article-image

Bodil Malmsten

Intervju Efter nästan sextio år med rikssvenskan som dialekt känner sig Bodil Malmsten ändå inte "äkta". Vi mailade med henne om ursprunget i Jämtland, vardagskrångel och vad Frankrike har som Sverige saknar.

Du hatar att bli intervjuad. Är det skönare med frågor via mail?
– Mailfrågor är MYCKET bättre. Förutsatt att inte någon – som säger sig vara – journalist skriver om svaren för att få lite mera ”flyt” i det. Jag sparade nyss exempel på en sådan – så kallad – intervju. Och ändå brukar jag vara ganska snäll. Det vill säga ha svårt med gränsdragning.

Du bodde i Finistère i Frankrike under nästan tio år, men har nu flyttat tillbaka till Sverige. Var det en stor omställning?
– Att flytta från ett kulturland och tillbaks till vikingatiden, jo. Men nu har Sverige många småförlag som ger ut kvalificerad litteratur, det är väl mest vad gäller samtalet om litteraturen där det spricker. I Frankrike kan även vardagliga politiska och allmänt underhållande talkshows ha nivå. Men Le Mondes och Figaros litteraturbilagor finns ju i Pressbyrån (även om den franska läsande allmänheten liksom den engelskspråkiga tror att Stieg Larsson är litteratur, stora vita fläckar på annars hyfsad kulturkarta, jag menar nog mest litteratur). Teatern verkar ha gått i samma stå överallt.

– En annan sak som är omställning från Frankrike är att i Frankrike har man kvar personal. Där det behövs flera personer för att utföra något så är det flera personer avdelade till att göra det.

Finns det saker i vardagen som blivit mer komplicerade här sedan du kom tillbaka?
– Mer komplicerat var det när jag var tvungen att sköta svenska ärenden från Frankrike, de första årens hjälplösa kamp för att få kontakt med svensk skattemyndighet, senare tids omöjlighet att utan att bli galen få ut svensk folkpension i Frankrike. För övrigt tycker jag att allting som var dåligt innan jag flyttade har blivit sämre – infrastrukturen, tåg, omöjligheten att komma fram till och få vettiga besked av internetserverpersonal. Hur snuskigt och ostädat det är ute på stan i Stockholm. Att mina vänner som hade det dåligt innan jag åkte har fått det märkbart sämre. Att de som har det bra har mycket större lån. Jag vidgar kanske begreppet komplicerat här, men det ligger ju i sakens natur.

Hur tycker du att Sverige är nuförtiden? Är samhället kallare eller är det som det brukar vara, om man bortser från det politiska?
– Samhället – det är ju som Margaret Thatcher sa – ”There is no such thing as society”. Men människorna är häpnadsväckande vänliga om man tänker på hur de har det. FÖR tåliga kan jag tycka, för inställda på att INTE vara negativa, för då får man inte vara med.

Är vi i Sverige rädda för konsekvenserna av att framstå som alltför negativa?
– Absolut. Mer och mer. Där märker jag en tydlig skillnad. Även när man inte är i position att skvallra för arbetsgivare eller myndigheter – folk vill inte låta negativa. Jag betraktas som lite skojig med min ständiga vrede. Var med i ”Skavlan” och har sedan dess använts som ställföreträdande arg svensk.

Foto: Terese Andrén/Modernista

Är du förvånad över att det sitter ett högerextremt parti i Riksdagen även här nu?
– Nej. Ej förvånad. Den här tilten över åt höger är ju betongrumporna bland sossar som satt igång, inte enbart i Sverige, i hela Europa. Men för Sveriges del – det var ju en socialdemokratisk minister, Björn Rosengren, som ena dagen sa att post och järnvägar ej skulle privatiseras och nästa dag – poff, så gick det inte att beställa tågbiljett i Sverige för att aktörerna inte fick ihop det.

Du skriver ofta om våra tillkortakommanden i livets små och stora delar. Hur är svenskars tillkortakommanden jämfört med fransmäns? Är det en grov generalisering att tro att de är olika?
– Det är en korrekt generalisering. Fransmän skyller ifrån sig när de tillkortakommer. Vi säger, ”nää vad dum jag är”. ”Usch, hur kunde jag vara så dum.” MEN franska människor – till skillnad från svenska – ber ALLTID om ursäkt när de knuffas. Man får alltid hjälp med väskor upp på tåg som alltid går i tid – förutsatt att det inte är strejk. Jag har skrivit ett ganska roligt stycke om nationalkaraktärer i ‘Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig’. Med utgångspunkt från en gräslig underhållningsfrågesport som hette Le Maillon Faible, ”Den svaga länken.”


Det finns särskiljande drag mellan olika folk.

Det betyder inte att varje enskild individ i ett folk är identisk med alla
andra, eller att det är rasbetingat, men det finns vissa drag som går igen.
Nationalkaraktärer finns.
Även om den som påstår det riskerar att stämplas som rasist eller
utlandssvensk rättshaverist.

Hur skuld hanteras är fundamentalt för en nationalkaraktär.
I fransk TV finns ett underhållningsprogram, en idiotfrågesport som
heter Den svaga länken, Le maillon faible.

Jag vet inte om det finns någon svensk version av programmet, men
den franska versionen är kopierad på den brittiska enligt hundratals sidor
kontrakt. Det så kallade formatet måste slaviskt följas – ett exempel på
den utslätande likriktning som var så fruktad på sjuttiotalet. Man skulle
kunna tro att den likriktningen är total nu, men så lätt kväser man inte
en nationalkaraktär.

Programidén till Den svaga länken är att deltagarna ska trakasseras och
förnedras, inte enbart för sina bristande kunskaper om vilket stort ryskt
land floden Volga genomflyter, utan också för sina brister vad gäller utseende,
civilstånd och yrke.

Deltagarna är inte utvalda att vara med i programmet på meriter som
skönhet eller intelligens, formatet kräver uppenbarligen så kallade vanliga
människor.
Varje tävlingsomgång har nio deltagare, i varje rond röstas en av de
tävlande ut såsom varande den svagaste länken.
Det behöver inte vara den som har gjort flest fel – den svagaste länken
är den som de andra uppfattar som svagaste länk.
Programidén kan sammanfattas till att den som ger sig in i leken får
leken tåla.

Den brittiska programledaren är en råttliknande kvinna som kör över de

medverkande med en elakhet som inte setts sedan Margaret Thatchers
dagar. (Tony Blairs ondska ser annorlunda ut, den fungerar likadant men
är inte fullt lika flamboyant.)
Deltagarna i The Weakest Link på BBC Prime skändas som grupp och
som individer.

När en i flocken har blivit bortröstad lämnar han eller hon podiet,
kameran följer vederbörande som fått order om att vinka och försöka
le, varpå en närbild följer, där den eliminerade säger några ord om sin
reaktion.

De bortröstade britterna är förkrossade.
»Det stod still … jag blev helt urblåst … det var ingen hemma i huvudet
på mig … hur kunde jag vara så dum?
Hur kunde jag göra så fel.«
Britterna beter sig exakt som svenskar.
Generat, kränkt och skamslaget ältande tills de klipps bort – hur
kunde jag vara så fel?

Den franska programledaren är en gigantisk kvinna i kaftaner som slår
som flaggor i storm när hon snurrar från deltagare till deltagare. Det
flnns en livsfarlig lust i den här kvinnan som skulle reducera den brittiska
programledaren till stoft om de stötte ihop.

När en fransk deltagare blivit bortröstad är det samma procedur som
för de brittiska. Ner från podiet, vinka till kameran, försöka le.
Det ser likadant ut men det är inte likadant.
Nationalkaraktären förhindrar det.

I snart tre år har jag sett Le maillon faible och inte en enda av dem jag
sett röstas bort har sagt någonting om att vara fel. Det är alltid de andra
som har skulden.
»De gaddade ihop sig. Det var en konspiration. De röstade bort mig
för att jag är yngre. För att jag är äldre.
För att jag är kvinna, för att jag är man, för att de är från landet och jag
är från Paris, för att jag är långhårig, skallig, mager, tjock, för att jag är
bättre än vad de är.« Jantelagen – ett okänt begrepp, Le maillon faible –
den andre, de andra.

Att trots detta obestridliga bevis hävda att det inte finns nationalkaraktärer
är att vara historielös och utan kunskap om vilket Ryssland
Volga genomflyter, om Napoleon, Shakespeare, inlandsisen och landhöjningen.
Ur ”Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig”.

http://www.youtube.com/watch?v=0GlQI6kiW-w


Vad läser du nuförtiden?

– Jag läser alltid många böcker och flera parallellt. Bolaño hela tiden, Roberto Bolaño. Och en latinamerikan som jag hittade tack vare att Bolaño rekommenderat: César Aira. Jag läser David Foster Wallace. Och läser om Stefan Zweig, alla som kan tillräckligt bra tyska ska läsa i original, annars finns några urgamla svenska översättningar på antikvariat och jättebra engelskspråkiga översättningar. Jag läser väldigt spräckligt men numer i stort sett aldrig så kallade deckare.

I flera av dina böcker skriver du om hur mycket du gillar kriminalserien ”The Shield”. Vad gör den så bra?
– ”The Shield” är genialiskt på grund av att tittaren ständigt hamnar i moraldilemman som inte går att lösa. Vic Mackey (som leder den särskilda polisstyrkan Strike Team, reds anm.) – supershielden – är ju så dirty som någon kan bli. Men – precis som med Tony i Sopranos – man dras till honom, åker dit och gillar. Och sedan gör han – och Tony i Sopranos även – något oförlåtligt och man står där med brallorna nere. För man visste ju egentligen hela tiden hur han är. Sedan har jag aldrig sett en serie där slutet motsvarar början i ödesmättad omöjlighet. Så otroligt bra.

The Shield slutade sändas 2008. Har du hittat någon annan favorit inom kriminalseriegenren i dag?
– Nää. Jag letar. Har just sett (jag tittar streamat på länkar) ”Southland”, som jag gillar. Säsong två är just slut och det verkar inte bli någon fortsättning. ”Detroit 1-8-7″ tog sig mot slutet på säsong två, även den verkar läggas ner. Trots Michael Imperioli som är bättre än någonsin. Annars är det inget att se på våldsfronten. Jag tittar på ”The Big Bang Theory” som jag älskar otippat för att jag hatar komediserier.

Du är född arg och ledsen har du sagt, men när man ser dig på tv eller läser dina texter blir jag glad. När var du senast förbannad och på vad?
– Jag är förbannad på i stort sett allting oavbrutet. I dag råkade jag ha en massa ärenden nere på stan, Stockholm. Varje gång tänker jag att nu är det fler tiggare än någonsin i Stockholm, men sen kommer det några till. Och – som jag sa förut – att offentliga gemensamma platser är så sunkiga, som om det inte räknas. Alla ska hem så fort som möjligt och ha vitt och fräscht och en köksö med induktionsspis. Och partner i samma färgskala.

Du har jobbat med din systerson Kristoffer ”Stuffe” Malmsten från Fattaru i föreställningen Enligt Bodil Malmsten. Har ni samma lynne?
– Nää, ej samma lynne, ej samma generation, ej samma referenser. Jag vet inte ens vad DJ-kulturen är eller housemusik. Men det var ett fantastiskt samarbete. Kristoffer har vad som behövs – han ger sig inte, han har DET, han vill pröva, han kan allting. Vi jobbade varje dag i över tre månader och en enda gång var det friktion. Öga mot öga. Men det gick bra. Det var kanske till och med bra. När folk har frågat varför jag jobbade med Kristoffer svarade jag: Ren nepotism. För det låter ju roligare än att säga som det är – att han är helt suverän.

I en liten trailer som ni gjort till föreställningen gör du och han en sån där klapplek som man gjorde när man var liten, i skolan. En liten ramsa om att du sprang över skaren en kväll, stjärnor som föll över Oviksfjällen och coollugna kor som mjölkas. Längtar du ofta till Jämtland eller tänker på din uppväxt där?
– Inte längtar på något normalt och nostalgiskt sätt. Men det är liksom botten i mig, i det jag gör. Jag har ett ganska långt parti i andra akten av Enligt Bodil Malmsten som handlar om språket. Att jag föddes med jämtskan som modersmål. Och fick byta när jag började skolan. Och att jämtskan inte är ett skrivet språk, jag skriver på svenska – huvudstadsspråket, härskarspråket (för att skriva på mål är inget alternativ för mig). Men det att jag har övergivit mitt ”riktiga” språk – det är en mycket viktig del av det jag är. Som författare och person. Sen är det väl många som upplever det där att som det såg ut där man var barn, så ser verkligheten ut. Det är det som är hemma, även om man aldrig fysiskt är där.

Hur tror du ditt liv och din karriär sett ut om du inte övergivit ditt ”riktiga” språk, jämtskan?
– Jag funderar aldrig så. Det är för många andra omätbara faktorer som spelar in. Jag kan bara konstatera att efter snart sextio år med rikssvenskan känns det fortfarande inte som om jag är ”äkta” när jag uttrycker mig på den. Det känns som om jag gör mig finare än vad jag är. Förfinar mig. I Enligt Bodil Malmsten säger jag: Hela mitt liv är en översättning för att de som inte förstår mig ska förstå. Jag har även skrivit om det i en antologi om mormödrar, ”Min mormors historia”.

Förra året fick du kungamedaljen Litteris et Artibus, för framstående konstnärliga insatser av kung Carl XVI Gustaf. Har du burit den någon gång?
– Nej men jag har fotograferat den och har som bakgrundsbild på min portabla dator. Själva medaljen har jag satt i en låda med plexiglas (en tomlåda efter när jag köpte ett knivset till extrapris.)

Vad är det första du kommer att göra när det blir lite varmare och vårlikt?
– Jag hatar vårlikhet och snöförlust. Blir allergisk, tycker det här påträngande ljuset överallt är jobbigt, jag går aldrig ut när solen skiner. Dels för att jag alltid haft en hudtyp som inte tål sol, dels för att jag blir allergisk. Jag tycker utomhus är övervärderat. Sitta på trottoarer med långa latte och filtar över benen – nej.

Bodils senaste bok, loggboken ”De från norr kommande leoparderna”, finns att beställa från Modernista. Den finns även att köpa i bokhandeln.
Bodils blogg och förlag Finistère.