Kurt Vile

Valencia, oktober 2008. Besöker en vän och går på en endagsfestival, mest för att äntligen få se Animal Collective. De är precis så bra som jag föreställt mig att de skulle vara live, men det var bandet före dem, The War On Drugs, som var kvällens stora överraskning. Ett modernt rockband i indiekostym som lät ”larvigt självklara” tyckte jag där och då.

Att bandets två huvudpersoner, Adam Granduciel och Kurt Vile, bekände sig som två rabiata Dylan-fanatiker var lätt att höra. Men trots att The War On Drugs så tydligt var på väg mot ett genombrott bestämde sig Vile kort efter den pågående Europaturnén att lämna bandet för att helhjärtat få ägna sig åt sin solokarriär.

Knappt tre år och ett knippe album, singlar och EP:s senare är Kurt en av våra mest uppburna artister. 2011 är hans år och ”Smoke ring for my halo” hans hittills största stund. Som Jan Gradvall konstaterat låter Vile som East Village ser ut: uppriktigt, direkt, ganska hårt och härdat; ibland romantiskt, men aldrig inställsamt. Viles sånger är till synes enkla, entoniga, med ett ofta imponerande gitarrspel och hans släpiga men ändå distinkta röst (och dialekt: hör hur han till exempel böjer ”gone” till ett utdraget ”gauwn” i ”Jesus fever”) i centrum.

Med lika delar radiovänlig amerikansk rock (Springsteen, Petty, Cohen) som lo-fi (Spacemen 3, Dinosaur Jr) är Vile en ganska udda fågel på musikhimlen; alternativ och samtidigt tämligen konventionell. Därför går han också hem i de flesta läger.

Kurt Viles spelningar i Sverige den gångna helgen med sitt band the Violators (med Adam Granduciel på gitarr) var efterlängtade och på Strand i Stockholm är det tokfullt, trots pågående Popagandafestival, och som en konsekvens brist på syre och obehagligt fuktigt. Vill man vara konspiratoriskt lagd kan man tro att någon var ute efter att kväva Stockholms musiktyckarelit – det hade bara varit att låsa dörren och kasta nyckeln.

Även om Vile är långt ifrån en intressant scenpersonlighet (men snyggt hår, det måste sägas) växer hans musik flera storlekar live – det är mer dynamiskt, kraftfullt, intensivt. Inte en låt faller ur ramen, och det hela kommer säkert i framtiden bli en av de spelningar från i år som vi nonchalant kommer att slänga ur oss: ”jag var där”.

Inte så illa för en före detta gaffeltruckförare från Philadelphia.