Dream baby dream

Ibland måste man gå bakåt i tiden för att finna inspiration i nuet. Vissa låtar som en gång gjort ett starkt intryck återkommer ofta vid olika tillfällen i ens liv. Den senaste månaden har framför allt en låt varit ett till synes oumbärligt inslag i min vardag: Suicides ”Dream baby dream”. Utan att jag egentligen reflekterar över det spelar jag den om och om igen, nästan tvångsmässigt – precis som jag gjorde för över tio år sedan.

Två saker som slår en först med ”Dream baby dream”: ett, hur simpelt uppbygd den är, med sin enkla elektroniska slinga (tre ackord) tillsammans med de korthuggna uppmaningarna som utgör texten, och två, Alan Vegas inlevelse i det han sjunger. Man kan ju aldrig vara helt säker på vad som är på riktigt och vad som är skådespel, men känslan är att Vega verkligen tror på det han sjunger om.

Som om det är det här allt handlar om, som om det vore det viktigaste statement man kan förmedla. Som om han bara fått säga tre ord innan han försvann för gott skulle det vara dessa: dream baby dream. Suicide var en av Bruce Springsteens stora inspirationskällor när han gjorde sitt akustiska mästerverk ”Nebraska”, och just ”Dream baby dream” gav han till slut ut själv häromåret i en liveversion.

Det kanske blir svårare att upprätthålla någon slags idealism när man blir äldre och tuktad av livet, men drömma måste man lik förbannat.