Bodil Malmsten: ”Prata blir flum, skriva blir sant”

Det är nästan exakt ett år sedan jag intervjuade dig över mail första gången, i samband med din föreställning ”Enligt Bodil Malmsten”. Vad har hänt sedan dess?
– Vad har inte hänt? Jag har inte lärt mig glidflyga, inte fått långa ben, inte gift mig med hästtränaren, Turo Escalante spelad av John Ortiz i tragiskt nedlagda hästsportserien ”Luck”. Jag har bara skrivit och skrivit.

I din nya loggbok, den fjärde, ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”, skriver du om din flytt från Frankrike och om Sarkozy. Du säger att det du skriver om honom är ingenting mot vad som sägs om Sarkozy i fransk media. Hur behandlas han där?
– Som han förtjänar. Med respektlöshet. Jag har skrivit så mycket om Sarkozy att jag blev tillfrågad om att sitta med i SVT i valbevakningen av franska valet. Jag tycker i mycket att min bedömning av Sarkozy sammanfaller med det som sagts i fransk media. Nu bor jag ju inte i Frankrike längre och följer inte lika noga så jag kan inte uttala mig om dagsläget.

Senaste nytt i Frankrike är att le président de la république, Nicolas Sarkozy, har rasat ihop på sin footing présidentiel. Han har helt simpelt svimmat på sin joggingrunda och hämtas nu med ambulanshelikopter och förs till Val-de-Grâce, militärsjukhuset för högt uppsatta personer, där en svit står reserverad för republikens president. Kommunikéerna intygar att det inte är någon fara, presidenten kan prata, han är vid medvetande.
 Att det är Nicolas Sarkozys medvetande han är vid, kan ingen göra något åt.

Ur ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”.

Det har ju gjorts en voodoodocka av honom i Frankrike som han försökte förbjuda. Vad tycker du om ett sådant sätt att driva med politiken?
– Jag tycker att det räcker med att makten gör otäcka saker. Och jag tror inte på voodoo.

Jag är inte så insatt i europeisk politik, men tonläget verkar vara högre än i Sverige. Gillar du när det är så? Att politikerna gapar och gastar högre men också blir hårdare ansatta i media och av folket?
– Bra tycker jag. Ett samhälle där media sätter hårt mot hårt utan att det blir ett så kallat drev. Att det självklara är att makten ska stå till svars. Dygnet runt.

En negativ följd av det är ju att politiska utspel kan bli hårdare. Som Angela Merkels uttalande om att den multikulturella modellen i Tyskland är ett misslyckande. Jag blev förvånad över att hon inte fick hårdare kritik för det, vad tänkte du om det uttalandet?
– Dumt, dumt dumt. Men jag hade inte väntat mig så mycket från Merkel.

Hur tycker du svenska politiker behandlas i svensk media?
– I stort sett med silkesvantar. Förutom ett eller annat så kallat drev som för det mesta handlar om person och detaljer och inte grundläggande svek mot grundläggande idéer, som samhällen, gemensamhet.

Var perioden med Juholt och hans sorti ett drev eller en rimlig bevakning?
– Jag kan inte kommentera enstaka så kallade drev. Hade det varit i Frankrike hade det varit del av den kritiska inställning som media har till makt där.

Du gillar ny teknik och att saker och ting utvecklas med ipads och bättre datorer. Men i ”Och en månad…” uttrycker du din oro över tejp och pennvässare. Att de går kärvare tider till mötes med nedskärningar och utrensning. Hur kom du på den idén?
– Familjen Tejp bara fanns, det var när jag skulle packa ihop grejer i Frankrike och upptäckte att jag hade en hel tejpfamilj och sen fortsatte de lägga sig i. Men det var ingen teknikfientlighet, inte som jag kände det. Mest bara medkänsla.

Varför kände du med dem?
– Man måste väl – om man inte är en onämnbar mördare som han i Norge, känna med familjer som blir bortglömda, borttappade.

Använder du tejp och pennvässare?
– Tejp hela tiden. Tejpa ihop papper, tejpa fast saker, jag gillar tejp. Pennvässare använder jag när jag tecknar. Jag gillar att teckna med mjuk blyerts och blyertspenna. Fast jag har ingen sån som man skruvar fast på bordet. Tyvärr.

Du har kämpat med en roman om karaktären Edvard som är sista delen i en trilogi om svek. Du har den i huvudet men får inte ut den. Hjälper det att skriva loggböckerna och bloggen?
– Nej, ingenting hjälper. Det är bara att hålla på och hålla på, Edvard lever nånstans, jag måste bara fånga in honom och få honom korrekt avlyssnad, jag vet ju hur han har det. Han finns.

Hur har han det då? Hur mår han?
– Enough said om Edvard. Jag har pratat mer om Edvard i media än vad svenska författare brukar göra och eftersom jag vill bli räknad bland de svenska författarna så håller jag resten för mig själv. Jag kan säga att Edvard vandrar osedd vid min sida. Han ser det jag ser, men inte som jag. Han ser det som Edvard, en del av mig – nej, det stämmer inte, Edvard är inte en del av mig – han är ett sällskap dag och natt även om han inte är något roligt sällskap. Han är nödvändig. Prata blir flum, skriva blir sant.

Vad brukar du göra när du hamnar i en period av skrivkramp?
– Skriva och skriva och skriva och skriva skriva och skriva skriva skriva skriva. Till slut släpper det och man får ont någon annanstans.

I den franska stad som du bodde i innan du flyttade till Sverige hade du en engagerad och hjälpsam granne. När du flyttar in i en andrahandslägenhet i Stockholm är en av dina grannar en man med en grusätande hund som ryter åt hunden och inte hälsar. Varför är grannar och ens förhållande till dem ofta så komplicerat?
– Vet inte. De är ju så nära men man har inte valt dem.

Är du en bra eller jobbig granne?
– Jag är en perfekt granne. Lyssnar med lurar, går barfota inomhus, sorterar sopor, smäller inte i dörrar. Har ingen skällande hund. Är aktsam om de gemensamma ytorna. Torkar av fötterna.

I en artikel i en av morgontidningarna sade en forskare att bokskrivandet ökar mycket snabbare än bokläsandet och att vi därför blir dummare eftersom det finns en allt större mängd litteratur som inte når läsare. Vad tycker du om det resonemanget?
– Låter helt övertygande. Mer sånt forskande.

Det känns som att det också kan handla om ett större ”brus” inom bokvärlden, att det skrivs eller ges ut för mycket böcker. Kan det vara så?
– Fråga forskaren ovan. Det låter mycket bättre om det kommer från en forskare än från en författare som hatar kommersialiseringen av litteraturen.

Kommersialiseringen av litteraturen, vad får det för konsekvenser?
– För stor fråga. Folk blir dummare. Inte mina läsare. De blir bara klokare och vackrare för varje bok jag skriver. Läsarna kommer, en och en, försiktigt och aldrig påträngande, fram till mig och säger lågt (för de vill inte göra så vi blir generade) ”Tack för dina böcker”, säger mina läsare, en i taget. Eller, ”Är det du, jag har läst allt du har skrivit.” Mina läsare är den motvikt mot kommerisaliseringen av litteraturen som gör att jag orkar fortsätta skriva som jag. Så att det ser lätt ut, som om det vore lätt.

Du bor nu i en lägenhet i Stockholm. Brukar du få ett känslomässigt band till din bostad? 
– Går det att undvika? Tips välkomna. Mina bostäder blir alltid ställen där det syns att jag bor. Hur mycket grejer jag än gör mig kvitt, det kommer alltid liknande i deras ställe. Aldrig riktigt nytt.

Vilken av de bostäder som du haft har varit svårast att flytta och skiljas från?
– Eftersom jag skrivit en hel bok, ”Sista boken från Finistère”, om smärtan med att skiljas från mitt Finistère, ett Finistère som jag hade gjort själv, så måste det väl vara den. Men i verkligheten går jag bara framåt. Jag skiljs med smärta från bostäder, men när jag har lämnat dem är jag inte längre där.

Har loggböckerna och arbetet med dem förändrat ditt skrivande något?
– Nej. Skrivandet är samma. Det är grovarbete. Som en balettdansös som måste kämpa och svettas, linda fötterna som blöder av ansträngningen med att få in rörelsen. Och sen göra rörelsen så det ser självklart ut. Enkelt. Fast det ligger ett så blodigt kroppsarbete bakom.

Din nästa loggbok heter ”När hela havet sinat ut och bergen smälts till glöd”. Blir det den sista eller kommer du skriva loggböcker så länge du tycker det är relevant?
– Jag vet ingenting om framtiden.

Titlarna på dina tidigare loggböcker är tagna från poeter som Aspenström och Wislawa Szymborska. Så också titeln till ”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag”. Stämmer det att den är från Strindberg och ”Ett drömspel”?
– Nej nej nej, stämmer ej. Det är från mej! En dikt TILL Strindberg är det, en dikt med omkvädet Jag niger, herr August som finns med i en diktsamling av mig själv, ”Nåd & onåd – idioternas bok”. Och du har rätt, det kanske låter lite som ett Drömspel, smickrande… (det var undertecknad som fått det om bakfoten, reds anm.).

På tal om Strindberg, det är Strindbergsåret i år, 100 år sedan han dog. Kommer du att ägna någon tid åt det eller bryr du dig inte?
– Bryr mig inte mer än vanligt. Har några Strindbergböcker som står mig nära – ”Inferno” och ”Författaren”. Jag har svårt för jubileer, tycker man ska jubla medan personen lever.

Ibland när man läser intervjuer med dig känns det som att intervjuaren/journalisten, mig själv inkluderad, utgår från att du kan svara på vilka frågor som helst. Känner du dig som ett bollplank för allsköns funderingar och frågeställningar ibland?
– Känner mig ej som ett bollplank. Jag svarar för att jag är en tvångsmässig besvarare, jag måste svara annars förföljer frågorna mig och jag blir begravd under det berg av obesvarade frågor som livet är. Att jag svarar betyder inte att jag har några svar. Det är väl som med ditt bollplank, jag är planket, jag är bollen, beroende av att någon studsar mig tillbaka.

”Och en månad går fortare nu än ett hjärtslag” går att beställa från Modernista eller här.
Finistère.