Eric Saade 4-ever

Personligt Jakob Uddling tar ett steg bort från sig själv, lyfter ögonen och ser andra, viktiga värden i Eric Saade som ligger bortom hans musik.

I ”This is England ’88” kan man se Woodys alla tatueringar när han ligger i badkaret. En av dem lyder: ”Be as you wish to seem”. Var som du vill bli sedd, typ.

Vi som är sjukligt musikintresserade vill allt som oftast inte bara framhäva den kultur vi tycker allra bäst om, utan även positionera oss mot sådant som står för allt det man ser som förkastligt på ett eller annat sätt. Detta är knappast något nytt. Till exempel tryckte punkikonen Malcolm McLaren upp storsäljande t-shirts i mitten av sjuttiotalet som förklarade både vad man skulle vara för (”loves”) och emot (”hates”).

Tidigare var jag själv rätt snabb på att såga sådant jag tyckte saknade själ, integritet, begåvning eller framåtrörelse. Inte så mycket längre – eller, jag försöker åtminstone tänka efter två gånger först. Inte för att jag anar någon slags dold kvalitet i det artistiska uttrycket som jag misstänker kommer att uppenbara sig senare, utan för att det faktiskt kan finnas helt andra värden i något om man bara väljer att kontextualisera det – om man lyfter ögonen, tar ett steg bort från sig själv och ens eget subjektiva intryck av själva verket.

Det här slog mig åter med full kraft när jag läste Mats Olssons lysande text om hur svårt han hade att förstå att Eric Saade kommer från Kattarp, en liten by med drygt 700 invånare nån mil nordost om Helsingborg där det enligt Olsson är inskränkt, dött och tyst – förutom de MC-gäng som härjat i området.

I Niklas Orrenius nya reportagebok om intolerans och främlingsfientlighet, ”Sverige forever in my heart”, handlar det första kapitlet om hur en ungdomsmobb skanderar ”sieg heil” och kastar sten mot ett kommunalt boende för hemlösa asylflyktingar i just Kattarp. En familj som tog ställning mot rasistgruppen fick fönsterrutorna krossade och hotfulla telefonsamtal från föräldrar. Myndighetspersoner tyckte att det rörde sig om pojkstreck.

Det som hände i Kattarp är tyvärr inte heller något unikt i dagens Sverige.

Eric Saade är född och uppvuxen i Kattarp men har också genom sin pappa sina rötter i Libanon och Palestina. För Saade var glåpord som ”svartskalle”, ”blattejävel” och uppmaningar om att ”åka hem till sitt land” vardag när han växte upp.

2011 vann han svenska schlagerfestivalen och var Sveriges bidrag i Europa. Året dessförinnan sjöng alla, precis alla, svenska barn på ”Manboy”.

Detta betyder något.

I Aftonbladet skrev Fredrik Virtanen härom veckan en ledare med rubriken ”Skulle du vilja se Eric Saade på Dramaten?”, en text som i sitt patos för smalare, skattefinansierad kultur inte samtidigt kunde undanhålla sig från att lätt föraktfullt raljera över bredare underhållning, som fick personifieras av just Saade.

Det var en replik på en omdebatterad artikel i DN av Bengt Ohlsson där han hävdar att man inte ”får” vara höger om man är kulturutövare (är Ohlsson är medveten om att han har samma ”men det får man väl inte säga i det här landet”-retorik som alla ”politiskt inkorrekta” använder för att bit för bit flytta fram sina positioner?).

Jag kan inte bry mig mindre om varken Virtanen eller Ohlsson. Men varje gång Eric Saade står på en stor scen, varje gång han representerar Sverige, varje gång en lintott till Kalles kaviar-barn gnolar på ”Manboy” är det en seger för det öppna samhället.
Oavsett hur medveten Saade själv är om detta.

I övrigt kan jag inte nog rekommendera dessa orsaker till extas:

Sun Araw, M. Geddes Gengras, & The Congos – Happy Song by RVNG Intl.

Zola Jesus – In Your Nature (David Lynch Remix) by sacredbones