Questloves bok

Han är kapellmästare i husbandet i en av världens kändaste talkshows, The Tonight Show med Jimmy Fallon, och har producerat artister som Erykah Badu och Al Green. Jag spelar i punkbandet Knifven och var med i radion en gång när jag var 13 år och ringde in till P3 för att fråga dödsmetalbandet Dismember om de var satanister.

Men en sak har vi gemensamt. Vi är båda trummisar.

2013 släpper Questlove sin självbiografi Mo’ Meta Blues: The world according to Questlove. I boken berättar han om sin uppväxt i början av 1970-talet i ett hem fullt av musik. Pappa Lee Andrews är inbiten skivsamlare med en stor vinylsamling. Rock, soul och folk studsar mellan husets väggar. Mamma Jacqueline Thompson har en bakgrund som modell och dansare.

När föräldrarna bestämmer sig för att återuppliva pappans doo wop-band från 1960-talet, får Questlove hänga med. Han växer upp på vägarna och får se artistlivet på nära håll. En sen kväll på ett hotell i Buffalo stöter han på sina idoler i Kiss och får deras autografer. Questlove är i sjunde himlen och är bara åtta år!

Jag har stora förväntningar på Mo’ Meta Blues. Jag hoppas att den ska ta mig till högre nivåer. Allra helst vill jag att den tar mig från Örtomta, ett litet samhälle på drygt 100 invånare med en kyrka och en skola där jag gick mina första skolår. Att jag får en bekräftelse på det jag länge känt – att jag inte är en vanlig kille från östgötaslätten utan någon annan. Dessutom har jag en lucka att fylla i mitt musikkunnande. Jag kan inte så mycket om hiphop. Men med The Roots så fattar jag lite av det som sker. Musiken är jazzig, alternativ och framförs på rockinstrument. Jag kan relatera till det, tror jag. Att Questlove är trummis är i alla fall något jag verkligen kan känna igen! Igenkänning är viktigt för mig.

Questlove träffar sin musikaliska själsfrände, rapparen Tariq ”Black Thought” Trotter, i high school och tillsammans bildar de The Roots några år senare. Mitt i berättande listar han album som haft avgörande betydelse för hans musik. Det är skivor som Songs in the Key of Life med Stevie Wonder och It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back med Public Enemy. Från dag ett är Questloves liv format av musik.

Jag läser och vill känna mer än vad jag gör. Men boken tar tid. Jag tar med den när jag hälsar på svärföräldrarna i Höganäs. Den följer med när jag och Sofie åker på semester i Slovenien. Jag träffar mamma i hennes stuga utanför Södertälje och är noga med att posta en bild på boken på instagram. Jag lägger den på ett utebord, bredvid en kopp kaffe. Bordet är av trä och ytan har blekts av väder och vind och har en genuin patina. Det är ett bord som gör att oavsett vad man placerar på det så ser det ÄKTA ut.

Jag lägger upp bilden med texten ”Kaffe, Questlove och Börje Salming på radion.” Bilden får 11 likes.

Questlove inleder sin självbiografi med en intervju med sig själv, även om det är oklart vem som ställer frågorna och ger svaren. Mail mellan medförfattaren och bokens redaktör om hur det är att arbeta med Questlove finns med. Det är stilistiska grepp som är oväntade. Vissa sidor har fotnoter som är längre än brödtexten. Varje perspektiv ska med. Men för mig blir det bara ännu jobbigare. Jag kämpar med läsandet men kommer ingenstans. Det är hopplöst!

Jag vill ju veta allt om det som skrivs. Jag vill lägga varje artist, låt och person som varit involverad i Questloves liv på minnet. Jag vill göra dem till mina. Det är ju detta som ska fylla mitt kunskapshål. Men tiden går och det börjar sjunka in att Mo’ Meta Blues kanske inte är en bok för mig. Hur mycket jag än drömt om att kunna säga att Questlove och jag har mycket gemensamt eftersom vi båda är trummisar, så kan jag inte det. Det är en jobbig insikt.

Lyssnar jag verkligen på The Roots? Eller låtsas jag bara att jag gör det? Jag älskar förvisso ”Here I Come”, en tung och oemotståndlig hiphopsalva från 2006. Och jag har ett The Roots-album, Phrenology. Men jag kan ärligt talat inte nämna ett enda spår från skivan.

En av höjdpunkterna för Questlove är hans möte med Prince. Det sker på ett rullskridskodisko som megastjärnan anordnar efter en Grammygala. Prince dyker upp på festen kl 02 på natten. Med sig har han en stor väska som han öppnar framför Questlove. Den innehåller ett par rullskridskor med inmonterade ljus som lyser upp när han glider fram över golvet. Prince åker rullskridskor lika bra som han sjunger, enligt Questlove. ”Roller-skating at Prince’s party was cool. Watching Prince roller-skate was cooler” skriver han.

Jag läser och har aldrig känt mig så mycket som en kille från Örtomta.