Jakob Uddling: Progressiv rock 2011

Medan många av de största artisterna inom r’n’b och hiphop – Kanye West, Drake och R Kelly till exempel – verkar vara mer eller mindre besatta av sig själva är den allra modernaste dansmusiken raka motsatsen: helt anonym. Nej, det handlar varken om Swedish House Mafia eller Skrillex.

Den bästa klubbmusiken de senaste åren, som allt som oftast kommit från Storbritannien, har varken ansikte eller röst – precis som de mer eller mindre maskerade ungdomar som gick bärsärk i London i somras. Burial har hemlig identitet. SBTRKT har masker. Zomby och Joy O maskerar sig. På en klubbspelning med Zomby visste arrangören inte om han skulle genomföra giget eftersom ingen visste hur han såg ut och om han var på plats. Vet ni hur Pinch ser ut? Benga? Shackleton? Actress? Antagligen inte. Inte ens Jamie xx är ett speciellt känt ansikte. Likt Banksy och andra gatukonstnärers ljusskygga verksamheter verkar de här artisterna trivas bäst med att förbli utanför rampljuset.

Utseende, etnicitet, ålder, kön och så vidare – inget av detta hörs heller direkt i denna musik. Är Kode9 svart eller vit? Ikonika, är det en man eller kvinna? Kommer Jacques Greene från Kanada eller Australien? Bryter Blawan på jafaican eller cockney? Är Floating Points 20 eller 40 år? Svaren på dessa och liknande spörsmål är av mindre intresse och hörs heller knappast i musiken.

Det är något befriande och väldigt sympatiskt med detta att musiken är i centrum, att det inte handlar om personerna bakom den. Att den oftast är instrumental, utan vers och refräng, gör att man inte heller kan tala om ”sånger” eller ens ”låtar” – det rör sig i första hand om ljud och rytmer. Och bas. Mycket bas. Ju djupare desto bättre. Därför kallas denna musik nuförtiden oftast kort och gott för bass. Men grunderna är lätta att identifiera: house, techno, dub, allt oftare r’n’b.

Den bästa och mest progressiva dansmusiken av idag är ett långfinger mot likriktning och konformism, mot kommersialism och den Minsta Gemensamma Nämnaren som vi alla förväntas samla oss kring. Därmed är den också djupt humanistisk; den tror på människan, hennes unika individualitet och möjligheter att skapa utifrån sitt eget sinne. Och, inte minst, den är i högsta grad avant garde – lite före eller snarare bredvid sin tid. Den här musiken ska inte gå att småprata med dina kollegor om i fikarummet, inte visas upp på prime time i tv eller spelas högt i samma rum som små barn. Det är emot dess natur. Den ska inte vara lättuggad, den måste bränna till lite. Den går ofta, ärligt talat, knappt att dansa till. Det är snarare musik för hörlurarna, på alldeles för hög volym.

Längst fram i ledet 2011 var för mig ett skivbolag i Manchester som kallar sig Modern Love, som drivs av eldsjälarna bakom Boomkat och har funnits i flera år. Under året har de gett ut en samlingsskiva med Demdike Stares imponerande EP-trilogi från i fjol, två EP:s med Miles (från Demdike Stare) och G.H. och, framför allt, två minialbum med Andy Stott: ”Passed me by” och ”We stay together”. Båda är utgångna på vinyl men har slagits ihop i en behändig cd-utgåva. I skrivande stund släpper Modern Love också en dubbeltolva med Demdike Stare, ”Elemental”, för det facila priset 35 pund. Men så verkar det också vara mer av ett konstverk än en vanlig skiva.

Demdike Stare – Bardo thodol

G.H. – Earth

Miles – Lustre

Andy Stotts tidigare skivor har haft ett mer typiskt deep house-sound, men med årets släpp har han rört sig mot en musik som är råare, långsammare, mer industriell och experimentell. Definitivt mer originell. En del skulle kalla musiken världsfrånvänd eller mörk, kanske till och med sjuk (i motsats till frisk). Men man kan lika gärna se den som spännande och spirituell. Hur man tar in och reagerar på musik är ju högst individuellt. På Discogs kan man till exempel läsa i en kommentar:

”I never write these things, always feel a bit sickly but this time it’s different. If Andy Stott actually ever reads i just want him to know, through some dark days and hard times, through the hard slog that can be life i have found his music an elixir, an antidote to the heart ache of growing older and losing loved ones.”

De bestående minnena från 2011 ur ett allmänmänskligt perspektiv är från en orolig värld: från revolutionerna i Nordafrika till kärnkraftskatastrofen i Fukushima till upploppen i England till massmordet i Oslo till den ekonomiska krisen i USA och Europa till ett allt mer konkret klimathot och, i vårt eget land, missförhållanden i äldrevården och en havererad opposition. I Sverige är ungdomsarbetslösheten 35% och i länder som Irland har självmordsstatistiken ökat med 24% på ett år (Agenda 20/11). Även om du själv har det bra är det högst konkreta problem som borde angå oss alla. En annan värld är möjlig.

Andy Stotts avgrundsdjupa beats är ett soundtrack till denna kaotiska värld. Det är som jag ser det därför inte alls världsfrånvänd musik. Tvärtom, den är snarare ”världstillvänd”. Man kan också vända på resonemanget och fråga sig: vad finns det egentligen för egenvärde i att passa in?

Andy Stott – Dark times

Andy Stott – Bad wires

Det släpps förstås mängder med fantastisk musik under ett år. Men Andy Stott har det skrivits förvånansvärt lite om, inte minst i Sverige (Demdike Stare har nämnts på denna sajt några gånger tidigare). Det är synd, för det här är sannerligen musik som bränner till. Se det som en garant för att han aldrig kommer att sitta och flina i Skavlans intervjustol.

Jag gjorde också en mix med några andra mer eller mindre progressiva rytmer och ljud under 2011. Den blev lite för lång kanske, men hey, ett år kräver sitt utrymme och dessutom är det den enda mixen jag gjort i år (hela spellistan finns här).

[soundcloud]http://soundcloud.com/uddling/progressiv-rock-2011[/soundcloud]

Utöver mixen vill jag också lyfta fram lite annan kanske något mer konventionell men likväl drabbande musik från året som gått: The Wild Swans, Pure x ”You’re in it now EP”, Girls ”Alex”, Kanyes ”Mama’s boyfriend”, King Creosote & Jon Hopkins ”Bubble”, Thurston Moore, Mattias Alkberg, hur von Trier använder Wagners overtyr till Tristan och Isolde i ”Melancholia”, Michael Kiwanukas röst, Spectrals ”Big baby”, Cass McCombs ”County line”, samtliga versioner av The Beach Boys ”Surf’s up” på ”The smile sessions”, ”Jean 1″, My Morning Jacket, Nguzunguzu fulländade r’n’b-mix ”The perfect lullaby”, Anna von Hausswolffs ”On a good day”, Dreamers of the Ghettos ”Phone call”, Kurt Vile, Drop Out Orchestras boogiedisco-version av The Style Councils ”The promised land”, James Blakes ”The Wilhelm scream” på Södra teatern, Anna Järvinen, Alex Turners soundtack till ”Submarine”, Paul McCartney på Globen, Erik de Vahls ”Red sleeping beauty”, Let’s Wrestle, Ducktails ”Killin’ the vibe”, Bon Ivers ”Holocene” och när First Aid Kit sjöng ”Dancing barefoot” för en tårögd Patti Smith…