Kaninerna på vinden

2016 köper jag och Sofie en kolonistuga strax utanför Malmö. Det är nytt och spännande. Ett äventyr som jag inte vet var det ska ta mig. Det finns flera odlingslådor på tomten och utemöbler som varit med ett bra tag. Det finns en handgräsklippare och en bod full med trädgårdsredskap och verktyg. När jag ser detta första gången tänker jag, vad tusan ska vi hitta på här? Hur ska jag lära mig påta i jorden med mitt krångliga förhållningssätt till det mesta som är praktiskt? Jag är en person som blivit utkastad på en scen i en fullsatt teatersalong och nu ska agera! Jag vet inte hur man gör?

Och så är det alla nya sinnesintryck.

Ljuden på koloniområdet är mycket tydligare än i staden. Framför allt är tystnaden påtaglig. Det är en plats långt från industrier, maskiner och kollektivtrafik. En av de första helgerna som vi sover över i stugan vaknar jag av ett ljud på morgonen. Det låter som om någon krafsar och hoppar på taket. Men det är inga höga ljud. Det är mer ett försiktigt tassande. Som om den eller de som skapar ljuden är små varelser. Som rör sig med lätta steg. I stugan har vi haft möss. Vi hade tidigare fångat några i fällor. Men detta är något annat.

Längs ena stugväggen växer flera rosenbuskar. I sovrummet låter det som att någon står utanför och petar med en kniv eller river med sina naglar på väggen. Men det är buskarna som rör sig i vinden mot stugans träpanel. Det jag hör nu från taket är mer diffust.

Det finns en vind i stugan. Dit kommer man genom att ställa en stege mot stugans ena gavel där en vindslucka finns. Jag har aldrig träffat på något levande däruppe förutom några insekter och ett gammalt getingbo.

Nu ligger jag i sängen och lyssnar intensivt efter ljuden. Tassandet är sporadiskt och varierar i styrka. Det låter både stressat och taffligt. En människa är det inte. Men något levande måste det vara. Som flaxar runt och rullar fram. Kroppsdelarna är lite över allt. Som en tumbleweedbuske.

Jag försöker visualisera vad det är. Men det är omöjligt att föreställa sig det som skapar ljuden. Jag får plötsligt en bild i huvudet. Det mjuka, lite hoppiga ljudet. De stressiga och oregelbundna stegen. Bilden växer sig starkare. Den tar över och gör mig övertygad. Det finns gott om kaniner på koloniområdet så detta måste vara några som tagit sig upp under natten för att värma sig i den kalla vårluften. Det är ju självklart! Jag känner en lättnad i huvudet och kroppen. Frågorna och sökandet försvinner. Ängsligheten avtar! Det känns varmt och skönt i magen. Sofie vaknar. Jag berättar för henne, vi har kaniner på vinden!