik, blues, otyglad punkighet och jazzens improvisationsanda har ofta, lite slarvigt, omnämnts i termer av “urkraft”. Egentligen kan man nöja sig med att konstatera att Wildbirds & Peacedrums musik besitter en egenhet som få andra svenska popakter har i dag.

I linje med duons strävan efter att hitta nya utmanande former för sin musik bestämdes att nya albumet “Rivers” skulle spelas in på Island. I en kyrka tillsammans med en 12 personer stark kör. Och med den australiensiska musikern och elektroniska trollgubben Ben Frost vid spakarna. Jag stämde träff med Mariam, nyligen inflyttad till Stockholm med Andreas, för att ta reda på mer över en kopp kaffe.

”Rivers” består av ep:arna ”Retina” och ”Iris”. Båda spelades in på Island, den förstnämnda i en kyrka tillsammans med kören Schola Cantorum Reykjavík Chamber Choir. Det är första gången som ni gör något utanför ert duo-format på skiva. Hur var det?
– Vi hade turnerat konstant i över två år så vi behövde göra något nytt för vår egen skull. Förra året så gjorde vi ett antal specialprojekt, bland annat när vi spelade med trumcirklar. Vi gjorde en specialspelning i London med 22 trummisar, där vi gjorde varianter av våra gamla låtar. Efter de spelningarna insåg vi att man kan addera mer till vår musik, så då föll det sig naturligt att vi lade till en kör. Jag började jobba på det materialet i höstas och skrev låtarna och efter det kontaktade vi Hildur Guðnadóttir (cellist i Múm som även samarbetat med artister som Fever Ray och Throbbing Gristle, reds anm.) som hjälpte till att arrangera det för kör.

– Sedan föll allt på plats när vi kom på att vi skulle spela in på Island. Hon är ju därifrån, tematiken kring texterna cirkulerar kring vatten och det isländska soundet är väldigt… Vi ville inte göra något som kändes för förutsägbart, som att åka till Sydamerika och spela in eller att ha en gospelkör. Det handlar om att ha motsträvigheten kvar, och det isländska uttrycket står väldigt långt ifrån vårat eget.

Mariam Wallentin

När man hör ”Retina” så slås man av det ödesmättade och sakrala, det är närmast ödsligt.
– Vi ville förstärka vårt uttryck, och ta ner det ett snäpp. Våra livekonserter bygger så mycket på vår energi och det gör oss ofta väldigt sårbara som grupp. Är vi inte på humör så kan det gå dåligt och är vi på bra humör så når det fram förhoppningsvis. Vi har inte varit ultimata på att spela in, jag har alltid tyckt att det varit svårt att stå i en studio och förmedla energi när det handlar om att göra en version av något, den ultimata tagningen.

¬ Men det var jätteviktigt för oss att renodla vår energi på den här inspelningen, att göra det enkelt och tydligt, att det inte behöver handla om hysteri på samma sätt. Att inte behöva ta i så mycket men ändå kunna lyfta det.

Temat för texterna är vatten. Arbetsnamnet för skivan var ”Water Works by Wildbirds & Peacedrums”. På vilket sätt har vattnet och naturen påverkat texterna?
– Det handlar alltid om att förklara något utan att sätta för mycket ord på det. Jag kan inte skriva från a till b, jag vill inte förringa det för mycket, musik ska vara något annat. Sen är jag jätteintresserad av text och ord och vad det kan förmedla visuellt. Jag var i ett tillstånd som gjorde att det blev vatten, det låter så banalt att prata om ”texterna”, men det kändes universellt för mig. Vi är gjorda av vatten, vi kan drunkna, vi kan flyta, vattnet kan förorenas – cirkeln. På något sätt är det cirkelrörelsen, vattnets kretslopp som det handlar om, det hade jag en väldigt stark känsla av. Det var också därför vi valde att göra inspelningen som två delar.

Cirkelrörelsen är något starkt i er musik?
– Ja, det är något som jag jobbar jättemycket med. Det tror jag de flesta människor gör, att jobba med sina olikheter och sin balans. Oftast när jag tittar på en text och vad det blev av den så inser jag att ”oj, det här blev sorgset”. Men samtidigt handlar det aldrig om att tynga ner någonting, jag vill ta något negativt och få det till en positiv kraft. Och det finns en cirkelrörelse i det.

Finns cirkelrörelsen i vardagslivet också?
– Absolut, både jag och Andreas är extremt känsliga människor. Vi är väldigt labila, haha. Vi kan känna att vi tror på det vi gör ena kvällen och nästa kväll tvivlar vi bara, det finns nog hos alla mer eller mindre.

Om man går efter några av låttitlarna, som ”Bleed Like There Was No Other Flood” och ”Tiny Holes in this World”, verkar det vara en ganska dyster syn.
– Men samtidigt avslutas det positivt, med ”everything is open, leaking of life” (i “Peeling off the layers”, reds anm.). Det handlar om att kämpa ifrån det tunga. Mitt bidrag till att försöka göra musik är att få det till en kraft som kan uppväga tvivlen, att få det till något annat. Det är vårat sätt att försöka vara politiska.

Så man skulle kunna tolka det som era funderingar kring klimatproblemen om man vill?
– Absolut, det kändes extremt starkt i våras med Islandsdebatten som kom upp igen och vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott. Det är en skör lina hela tiden, och nu senast med oljeläckaget i USA och hur det påverkar vattenklimatet. Tyvärr kan vi inte släppa våra egna skivor men hade vi haft möjligheten så hade vi kunnat donera pengar till något. Kanske i framtiden.

Andra delen av albumet, ”Iris” är samtidigt mer nedstrippad och nästintill lite popmusikbetonad och består av trummor, bas och ett oljefat som du spelar på. Varifrån kom idén till oljefatet?
– Jag använde den på ett par låtar på förra skivan, sen har det blivit mer och mer. Jag trivs med klangen och gillar att slå på saker samtidigt som jag sjunger. Jag väljer instrument som inte ska stå i vägen för min sång. Det har ett slags vattenljud i sig också, jag tänker mycket på skimmer. Om ”Retina” står för det djupa och mörka så är ”Iris” vattenskimret, reflektionerna. ”Iris” är lite mer hoppfull också textmässigt, de båda ep:arna behöver varandra, precis som Andreas och jag behöver varandra i vårt band.

Ni passar in i många olika sammanhang och har en ganska bred publik. Känns det aldrig rotlöst?
– Jo, det kan det göra. Nu i helgen spelade vi på en frijazzfestival som Mats Gustafsson curatade, då blir vi ”kvällens popband”. Men när vi spelar med Lykke Li eller St Vincent så blir vi ett ”avant garde-projekt” helt plötsligt, det har helt att göra med publikens förväntningar. Ibland kan det kännas tråkigt att inte tillhöra något men samtidigt har vi satt oss själva i den sitsen genom att vara så rörliga och jobbiga. I slutändan har det stärkt oss väldigt mycket, vi känner en frihet i det. Förväntningarna tas ner. Nästa år ska vi göra andra projekt och samarbeta mer med vårt sound och vad vi kan bidra med i konstutställningar eller filmmusik eller andra konstformer. I London finns det bland annat ett arts council som jobbar med nyskapande konstnärer. Ett vanligt popband hade kanske inte fått möjligheten att jobba med sådant, men eftersom vi arbetar som vi gör så kan vi göra det.

Ni är populära i England. Senast fick ni väldigt fina recensioner för konserterna ni gjorde där nu i vår. Blev ni uppmärksammade där tidigt?
– Ja, vi har fått väldigt bra recensioner där både för våra skivor och konserter. Det handlar mycket om det, att man får en åsikt, hajpas, och då ser man på den artisten på ett annat sätt. Vi gjorde det inte lika lätt för oss i Sverige, vi satte oss direkt i en svår sits när vi tog emot ”Årets jazz i Sverige”-priset. Det var en utmaning och lite krånglig situation, vi blev inte hippa på musikbloggarna då vi valde att ta emot ett statligt pris och ”jazz” låter inte så roligt. Men i slutändan har vi stärkts av det.

I England är man kanske inte lika rädda för att gilla det som kan stämplas som stelt eller mossigt, som jazz och det experimentella.
– Nej, Sverige har ju alltid varit väldigt trendkänsliga. Vi har ju ibland uppfattats som flummiga, svåra eller sökta här. Det är tråkigt ifall vi skulle missa publik på grund av det, men vi har aldrig ansträngt oss för att vara knasiga på nåt sätt, haha. Vi har hela tiden tänkt att vi vill jobba långsiktigt med det vi gör, och får vi göra det ifred utan press så är det jättebra för vår musikaliska utveckling.

Jag läste att Andreas inspireras av röster. Han gillar framför allt att lyssna på sommarpratarna på radio.
– Han älskar radio och jag har fastnat för det också. Det är intressant med andras röster, ibland kan människor bli intressantare om man bara hör dem, man får fantisera kring resten.

Har ni något favoritprogram?
– Andreas har laddat ner och lyssnat mycket på ”Livet & döden” på P1 (med kulturjournalisten Eric Schüldt, reds anm.). Ett filosofiskt program med olika tema varje gång, som kärlek och ålderdom. Det var mycket det vi lyssnade på innan vi spelade in skivan, det och Bachs cellosviter. Det handlar någonstans om att skärma av, vi kollade till exempel på BBC:s ”Planet earth” inför första skivan. När man själv är i en process så blir man så lättpåverkad, man går in i sig själv. Utan att behöva åka ut på något landställe och spela in så kan man skärma av sig på andra sätt. Man behöver ändå ljudintryck.

”Rivers” släpps den 25 augusti.
Wildbirds & Peacedrums spelar i Göteborg, Malmö och Stockholm i början av oktober, uppbackad av en svensk kör.

Hippa… människor stör sig på det där ordet. Jag ser framför mig hur den här sajtens haters vässar sina ironiska underfundigheter. Gör då det. Vi har utvecklat en utmärkt tunnelhörsel för sådant. Men angående själva ordet “hippa”:   det betyder saker för olika personer . Men för mig betyder det bara att det är det bästa av det bästa, créme de la créme av vår samtids kultur.   Och alla de  som avfärdats som “hipsters” har senare i historien visat sig ha haft ganska bra smak och omdöme. Det som avfärdats som hipstergegga av sin omgivning är också så ofta soundtracket till de människor som tar revansch på att de aldrig blev valda först på gymnastiken. Det är också väldigt ofta – när man tittar i backspegeln – dåtidens absolut bästa kultur. Så fine, avfärda Joy Orbison, men gör det med vetskapen att du hade varit en av de som också hade föredragit att se – eller snarare inte se – Ulf Lundell 1988 istället för att dansa till Sterling Void.

…2) Som en självmotsägelse till ovan nämnda var jag och såg Kent i Långholmsparken igår. Det var ett tag sedan jag såg dem. Sex år, närmare bestämt. Och det finns människor som har mer att säga om Kent än vad jag har, men tänkte ändå nämna detta: Italoversionen av Dom andra var helt briljant. Och det är väldigt fint när  tusentals personer knyter näven och sjunger “du och jag ska aldrig dö”. Kalla mig naiv och barnslig:  jag vill bara att världen ska vara en sådan plats där människor – också de som aldrig brytt sig om vad som gäller vilken vecka  - tar de orden på allvar och tror på dem. Om så bara för en sekund. Om Joakim Berg lyckades övertyga en enda människa om att det han sa inför den sista låten( “den eviga kärleken är det enda som egentligen betyder något”) faktiskt är sant så är jag nöjd.

…3) Jag har ett blandband som är det enda jag lyssnar på den här veckan. Så här ser det ut:

PERCY SLEDGE – COME SOFTLY TO ME

THE GRANITE SHORE – WORKHOUSE

BOB DYLAN – IF YOU SEE HER, SAY HELLO

JANET KAY & DENNIS BROWN – CLOSER I GET TO YOU

ARTHUR RUSSELL – LUCKY CLOUD

THE ISLEY BROTHERS – CARAVAN OF LOVE

KENDAL JOHANSSON – BLUE MOON

WOMACK & WOMACK – LOVE WARS

BERES HAMMOND – IM IN LOVE WITH YOU

MCALMONT & BUTLER – FALLING

RANDY NEWMAN – LOSING YOU

I AM KLOOT – I STILL DO

ZINA HLUNGWANI – NWA GEZANI MY LOVE

JAMES YORKSTON – WOOZY WITH CIDER

THE HOUSEMARTINS – ILL BE YOUR SHELTER (JUST LIKE A SHELTER)

Återfås mot beskrivning.

…4) Jag läser just nu, precis som resten av Aspudden, Yann Martels “Beatrice & Virgil”. Där fanns ett sådant fint stycke om ett päron (!) jag inte kunde låta bli att läsa några gånger extra:

“Slice a pear and you will find that its flesh is incandescent white. It glows with inner light. Those who carry a knife and a pear are never afraid of the dark”.

…5)  Världens bästa Isabel säger sig ha gjort klart det mytomspunna blandbandet med “soulsånger du aldrig har hört talas om” till mig. Ett projekt som puttrat på i snart ett år. Jag ser framför mig hur musiken försiktigt och med stor omsorg har förts över från små dyrbara vinyler till datorn under sena nätter. Återkommer i frågan. Är ditbjuden på “en teoretisk genomgång av spåren” som hon så härligt uttryckte det på lördag kväll. Men det är most likley årets bästa samling.

…6) Joakim Berg hade byxor från Julius på sig igår. “Rick gör inga bra läderbyxor”, lät han hälsa till min vän. Bra att veta innan någon slänger ut en månadslön på dåliga byxor.

P.S: Läsarkommentaren om att” jag ser för jävlig ut, och som ett mod som sovit i sina kläder utan att duscha eller fixa håret nästa dag”. Så sade du bara för att göra mig glad, I guess?