Att gå långt in i något mjukt

Om du inte redan kände till CFCF så har år 2015 definitivt rättat till det lilla missödet. Under loppet av ett par månader släppte den 26-årige Michael Silver två av årets absolut finaste elektroniska album.

Radiance and Submission och The Colours Of Life rör sig inom samma böljande ljudlandskap, angränsande till det vi lite slarvigt kallar för balearica. Men det är verk att förlora sig i, som tar tid att tränga igenom. Särskilt The Colours Of Life, som släpptes på utmärkta etiketten 1080p, har funnits med mig som ett ständigt närvarande ljudspår det senaste halvåret.

Det är också vad som gör tanken på Michael Silvers arbetstakt där hemma i Montreal så svindlande. Att kränga ut två album av djupt introspektiv musik uppbyggda kring långsam harmonisk rytmik och repetitiva mönster är ju enligt konstens regler inget man gör sådär i en handvändning.

– Det blev så av en slump. Jag hade jobbat med Radiance and Submission ett tag och pratat med flera olika bolag om en eventuell release. Till slut bestämde jag mig för Driftless Recordings, men eftersom albumet gavs ut på vinyl tog arbetet lite längre tid än vanligt.

– Under tiden skickade jag The Colours Of Life till Richard MacFarlane på 1080p. Och han gillade verkligen det. Eftersom 1080p är ett kassettbolag kunde de få ut albumet riktigt snabbt, på ett par veckor eller så. Och båda etiketterna var lugna med att albumen kom ut samtidigt.

De skapades alltså inte under samma tidsperiod?
– Nej, The Colours Of Life skrev jag mycket tidigare, tidigt 2011 typ. Planen var att släppa skivan på ett helt annat bolag faktiskt. Albumet skulle vara ett samarbete med andra artister från hela världen men allting föll ihop under planeringsprocessen, mest på grund av upphovsrättsliga skäl. Men jag hade kvar musiken och visste liksom inte vad jag skulle göra av allt. Så jag skickade albumet till 1080p på ren chans. Och Radiance and Submission skapades samtidigt som min förra fullängdare Outside kom ut 2013.

Albumen känns ändå sammanlänkade.
– Ja, jag tror det delvis beror på att jag föll djupare och djupare in i new age-världen. På The Colours Of Life finns det här lekfullt poppiga och tropiska soundet. Radiance and Submission har ett mer dämpat uttryck och vilar på ett gitarrsound. Så på olika sätt visar de utvecklingen när jag utforskade hela new age-estetiken.

För det är också grejen med CFCF. Musiken handlar bara till hälften om just musik. Resten är estetik.

Michael Silvers främsta utmaning som artist är att utmana en rådande smakordning. Din och min. I hans värld har har Naxos billigaste yoga- och qigong-samlingar alltid varit lika inflytelserika, lika viktiga som någonsin Juan Atkins.

CFCF har på allvar fått mig att gå in för namn som Don Slepian, PC Davidoff och Judith Tripp. Artister som jag inte ens visste att de existerade för bara ett par månader sedan.

Stor musik har som bekant alltid en benägenhet att öppna nya dörrar.

Hur blev du inspirerad av new agemusik?
– Det var något som skedde gradvis. Jag har alltid varit lockad av musik som handlat om stämning. När jag var 13-14 år upptäckte jag DJ Shadows Endtroducing och den öppnade en helt ny värld för mig. Han presenterade allting på ett sätt som var eftertänksamt men ändå stämningsfullt. Samtidigt som jag föll hårt för musiken började jag utforska samplingsmusik och mycket var obskyr progg, ambient, modern klassisk musik, funk och andra grejer.

– Och tack vare att mycket musik är tillgänglig via internet slipper jag få astmaattacker av att leta skivor på dammiga skivbörsar. Jag har möjlighet att upptäcka sådan musik som förbisetts på grund av att det funnits många negativa föreställningar kring den.

– Efter ett tag blir man mer bekväm med ljud som först känns daterade och kitschiga just eftersom de varit omoderna så länge. Genom mer och mer exponering av den här musiken har jag fått en genuin förkärlek till new age-estetiken. Under arbetet med The Colours Of Life förlorade jag mig helt i den sortens musik. Jag ville att albumet skulle låta som något som kunde släppts under 1980-talet. Samtidigt tror jag att jag har svårt att inte låta annat än uppriktig i min musik, jag kan inte skapa musik som är superironisk. Det hade känts oärligt mot lyssnaren.

– Ser jag tillbaka på mitt första album tror jag att mycket handlade om att bara leka runt med musik som jag älskade. Jag försökte inte se det som något att skratta åt utan något att vårda. Jag tror att all musik har möjligheten att bli inflytelserik men mycket konst tenderar att bli åsidosatt på grund av trender och grejer.

Var du någonsin rädd själv över hur albumen skulle bli mottagna?
– Jag var inte orolig när det gällde The Colours Of Life för kitschfaktorn är en del av hela grejen och jag försöker skygga bort från det. Samtidigt försöker jag inte övertyga lyssnaren att allt är ett stort skämt.

– När det gäller Radiance and Submission så var ambitionen inte medvetet kitschig. Men eftersom den låter som en blandning av new age och jazz så var det mer kitsch än vad jag först trodde. Jag har sett reaktioner från människor som tycker att det är helt galet att gå långt in i något så mjukt.

Är det också en av dina ambitioner, att öppna nya musikaliska världar för lyssnaren?
– Absolut. Jag hoppas att jag kan bryta ner lyssnarnas smakbarriärer och få dem att se att det finns plats för musik som inte nödvändigtvis anses vara hipp eller nydanande. Jag tror att folk tenderar att ha tunnelseende gentemot musik som inte har lyfts fram i den musikaliska kanonen redan.

– 1080p har en väldigt intressant inriktning eftersom musiken pendlar mellan new agemusik, hård techno och allt däremellan. Det känns som ett bolag där allt är tillåtet. Inget görs som ett sätt för att försöka vara cool. Jag gillar verkligen estetiken som Richard skapat och det verkar passa väldigt naturligt med det jag vill göra.

Hur skulle du beskriva den elektroniska musikscenen i Kanada för tillfället?
– Det är ju på sätt och vis ett enormt land men det känns verkligen som att många olika intressanta artister och producenter sluter upp tillsammans nu. Mycket är centrerat till Vancouver där attityden generellt är väldigt avslappnad. Men det känns lite som att den stämningen sipprat över till andra städer i Kanada också som Toronto, Montreal och Calgary. Det finns många unga artister som bara skapar musik för sig själva och sina vänner, och mycket av det är makalöst bra. Mycket av det som görs skapas av ren lust till musiken, snarare än att det dikteras av de traditionella house, techno- eller rocknarrativen.

Skulle du säga att många delar samma musikaliska ideal som du?
– Ja men jag tror att alla har olika tillvägagångssätt. Tittar man på artisterna som ligger på 1080p så hörs någon slags gemenskap mellan oss, även om man ser till musik som är mer technoorienterad. Ta bara Ramzis Houti Kush, Saffrons två album eller Neu Balances Rubber Sole – även om musiken har trummaskiner som går i 130 BPM finns där en långsam och nästan meditativ stämning över melodier och harmonier.

– Å andra sidan är ett av 1080p:s senaste släpp, 12 Hours FULL RELAXATION av I Am Just A Pupil, ett fulländat new age-verk. Där finns det ett väldigt stort släktskap till det jag sysslar med.

Vad inspirerar dig utöver musik?
– Ofta kan det vara en film som jag just sett, typ en särskild scen som jag vill tonsätta. Om jag ser en film som utspelar sig i en vacker miljö och har en viss stämning försöker jag fånga den känslan men ändå tillföra något eget. Det blir en sammansmältning av bild, rörelse och färg.

Har du någon ambition att göra ett filmsoundtrack?
– Absolut, jag har lekt med tanken länge och det är definitivt något som jag skulle vilja göra i framtiden. Jag har redan provat på lite med att ljudsätta en del kortfilmer som kompisar till mig gjort. Men jag vill gå hela vägen någon gång.

/

I slutet av året planerar CFCF att släppa en tolva ”bestående av mer dansorienterad musik”, liksom ett nytt album som kommer runt nyår på det Uruguay-baserade bolaget International Feel.