Bara kärlek?

Personligt

Ikväll landar Whitney Houstons världsturné i Stockholm. Det som skulle blivit en värdig comebackturné av en världsstjärna har utvecklats till allt snaskigare rapporteringar om svamliga mellansnack, en kraxande röst som famlar förgäves för att hitta rätt toner och en kropp som växer lite mer för varje land hon avverkar. ”Till skillnad från tusentals fans stannade jag kvar tills den feta damen slutat sjunga” skrev Anders Nunstedt i Expressen om Köpenhamnsspelningen. Jenny Seth var inte lika elak i Aftonbladet utan konstaterade bara att ”ibland känns hon som den överförfriskade svamlande släktingen som alla på festen är nervösa för ska spåra ur” .

”Hon lät och såg ut som en person som inte har många år kvar att leva” löd en annan recension. Och på internet hålls de hånfulla kommentarerna om den fallna kvinnan inte tillbaka av någon som helst  pressetik eller anständighet. På så sätt påminner Whitney lite om Gloria Swanson paradroll i Billy Wilders ”Sunset Blvd” som stumfilmsstjärnan som vägrar acceptera att hennes storhetstid sedan länge är över, som inte märker hur folk börjar viska bakom hennes rygg. Whitney låtsas inte se hur publiken reflexmässigt ryggar tillbaka av fasa när hon desperat försöker forcera upp sin röst till den sista tonartshöjningen i ”I will always love you” – hon är ju redo för sin close-up.

Det hela är en smula ironiskt, eftersom låtarna på hennes helt klart godkända fjolårsalbum ”I look to you” till största delen handlar om lycklig kärlek, en återfunnen tro på sig själv och försoning med hennes häcklare. ”Even the one’s who tried to break me, even the one’s who tried to take me down… Ain’t got nothing but love for you” som hon sjunger i ”Nothin’ but love”.

Jag förstår absolut att man kan bli besviken om man sett fram emot och lagt flera hundra spänn på en konsert som mest blir plågsam för alla inblandade. Men kritiken måste ha sina gränser, även om det ”bara är på nätet”. Är det till exempel nödvändigt att publicera en sån här bild Thomas Mattsson? Whitney Houston mår helt uppenbart inte bra. Det här är bara ledsamt; jag skrattar inte. Och liksom man misstänker att drevet mot Mona Sahlin har blivit större på grund av hennes kön är det knappast helt oväsentligt att Whitney är kvinna.

Sonja Schwarzenberger, chefredaktör på Bang, säger det bäst i dagens SvD: ”Kvinnliga musikers vikt, kläder och privatliv har ett helt annat nyhetsvärde än de manliga stjärnornas. När det gäller kvinnliga artister räknas alltid utseendet som en del av produkten, den är öppen för att beskrivas, bedömas och hånas. Det öppnar för oerhört respektlösa kommentarer… Det finns en oerhörd press på de stora kvinnliga ikonerna att vara perfekta. Det finns ett oändligt intresse för vilka de är vid sidan av scen, deras kläder, kroppar, kärleksaffärer. Det gäller män också, men i högre grad kvinnor. De ska se fantastiska ut men de får inte operera sig för att nå dit, och så vidare. När det inte håller, och det är ju inte konstigt att det inte gör det, görs det till dramatiska, tragiska historier.” (läs hela artikeln här).