article-image

Steve Mason: »Det här är ingen tid för nostalgi«

Intervju »Om du är någon som har empati, som bryr sig om människor och som inte baserar varje beslut på hur mycket profit du kan få är det väldigt svårt att överleva. I ett sådant samhälle får vi en knippe psykopater på toppen, och det är vad som har skett i England.« Kristofer Andersson pratar med Steve Mason, vars färska album Monkey minds in the devil's time fångar tidsandan mer skoningslöst än det mesta just nu.

Första gången jag lyssnade på Steve Masons Monkey Minds In the Devil’s time spelade jag den av misstag bakifrån. Det första spåret blev därför den avslutande »Come to me«.

Dess öppningsrad »this is about the rest of us« kändes i sammanhanget perfekt: en rad som på två sekunder ringar in Monkey Minds In the Devil’s time skäl att finnas till.

För det är svårt att tala om albumet, ett djupt ambitiöst verk om tjugo spår, utan att nämna ordet »politik«. Eller snarare omöjligt.

Där Mason tidigare bara i marginalen har tillåtit sig att viska fram sina ståndpunkter skriker han närmast ut dem 2013.

Steve Mason, den kreativa hjärnan bakom det upplösta Beta Band, har med sitt andra album under eget namn försökt att ringa in tiden.

Mot en fond av dub, punk och funkjazz – jajafuckinmänsan – tar han utgångspunkt från tiden efter den 6 augusti 2011, när eld och upplopp plågade London.

– De första raderna i »Come to me« handlar faktiskt om Tony Blair, säger han när jag träffar honom på restaurangen Riche i Stockholm.

Vi sitter vid det bord som baren alltid reserverar för intervjuer och som kvällstid också är Lilla Barens mest eftertraktade. Men Steve Mason bryr sig inte om sådant. Han är upptagen med att, för säkert femte gången inom loppet av tio minuter, vebalt slakta exministern.

Att fråga honom om den tidigare brittiske premiärministern är som att vrida upp en äggklocka till tio sekunder: Du hinner knappt tystna innan den rockande äggklockan mitt emot mig fräser till:

– Han är en man vars säkerhet vi betalar miljoner i skattepengar för. I dag är han fredsrådgivare i Mellanöstern. Det är som att låta Adolf Hitler vara ansvarig för den brittiska omlokaliseringen av judar. Det är vansinne. Vi måste plocka upp delarna ur hans samhälle. Han skapade ett samhälle med mer terrorism än vad som fanns innan.

http://www.youtube.com/watch?v=XehCK4dm6r0

Det är inte bara »Come to me« som handlar om hur Mason uppfattar Tony Blairs gärning för Storbritannien. Han, som under tio års tid styrde landet och som precis som Steve Mason växte upp i Edinburgh, går som ett spöke genom alla de tjugo spåren på Monkey Minds In the Devil’s time.

– På det här albumet ville jag gå längre än vad jag tidigare hade gjort. Det skulle inte bara vara ytterligare ett tiospårsalbum. Jag ville göra ett album som mer påminde om dem som gjordes på sjuttiotalet: Ett konceptalbum som du vill lyssna på i din helhet. I dag kan du finplocka ut det du vill ha med hjälp av Spotify och Itunes, men jag ville göra ett helt album.

Steve Mason är trött. Också i år kom det snö över Heathrow. En till synes vardaglig händelse, men alla som har den minsta erfarenhet av London vet att den minsta snöflinga kan sätta staden i kaos.

Följaktligen blev flyget försenat. Senare under kvällen kommer han att göra en liten barspelning på releasen för Stefan Thungren och Pelle Forsheds tredje seriealbum Stockholmsnatt 3.

Många av mina vänner har kallat det här albumet för din version av The Clash Sandinista!.
– Kanske, men fanns det inte mycket skit på Sandinista!? Det här albumet är bättre än så. Möjligen är det min editerade version av Sandinista!, utan mellanspåren.

Det här känns som den första skivan, möjligen med undantag för Plan B:s album Ill Manors, som försöker sammanfatta tiden i London efter kravallerna 2011?
– Jag har alltid känt att det har varit något fel med sättet som vi lever. Det har jag känt sedan jag var liten. Hela idén om att arbeta hela livet – för att vara ledig på helgen och spendera dina pengar – har känts fel. Att spara till en bil, att låna till ett hus; allt det kändes tomt. Och när jag blev äldre så besannades också de känslorna.

– Politiskt har jag också känt att det har varit något djupt fel med det politiska systemet och hur det systemet behandlar våra medborgare. Det gäller för såväl USA, England, Italien eller vilket annat land som helst. Men när Tony Blair blev vald köpte jag hans propaganda och PR. Jag trodde verkligen att en förändring hade skett. Men jag hade helt fel. Tony Blair visade sig vara en sadistisk psykopat.

Hur då?
– Ibland tror människor att premiärministern vet någonting som vi inte vet, och att han därför agerar i vårt intresse. Men Tony Blair är en man som såg miljoner människor protestera mot Irakkriget – inte bara studenter, utan barn, före detta soldater, pensionärer, medelklass och arbetarklass – och som ignorerade det, trots att till och med jag visste att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen. Och jag är en jävla musiker från Skottland. När han beslutade sig för att arm i arm med USA gå in i Irak och Afghanistan framstod han för mig som en person som inte är mentalt stabil. Och jag säger inte den saken lättvindigt.

– För mig är det ett av problemen med kapitalismen: Den tillåter människor utan empati och moral att klättra till toppen. Den till och med uppmuntrar till det. Om du är någon som har empati, som bryr sig om människor och som inte baserar varje beslut på hur mycket profit du kan få är det väldigt svårt att överleva. I ett sådant samhälle får vi en knippe psykopater på toppen, och det är vad som har skett i England.

– Allt detta cementerade mina tankar om att vi faktiskt inte lever i en demokrati. Politikerna är i själva verket portvakter, vars jobb är att behålla status quo. Storbritannien är registrerat som ett publikt aktiebolag, och profitörerna från det bolaget är militärindustrin, bankerna och energibolagen.

– Det känns nästan passé att säga, men vad krigen i Irak och Afghanistan handlade om var att säkra energitillgångar. Så när Tony Blair slutligen hade förstört allting som jag trodde på, det system som vi har uppfostrats att tro på och respektera, förstod jag att sättet vi lever på är en illusion. Och jag började att läsa historia från hela världen för att förstå varför samhället blivit som det blivit. Jag insåg att det hade pågått under en lång tid. Att det var en del av en större plan.

Vad menar du med en »större plan«?
– Ja, om du till exempel läser citat från the Rothschilds, en familj som etablerade den europeiska bankindustrin, förstår du att det som de visste om makt och politik också är giltiga idag: När du kontrollerar pengarna kontrollerar du allting. De visste det för hundratals år sedan.

Kan du se en förändring till det?
– Jag tror att det, åtminstone i Storbritannien, finns ett medvetande om att det är någonting som är fel. Men jag vet inte om folket ser den större bilden och sambanden mellan vad som nu händer i USA och i resten av Europa. Det känns inte som att engelsmännen tänker göra något åt problemet förrän det knackar dem på dörren. Och då är det för sent. Jag hoppas att det här albumet kan starta en dialog om vad som faktiskt händer. Men vad vi är, i grunden, är att vara anställda åt Storbritannien AB. Ett företag som precis som Spanien och Grekland kommer att säljas till bankerna.

Förstasingeln från Monkey Minds In the Devil’s time , »Fight them back«, släpptes sent 2012. Redan den första versen deklarerar att tiden för ordlekar och personliga betraktelser är över.

»I’d like to write a letter to you all,
And the contents will ensure that I must fall.
I gathered all you people here today, to have you read aloud the words I cannot say.
The words, you see, are written in my blood
I scratched them as you pushed me in the mud
I feel sad to say the words here that must fall, upon my lips, you see I fuckin’ hate you all.
You get up, fight them back
A fist, a boot and a baseball bat
You get up, fight them back.«

När singeln ebbar ut ringer Tony Blairs röst kvar i lyssnarens öron: »The thing about Libya is that potentially it is a goldmine of a country«. Mot en fond av hela den brittiska musikhistorien skriver han ut sitt politiska manifest. Det är en uppenbar diskrepans mot den välartikulerade, sömndruckna man som sitter framför mig.

– Vi betalar tillbaka lån som inte finns. Det är bara skit. Ingenting av det här finns. Jag läste nyligen att jorden var värd så och så många triljoner. För vem då? Marsmänniskorna?  Det är bara en fantasi, men det är en fantasi som har konsekvenser för verkliga människor som kämpar varje dag: de som ska betala hyran, få mat på bordet. Och det är svårt att få människor som kämpar att samtidigt arbeta för förändring.

Ändå är det i de personliga stunderna, när Steve Mason sänker garden, och sjunger så fint han bara kan om kärlek som han på riktigt når hela vägen fram. Trogna fans vet hur hans psykiska ohälsa har präglat – och förstört – så mycket av hans kreativa gnista. Vid vissa tillfällen har bara mörkret funnits. Och när han nu, 40 år gammal, ställer frågan om det någonstans finns ett kärleksbrev kvar till honom tror lyssnaren på vad han sjunger.

Du tittar också tillbaka på den tioårige Steve Mason. Skulle du säga att det finns någon nostalgi på det här albumet?
– Nej, jag hatar nostalgi. Det är slappt. Hela Storbritannien är byggt på nostalgi. Landet är byggt på illusionen om sextiotalet, »the swingin’ sixties«. Varje nytt band som kommer fram känns gammalt. Med tanke på allting som vi har talat om tidigare – det här är ingen tid för nostalgi.

Hur skulle ditt, inte perfekta, men bättre, samhälle se ut?
– Det finns massor med alternativ. Men för att vara ärlig: Jag har inte kokat ned mina idéer. Jag är musiker, inte politiker. Jag försöker inte sälja en ideologi. Innan vi kommer dit behöver vi skapa en dialog med varandra. Jag känner många libertarianer och anarkister, och de har till viss del liknande tankar. Men ordet »anarki« är ett av de mest missförstådda orden i Storbritannien. Folk tror att det handlar om brist på lag och ordning, att allting brinner och att alla slåss med varandra. Det finns ingen polis och allting som du äger har stulits.

Det låter som London.
– London för typ tre dagar sedan. Men det kanske är kapitalistisk demokrati. Slutresultatet av den kan bara bli fruktansvärd. Människor ser inte slutspelet. Ett slutspel som kommer vara djupt otrevligt för majoriteten av världens befolkning.

Vems röst är det som du samplar på »The Last of the heroes«?

– Det är en brasiliansk Formula 1-kommentator. Jag försöker hitta någonting som kapitalism inte har förstört. Eftersom jag är ett Formula 1-fan så kan jag mycket om sportens historia. Jag kan se när kapitalismen slog fast sina klor i sporten. Ayrton Senna dog 1994, samma år som Michael Schumacher körde sin första säsong. För mig var det som att trycka på en knapp. Schumacher verkade tycka att Formula 1 handlade om affärer, medan Senna hade troligen kört sina lopp oavsett hur lite man hade betalat honom. Det kanske gäller Schumacher också – han är inte det bästa exemplet.

– Men företagsintressen tog över sporten under den tiden. Idag kommer förarna in i pressområdet och möter journalisterna. Men bredvid står typ Vodafone som också spelar in intervjun, i de fall föraren blir felciterad eller säger något som är problematiskt för dem som sponsorer.  Så vad du har är en samling företagsfegisar som också råkar vara Formula 1-förare. De är inte längre människor med egna åsikter som har bra eller dåliga dagar, du hade lika gärna kunnat lyssna på en tvättmaskin. Det är ännu värre i fotboll.

Vad är det du gillar med Formula 1?
– Det är en bra fråga. Det är svårt att gilla något med Formula 1 nu. Men jag älskar loppen. I år är Schumacher borta och Lewis Hamilton (brittisk framgångsrik Formula 1-förare, reds anm.) har gått till Mercedes, vad kommer då att hända? Hamilton må vara en företagsvalp, men jag älskar att se honom köra. Du måste ignorera massa skit för att uppskatta sporten.

– Det är tragiskt – de flesta team har inte råd att tävla längre. Formula 1 ska bli »grönt«. Nästa år har de v6 turbo-motorer. Det finns inget oljud. Oavsett vad du tror om miljöförstöringen så ska Formula 1 inte vara en plats för miljöfrågor. Det ska vara en plats för tekniska innovationer och den snabbaste bilen och den snabbaste föraren. Det ska inte vara en plats för att sälja mobiltelefoner.