Nina Björk: Sentimental, patetisk och storslagen

Henrik Svensson träffade Nina Björk i början av 2013, en period efter att hennes bok Lyckliga i alla sina dagar (2012) getts ut. Det blev ett samtal om skrivandet, politik, relationer och det reggaeinfluerade hiphop-bandet Svenska Akademien.

/

Att vara politisk, eller snarare att tala politiskt, innebär inte nödvändigtvis samma saker som det gjorde för tjugo, trettio eller ens tio år sedan. När jag ser på korniga gamla arkivfilmer från Olof Palmes tal och debatter grips jag av både sorg och en revanschlysten glädje.

Sorg över att vi inte längre har en briljant, intellektuell och solidarisk stor vänsterpolitiker i ett samhälle som är i desperat behov av en. Och en glädje över att det finns ett arv att förvalta, att sakerna Olof Palme pratade om då är lika relevanta nu och öppna för vem som helst att ta vidare efter.

Att tala politiskt innebär kanske inte samma saker nu som då men det är i formuleringen – i politikern Olof Palmes knivskarpa retorik, i artisten M.I.A.:s geografiskt spretiga popmosaik eller i regissören Andrea Arnolds bedövande utanförskap – som vänsterpolitikens ställningstagande och motstånd fortfarande hämtar sin urkraft.

I dag kan jag inte tänka mig en samtida svensk författare vars formulering är skarpare än Nina Björks. Hon skriver  ömsom förbannat, ömsom kärleksfullt, i ett författarskap som är i ständig förändring men som nästan alltid befinner sig i ideologisk motvind.

Själv möter jag upp Nina Björk på Jämshögs folkhögskola en bit utanför Olofström i Blekinge. Där har hon just föreläst inför ett fullsatt auditorium om konsumtionskritik, politik och miljöfrågor i en del av hennes pågående bokturné.

– Det var främst äldre människor i publiken, berättar hon, men det fanns ett oerhört stort sug efter att verkligen få tala om politik.

Veckan innan vi träffas har programmet Min sanning sänts på SVT där Nina Björk medverkat som gäst för att främst tala om sin senaste bok Lyckliga i alla sina dagar. Nu har hon på sig vad som verkar vara exakt samma grova militärkängor och stickade sjal som hon bar i programmets öppningsscen. En outfit som får henne att också se ut som en rebell.

Vad driver dig i skrivandet och hantverket som det är att vara författare och journalist? 
– Det är en bra fråga. För det är så roligt just själva skrivandet. Jag tror att jag vill förmedla en stark tankedensitet. Jag vill ha något att säga rent logiskt. Sen vill jag hitta en form där det går att följa ett resonemang steg för steg som läsare så att du förhoppningsvis blir övertygad, men där du också börjar känna saker och hjärtat börjar banka. Jag brukar vara noga med att ha med både känslor och förnuft och sedan orkestrera det på något bra sätt.

– Det får gärna vara en sentimental eller patetisk ton. Inför min senaste bok tänkte jag att för att uppnå störst effekt måste jag ha något för läsaren att tro på och som är gott i grunden. Jag försökte ha en ton av att »men hallå, egentligen är vi rätt snälla, egentligen vill ganska bra saker«.

Hur arbetar du? Sätter du undan en specifik tid när du ska skriva?
– Jag börjar skriva väldigt sent. Skrivandet är toppen på ett isberg. Jag brukar börja med att gå till universitetsbiblioteket och läsa mycket teoretiska böcker om modernitet eller kapitalism till exempel. Efter det försöker jag hitta det konkreta empiriska materialet för mina tankar.

– Som när jag skulle skriva om arbete så var ingången att gå till arbetsförmedlingen, där man verkligen säljer sig, för att få en ingång. Jag ville tala om försäljningen, att en arbetare är en vara på en marknad. Om man bara skriver »arbetaren är en vara på en marknad« kommer jag kanske inte så långt till den som läser.

– Jag försöker att vara konkret genom att sätta ihop teori och empiri. Som låt oss säg ämnet »varor som kärlek«. Utifrån det gör jag en disposition och börjar klippa och klistra innan jag börjar skriva. Jag vet väldigt mycket vad det ska stå innan jag väl börjar skriva. Jag improviserar inte utan har en grundstruktur även om det alltid händer något i själva skrivandet. Det är det som är så spännande. Rätt som det är så händer det där flowet eller vad man ska säga, där du liksom försvinner.

Känner du lycka då?
– Ja det är lycka. Det händer ju inte varje dag. Kanske en gång i veckan eller så. Plötsligt så är du bara någon annanstans och så kommer man tillbaka och tänker »ojdå«. Det är skithäftigt.

Funkar det bättre att du har en fiende när du skriver?
– Jag tror att det är ett problem för mig. Jag skulle vilja prova och skriva utan det någon gång. Eller det behöver jag ju inte, men det känns som att det skulle vara svårt för mig. Då måste man själv vara helt produktiv och inte den som reagerar eller slår tillbaka. Men det har jag aldrig gjort faktiskt, jag har alltid haft en fiende, det har du rätt i. Ja, usch ja, nu blev jag nervös (skratt).

Du debuterade redan 1996. Är det samma mekanismer som driver dig nu?
– Det är svårt att komma ihåg. Jag tror att jag har blivit lite modigare på att vara sentimental, patetisk och storslagen. Att skriva predikande. Jag tror att när jag skrev Under det rosa täcket ville jag framför allt vara väldigt logisk och jag ville följa resonemanget »ni säger att det är så här men då säger jag att, nej det är så här«.

– Jag tycker sådant är jätteflott. Jag blir imponerad när jag gör det själv och jag blir imponerad när andra gör det. Samtidigt kan det bli lite fyrkantigt. Du når inte särskilt långt in i en läsare när du bara använder hjärnkraft. Jag skulle inte kunna skriva en bok och tänka – jag vill uppnå det här, jag vill påverka så här. Jag måste tycka att det är roligt och det har alltid varit en drivkraft, så det kvarstår.

Finns det några författare eller kritiker som har haft betydelse för dig?
– Ja alltså, jag gillar att läsa framför allt en engelsk litteraturvetare som heter Terry Eagleton och som är marxist. Jag härmar nog inte alls hans stil för han är så där witty som man bara kan vara i England. Men han använder en väldig konkretion. Han använder inga svåra ord utan man kan lätt följa honom fast han är otroligt bildad.

– Sedan finns det en norsk litteraturvetare som heter Toril Moi som bland annat har skrivit om Simone de Beauvoir. Henne gillar jag också jättemycket. Framför allt för hennes logik där du verkligen ser hur hon tänker och man får följa med in i hennes hjärna. Det är nog de som jag har känt mig stilistiskt och naturligtvis även tankemässigt närmast.

Finns det andra influenser, mer oväntade, som filmskapare, politiker eller musiker? 
– Nej, jag känner inte att jag har några förebilder direkt. Att jag säger till exempel Terry Eagleton och Toril Moi är för att jag märker att det är något på gång i deras texter hantverksmässigt. Så, då måste det vara författare om man själv är författare. Men de är inte förebilder som människor eller som politiska kampvarelser. Där har jag nog inte några förebilder.

Kan du se dina åsikter representerade någon annanstans, i någon annan kulturform till exempel?
– Det var en bra fråga. Jag har inte tänkt på det närmare. Fast jag kan faktiskt känna mig besläktad med till exempel Svenska Akademien. Alltså inte Horace Engdahl och Peter Englund (skratt), men det finns en reggaegrupp som heter Svenska Akademien, har du hört dem?

Ja.
– Deras texter tycker jag är suveräna sammanfattningar av det tillstånd som jag också vill beskriva. Det finns säkert fler, fast jag inte själv vet om det. Jag har fått flera förfrågningar från teatrar om jag vill skriva förord till deras föreställningar. Det finns just mycket teatergrupper nu som reagerar på det ekonomitänkande som sprider sig och där lönsamheten inte vet några gränser. Det känns som att det är många som håller på och rotar i det men jag kan inte komma på något mer konkret.

Vad är det finaste beröm du kan få som skribent?
– Ja… det skulle nog vara typ »du fick mig att inse behovet och tron på förändring«. Jag tror nog själv att jag är väldigt dålig på att få folk att tro att förändring är möjlig, men det skulle vara ett väldigt fint beröm

I ett offentligt debattklimat som allt oftare tenderar att handla om allt mer specifika ämnen – en TV4-programledares hån mot en hemlös man, ett litteraturpris uppkallat efter en sovjetisk diktator, oseriösa krogrecensioner, korvgrillning i småländska Maramö – är Nina Björk en anomali i samtiden.  De frågeställningar hon företräder kan framstå som kolossala men är samtidigt ändå djupt fundamentala:

Hur vill vi leva våra liv? Vad drömmer vi om? Är vår livsstil hållbar? Vad röstar vi för egentligen?

– Under min bokturné har jag märkt att det finns ett otroligt sug att diskutera politik på riktigt. Inte bara om det till exempel ska vara betyg från sjätte klass eller diverse olika avdrag. Det finns absolut något bland människor som jag inte ser fångas upp i det politiska samtalet riktigt. Större frågor. Det är som en folkrörelse som söker sitt uttryck. Det är något jag lärt mig av mitt skrivande; man är sällan så ensam som man tror.

– Nu har vi ekonomisk tillväxt som mål jämsides med ett klimathot som, åtminstone inte i Sverige, är speciellt förnekat. Det går inte riktigt ihop och jag tror att många människor känner det. Sedan finns det en övergripande oro över framtiden, om ökade klyftor i Sverige. Att välfärden håller på att gröpas ur och att människor inte känner sig riktigt trygga i att man finns och har en plats.

– Men i det offentliga samtalet syns inte det här. Det är som att alla är överens om att vi är på rätt spår och att det bara återstår små korrigeringar i form av jobbskatteavdrag här och där.

Tror du på block- och partipolitik längre?
– Nej. Eller vad ska jag säga? Om man inte gör det betyder det då att vi ska sluta ha en politisk demokrati? Det vore väldigt sorgligt att ge upp tanken på en verksam politisk demokrati men jag kan inte se hur en verklig politisk förändring ska kunna komma till stånd inom parlamentarismen och inom de riksdagspartier som vi har.

– Alla i politiken måste vara med på dagordningen, som är tillväxt. Hela scenen är riggad för den sortens frågor. Att någon skulle komma upp på den scenen och tala ett helt annat språk och vilja något helt annat har jag väldigt svårt att se.

– Ett växande parti som Miljöpartiet till exempel, verkar inte brinna för att genomföra sin politik. De vill vinna val och då har de gjort en analys att man gör det lättare genom att inte vara tillväxtkritisk. Och då blir de ett parti bland alla andra. Det är något som gör att det fungerar så. Det verkar väldigt svårt att vara någonting annat än ett socialliberalt mittenparti i dag.

Känner du personligen att det finns en nödvändighet att definiera sig politiskt?
– Nej, inte så att jag skulle vilja sätta en -ism på mig. Det är inte så att jag tänker om jag ska vara politisk eller inte – det är ju det jag är. Jag skulle inte kunna sluta ha en politisk blick på världen.

Feminist då?
– Ja, det är en självklarhet även om man ibland går i väldig otakt med den rörelsen och inte förstår var den är på väg. Den är väldigt liberalt inriktad och rättighetsinriktad på så sätt att det inte verkar bli mer radikalt än lika lön för lika arbete.

– Vi ska inte tänka att vi kanske inte ska ha mannen eller ett traditionellt manligt liv som måttstock. Det kanske inte ska vara målet med feminismen. Jag känner inte att den diskussionen är så levande, så därför känner jag mig lite främmande för den feministiska rörelsen så som den fungerar i det offentliga rummet.

– Det är väldigt mycket som går att sälja med feminism. Allt från sådana här tuffa tjejer med klädbloggar som tar för sig till Åsa Mobergs (svensk författare och debattör, reds. anm) bisarra argument om att kvinnor arbetar i vården och därför är det feministiskt med privata initiativ.

Nina Björk debuterade 1996 med det feministiska verket Under det rosa täcket. För många har boken blivit orsaken att på riktigt utforma ett feministiskt ställningstagande för första gången. Nina Björk beskriver sin egen formulering av feminism som ständigt pågående och oavsett om man håller med eller inte så slutar hennes åsikter aldrig att bli intressanta eller värda att följa.

– För tillfället ligger den nog i träda (skratt). I min senaste bok finns just en feministisk diskussion kring offentligheten, arbetslivet, pengarna som traditionellt manligt och kärlek, familj, hemmet, det lilla livet som traditionellt kvinnligt – och hur den balansen ska se ut i våra liv. Är det självklart att den frigjorda kvinnan är den heltidslöne-arbetande kvinnan?

– Det finns en viss kritik mot feminismen som den ser ut just nu även om det inte är huvudfokus i Lyckliga i alla sina dagar. Kan feminismen vara en systemkritisk rörelse som vill en helt annan värdeskala?

– Alla kan enas kring lika lön för olika arbeten. Alla kan inte enas kring en agenda som säger »nej jag tror att vi har prioriterat fel saker när vi har prioriterat lönearbeten och vikten av kvinnor i styrelser«.

Du nämnde i Min Sanning i SVT att du inte ser sexuell trohet som något särskilt viktigt. Vad är det som gör att du tycker så?
– Men jag känner så (skratt). Jag förundras över att sexuell otrohet verkar vara ett legitimt skäl för skilsmässa. Jag förundras över att människor känner sig så otroligt svikna av det. Det är liksom bara en handling.

– Skulle jag känna mig otroligt sviken av min man så tror jag att det skulle handla om att jag inte kände igen hans åsikter, att vi plötsligt inte delar en politisk blick på något sätt. Det som bygger ett långt förhållande är inte en enskild handling som vem du ligger med.

– Jag tror det kan bero på att vi i många sammanhang känner oss så utbytbara. Vi ska alltid vara flexibla och vilja nytt. Trycket på parförhållandet kanske ökar då för där är du helt unik. Just i den sexuella relationen, om din partner bara ligger med dig, så är du ju per definition unik.

Är du förvånad över att det har blivit en diskussion kring det här?
– Nej, men jag vet inte om det har blivit någon diskussion. Har det blivit det?

Det har väl blivit åtminstone lite minidebatter på sociala medier.
– Jaha, det har jag inte märkt. Vad säger folk då, håller de med eller inte?

Du har pratat tidigare om den här långsamma relationen som fortsätter och vissa menar kanske att dina åsikter på något sätt motsätter det.
– Ja, men det tycker inte jag att det gör. Talar man om vikten av långvarig kärlek och trohet till och med, och då menar jag inte sexuell trohet, då kommer det automatiskt att man tror att det är väldigt viktigt med sexuell monogami också.

Skulle du säga att du lever eller har levt i en öppen relation?
– Ja.

Lever du i ett nu?
– Min relation med min man är inte något jag vill diskutera offentligt så där.

Det finns också en annan större debatt kring din bok som också togs upp i Min sanning, och det är att vissa menar att du har svårt att leva som du lär. Tycker du att den debatten varit viktig eller att den tagit bort fokus från dina kärnfrågor?
– Det sorgligaste med den debatten är att den visar att man inte kan förstå hur annorlunda jag lär. Vissa tror att jag lär ut att vi inte ska köpa så mycket plast till exempel. Jag menar att vi lever i ett samhällssystem där man till exempel inte får belöning efter prestation. Jag kan inte leva utan konkurrens, jag kan inte leva utan hierarkier. Det är inte något som jag som ensam människa kan fixa. Det är det sorgligaste att man inte förstår att det GÅR inte, jag KAN inte.

– Det är mina ena poäng. Sen tycker jag att det läggs väldigt stora krav på vänster- eller miljöfolk att förverkliga ett gott miljöliv individuellt trots att det är vi som säger att det måste till strukturer, det måste till politiska beslut för att få till verklig förändring. Det är inte upp till Greta om hon källsorterar eller inte. Det är inte det som det kommer att handla om. Har vi en ekonomi som vilar på tillväxt så har vi det, det spelar ingen roll om jag byter ut min glödlampa mot en smartare.

– Ändå läggs ansvaret på oss att leva »rätt« och det tror jag att vi gör också. Det är fler ur vänster- och miljörörelsen som köper ekologiska varor och som undviker att köra bil i onödan än det är liberaler som pratar om konsumentmakt. Jag tycker de är ganska oberörda över att de ändå lever så kallade skitliv.

Nina Björk är ständigt aktuell, som skribent och som motståndsrörelse.