Skogstomten har funnits i Sofies familj ända sedan 1930-talet. Den har en speciell plats i familjen och letar sig in i hjärtat hos de flesta som besöker platsen. Inga vrålande motorbåtar och vattenskotrar kan ta bort magin när vattnet glittrar under högsommardagarna och när solen går ned bakom öarna vid horisonten och vi sitter samlade och ser hur hela himlen färgas rosa.

Här har utedasset använts i årtionden. Det finns redskapsbodar med gamla snickarverktyg och rader av burkar fulla av välsorterade skruvar och spikar. Inte långt från stranden ligger en vedeldad bastu med ett litet fönster där man ser vågorna slå upp på stranden. Det är en idyll. Drömsk och slumrande, som en stor varm famn.

För något år sedan såldes stugorna och tomten.

Kartan är ett sjökort och är utgivet av Kungliga Sjökarteverket 1950. Verket var en del av svenska flottan och hade till uppgift att tillverka sjökort, från själva sjömätningen – uppmätning av havsbotten – till färdigt tryck. Det är ett hantverk som är så exakt och omsorgsfullt ritat att jag nästan tappar andan av alla detaljer och mängden data. Det är ett kartografiskt konstverk skapat av en myndighet.

På ena sida av kartan är Stockholms skärgård från Nynäshamn i söder till Grisslehamn i norr. Utanför sträcker Östersjön ut sig. I högra hörnet syns en bit av Åland och i kartans nedersta kant sticker Gotska Sandön fram.

Havet äter sig in i fastlandet. Den har skapat fåror i berggrunden och gröpt fram öar, vikar och små bitar av land. Mörka turkosfärgade stråk markerar de områden längs med kusten där vattnet är grundare. Siffror är utsatta i havet som visar de olika djupen. En symfoni av siffror. Hela tiden skiftande djup. 57, 66, 178, 114, 23, 41, 11! Och så alla namn: Svenska Högarna, Almas grund, Flötjan, Gunnarstenarna, Ekoknölen och Svartklubben.

Det finns en liten sektion på kartan med symboler som visar fyrar och sjömärken. Små miniatyrbilder av de faktiska byggnaderna och märkena som ser handritade ut. Bara denna lilla del går att utforska i timmar. Det är så precist och vackert ritat.

När jag står framför kartan låtsas jag att jag är en drönare. Tyst och lätt färdas jag mellan de olika öarna och vikarna. Jag börjar på Värmdö och flyger över Vindö. Fortsätter nordost ut mot havet och Rödkobbarna. Längre norrut, ända upp till Söderarm och Söderarms fyr som ligger långt ut i havet. Fortsätter jag efter detta kommer jag till Åland. Havet skiftar i rörelse, ju längre ut desto större vågor.

Långt därnere ser jag James Yorkston i en liten båt. Den skotska folkmusikern och singer-songwritern är ute för att sprida musiken från sitt album The Wide, Wide River över vågorna. Skivan har han spelat in med svenska The Second Hand Orchestra, en grupp ledd av den driftiga musikern Karl-Jonas Winqvist och bestående av flera andra briljanta musiker, som Peter Morén från Peter, Bjorn & John, nyckelharpisten Cecilia Österholm och violinisten Ulrika Gyllenberg.

I mitt inre är kollektivet ute på havet i den Stockholmska skärgården. De spelar för måsar och trutar. De spelar för fyrar, lysbojar och bortglömda kobbar och skär. Musiken är utforskande, fri och improviserad. Den är som havet, den böljar fram och tillbaka, är vemodig och stor och ibland oförutsägbar. Musik om kärlek, kamp, slitningar, konflikter som drivs av en bultande vilja att formulera meningen med livet i själva spelandet. Att låta sig dras med i musikens inneboende kraft och energi.

Jag flyger närmre James Yorkstons båt. Lockas av att krascha i vattnet framför den och fortsätta ned i mörkret i havets djup. In i det verkligt okända. Men jag håller mig över ytan. Sjökortet är lika detaljrikt som det är överskådligt. Det ger mig ett lugn i mitt ofta röriga och oroliga huvud. Jag vet att nästa gång jag stannar framför kartan, nästa gång jag blir en drönare, kommer nya bilder att skapas i mitt inre. Bilder jag ännu inte känner till.

Så fort jag ser en rekommendation från en kulturskribent eller får ett nyhetsbrev från ett kreddigt bokförlag blir jag ängslig och mitt habegär aktiveras. Inköpsavdelningen vid Addes bibliotek får plötsligt en utökad budget och beställningarna går iväg i ett rasande tempo. ”Den boken måste du ha”, säger en röst inom mig.

Jag köper Kristina Lugns diktsamling Dikter 1972-2003, omtalade Energy Flash: a Journey Through Rave Music and Dance Culture om den engelska och amerikanska rejv- och dansmusikkulturen och en tung tegelsten med homoerotiska målningar av den finska konstnären Tom of Finland.

Samlingen utökas och så fort jag får tillfälle letar jag upp smala titlar som inte finns på topplistorna. Det är fotoböcker, konstböcker och musikbiografier om artister och kreatörer utanför mittfåran. Udda personligheter som bara genom sitt utanförskap symboliserar ett motstånd. Jag känner att det är mitt motstånd! Suget växer och blir mer intensivt. Det är så enkelt att beställa böcker på nätet. Inköpsavdelningen tappar kontrollen. Biblioteket har bara en bibliotekarie som också är verksamhetens chef och attesterar fakturorna. Det är upplagt för ekonomiska oegentligheter.

Jag vet inte var suget kommer ifrån. Men jag vill ha en bokhylla som dignar av kunskap och äkta livsöden. Unika ord, smarta texter. Människor som levt och kraschat men som kravlat sig upp igen och gjort avtryck i historien. Samhällsomstörtande tankar.

Tiden går och samlingen fylls på. Men bokhyllan står där och känns ensam. Bokryggarna tittar ledsamt på mig när jag går förbi. När jag väl stannar framför hyllan står jag mest och tittar på böckerna och konstaterar att ”det här ser ut som en viktig samling, minsann”.

Mitt problem är att jag läser så långsamt. Ofta är tankarna på annat håll när jag öppnar en bok. Jag lyckas inte lugna dem och rikta dem mot sidorna i boken. Det är obetydliga saker som fastnar i min hjärna och som blir till oproportionerliga problem. Allmänt dagdrömmeri. Eller oro för framtiden. Det är sällan i nuet som tankarna befinner sig när jag ska läsa. Det blir ännu jobbigare när det är böcker på engelska. Ofta måste jag läsa meningar flera gånger för att de ska fastna.

Sedan är det arvet. Min pappa kom från en arbetarfamilj i Örnsköldsvik. Han utbildade sig till psykolog, började forska och gjorde karriär inom den akademiska världen. När jag var liten köpte han Sagor av August Strindberg till mig. En bok med fina illustrationer och berättelser som ”Lotsens vedermödor” och ”Sjusovaren”. Den sistnämnda handlar om kapellmästare Kreuzberg som älskar att sova om morgnarna för att han spelade i orkester på kvällarna och ”drack flera än ett glas bier” innan han gick och lade sig. Det var en fin och kärleksfull gest från pappa som försökte läsa sagorna för mig. Men jag tyckte boken var fullständigt obegriplig.

Kanske sattes ribban där. Sedan dess finns ett slags bildningskomplex hos mig. Jag köper böcker som jag inte läser. Men jag äger dem åtminstone. Och får jag frågor om böckerna kan jag i alla fall säga att, ”ja, den har jag koll på. Såg att den har fått bra kritik i DN. Det är verkligen essentiell läsning.” Mina böcker är som gamla tiders finrum.

Jag drömmer om en dag då jag sitter i vår fåtölj och läser mig igenom mitt bibliotek. Att jag förlorar mig i läsandet och inte kan sluta. Att jag tar mig igenom bok efter bok och bara fortsätter att läsa. Att jag känner hur spåren i min hjärna fylls med mer och mer kunskap. Att jag når ett högre tillstånd. Blir upplyst. Och sedan går runt och bara myser med rik och fyllig kunskap. Med ett stort leende på läpparna.

Jag skvätter lite med vattenkannan, känner på jorden i krukorna för att låtsas som att jag kan avgöra behovet av näring och vatten för de olika växterna, och plockar därefter lite torra blad. Jag har sett andra göra det nämligen.

Sedan pustar jag ut. Jag har gett mitt bidrag till blomsterbranschen. Nu kan jag återgå till mitt verkliga liv där jag har kontroll över vad som händer. I fåtöljen vid vinylspelaren.

Där jag bott tidigare har det varit sparsamt med växter. Endast en eller ett par lättskötta blommor. En svärmorstunga i ett hörn och en ensam zamiakalla på en fönsterbräda. Oftast inköpta på en mindre matbutik med ett begränsat blomsortiment. Där växterna är placerade precis innanför entrén. Som om de inte är välkomna i själva butikslokalen bland matvaror och andra produkter. Deras funktion är att de ska stå utanför och vara lite lagom attraktiva för att få kunder som mig, med falukorv, pasta och folköl i blick, att köpa en blomma. På något sätt känner jag ett starkt släktskap med dessa matbutiksblommor.

En vårdag för några år sedan väcks en lust. Nu är det allvar. Jag ska ta kommandot över min velighet. Jag ska köpa en växt på riktigt.

Balkongen i lägenheten där vi bor är liten och mysig men behöver något som förhöjer den. Jag går till en av Malmös äldsta och mest välsorterade blomsterbutiker. En grön slingerväxt fångar min uppmärksamhet. Den är uppbunden på en båge i krukan den står i och jag tycker den är lite udda. Den sticker ut i det hav av stjälkar, blad och blommor som breder ut sig i butiken. Det känns som om vi har något gemensamt, även om jag inte kan sätta fingret på vad? Köper jag denna växt är jag hemma, tänker jag. Då kan jag prata om den på fester och i sociala sammanhang och få folk att tänka att, ”Adde har breddat sig, han har ett blomsterintresse också. Han har utvecklats, spännande.”

Det är en bägarranka, säger expediten i butiken. Den är tålig och lättskött. Den går att ha utomhus och klarar av att stå på heta soliga platser men trivs bäst i halvskugga. Det börjar pirra lite inombords. Jag är förtjust över växtens blommor som är trumpetformade och lite mystiska med en rödaktig färg åt cerise. Jag slår till. På väg hem genom staden med blomman på pakethållaren på min cykel känner jag en stolthet. Detta är min växt, vill jag skrika till alla jag möter! Jag svettas av upphetsning och det känns bra.

Jag planterar bägarrankan i en stor kruka. Det är vår och luften är ljummen. Jag är noga med att vattna, men inte för mycket. Bägarrankan tar snart fart. Den sträcker ut sina stjälkar och skjuter ut nya blad och blommor för varje dag som går. Den slingrar sig runt en spaljé och letar sig upp längs med väggen.

Det blir sommar och min lycka växer varje gång jag går ut på balkongen och ser hur bägarrankan tar för sig. Den stortrivs i mitt sällskap. Vi har mycket att prata om och alla vattningar är spännande och utvecklande. Jag kan se en spännande gemensam framtid för oss. Vi ska sitta på balkongen och dricka drinkar.

Det blir sakta höst. Den rosenskimrande första perioden övergår i vardag. Jag glömmer såklart inte bägarrankan, tittar till den så ofta jag kan. Men det är kyligt om kvällarna på balkongen. Oktober kommer och en gnagande oro växer inom mig. Hur ska det här fortsätta?

Det är november. Råkallt och blåsigt. Bägarrankans blad är bruna och slokar. Det är dags att förbereda den för vinter. Men, hur ska det gå till? Vissa beskär sina växter tror jag. Men det gäller väl främst fruktträd och buskar? Hur länge lever blommor egentligen?

Tankarna hopar sig i mitt huvud. Allt är så rörigt. Det finns ingen enkel lösning i denna situation. Jag är fast i min krånglighet. Vissa skulle säkert säga att det är mänskligt. Men i mitt fall är det något annat. Ren fars, fasansfull sådan. Panik. Jag måste handla eller bara göra något, vadsomhelst.

Jag tar en sekatör och klipper ned bägarrankan. Sedan sliter jag upp växten med rötterna och kastar allt i en svart soppåse. Och plattar till hålet i krukan där den stod.

Så ja, nu kan jag gå vidare!

Allt är så gott. Jag upprepar det under varje måltid. ”Det här är verkligen skitgott!” eller ”Supergott!”. Jag har svårt att fördjupa mig och berätta vad det är jag smakar och känner under ätandet. Ibland gör jag ett försök. Jag tuggar lite långsammare, tar en klunk vatten och tar sats. Men det kommer aldrig någon målande beskrivning om ”hur fantastiskt sältan från det långbakade sidfläsket möter syran från den graciösa marinaden av finhackat citrongräs, riven ingefära och lime.”

Det slutar alltid med att jag bara säger – ”gott!”. Som om jag vore en Leif Mannerström som struttar omkring i studion på Sveriges mästerkock och pöser ur mig plattityder om deltagarnas insatser. En kvarleva från en tid då det fanns två typer av krogar: en med torskfilé och hollandaisesås på menyn och en annan med oxfilé och bearnaisesås på menyn.

Vi befinner oss i köket. Jag ansvarar för basen i rätten vi ska laga. Sofie gör det sofistikerade. Det är en asiatisk rätt. Jag tar fram en påse med glasnudlar och tittar på den för att se vilken koktid som gäller. Då får jag en lust i magen. Det väcks något nyfiket i mig. Det formas till en fråga. Som bara måste ut. Jag vänder mig till Sofie och säger, var kommer nudlar från nu igen? Hon tittar lite undrande på mig och frågar vad jag menar. Ja, alltså, de växer väl på buskar?

Jag har ett fantasifullt sätt att tänka. När lusten och fantasin möts så kan hisnande påståenden födas i min hjärna. Addevetenskap kan det kallas. Det är en ny form av tänkande. Den baseras inte på evidens eller empiriska studier utan på fjärilar i magen. Små korn av oprövade idéer som kan mynna ut i spännande slutsatser. Explosioner av upprymdhet. Och det fina är att när dessa små korn föds så känns allt självklart för mig!

På buskar.

Jajamän, nudlar växer på buskar!

 ”Nudlar är en typ av asiatisk pasta gjorda på ojäst deg och ofta formade till långa band./Wikipedia” 

Men en sak har vi gemensamt. Vi är båda trummisar.

2013 släpper Questlove sin självbiografi Mo’ Meta Blues: The world according to Questlove. I boken berättar han om sin uppväxt i början av 1970-talet i ett hem fullt av musik. Pappa Lee Andrews är inbiten skivsamlare med en stor vinylsamling. Rock, soul och folk studsar mellan husets väggar. Mamma Jacqueline Thompson har en bakgrund som modell och dansare.

När föräldrarna bestämmer sig för att återuppliva pappans doo wop-band från 1960-talet, får Questlove hänga med. Han växer upp på vägarna och får se artistlivet på nära håll. En sen kväll på ett hotell i Buffalo stöter han på sina idoler i Kiss och får deras autografer. Questlove är i sjunde himlen och är bara åtta år!

Jag har stora förväntningar på Mo’ Meta Blues. Jag hoppas att den ska ta mig till högre nivåer. Allra helst vill jag att den tar mig från Örtomta, ett litet samhälle på drygt 100 invånare med en kyrka och en skola där jag gick mina första skolår. Att jag får en bekräftelse på det jag länge känt – att jag inte är en vanlig kille från östgötaslätten utan någon annan. Dessutom har jag en lucka att fylla i mitt musikkunnande. Jag kan inte så mycket om hiphop. Men med The Roots så fattar jag lite av det som sker. Musiken är jazzig, alternativ och framförs på rockinstrument. Jag kan relatera till det, tror jag. Att Questlove är trummis är i alla fall något jag verkligen kan känna igen! Igenkänning är viktigt för mig.

Questlove träffar sin musikaliska själsfrände, rapparen Tariq ”Black Thought” Trotter, i high school och tillsammans bildar de The Roots några år senare. Mitt i berättande listar han album som haft avgörande betydelse för hans musik. Det är skivor som Songs in the Key of Life med Stevie Wonder och It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back med Public Enemy. Från dag ett är Questloves liv format av musik.

Jag läser och vill känna mer än vad jag gör. Men boken tar tid. Jag tar med den när jag hälsar på svärföräldrarna i Höganäs. Den följer med när jag och Sofie åker på semester i Slovenien. Jag träffar mamma i hennes stuga utanför Södertälje och är noga med att posta en bild på boken på instagram. Jag lägger den på ett utebord, bredvid en kopp kaffe. Bordet är av trä och ytan har blekts av väder och vind och har en genuin patina. Det är ett bord som gör att oavsett vad man placerar på det så ser det ÄKTA ut.

Jag lägger upp bilden med texten ”Kaffe, Questlove och Börje Salming på radion.” Bilden får 11 likes.

Questlove inleder sin självbiografi med en intervju med sig själv, även om det är oklart vem som ställer frågorna och ger svaren. Mail mellan medförfattaren och bokens redaktör om hur det är att arbeta med Questlove finns med. Det är stilistiska grepp som är oväntade. Vissa sidor har fotnoter som är längre än brödtexten. Varje perspektiv ska med. Men för mig blir det bara ännu jobbigare. Jag kämpar med läsandet men kommer ingenstans. Det är hopplöst!

Jag vill ju veta allt om det som skrivs. Jag vill lägga varje artist, låt och person som varit involverad i Questloves liv på minnet. Jag vill göra dem till mina. Det är ju detta som ska fylla mitt kunskapshål. Men tiden går och det börjar sjunka in att Mo’ Meta Blues kanske inte är en bok för mig. Hur mycket jag än drömt om att kunna säga att Questlove och jag har mycket gemensamt eftersom vi båda är trummisar, så kan jag inte det. Det är en jobbig insikt.

Lyssnar jag verkligen på The Roots? Eller låtsas jag bara att jag gör det? Jag älskar förvisso ”Here I Come”, en tung och oemotståndlig hiphopsalva från 2006. Och jag har ett The Roots-album, Phrenology. Men jag kan ärligt talat inte nämna ett enda spår från skivan.

En av höjdpunkterna för Questlove är hans möte med Prince. Det sker på ett rullskridskodisko som megastjärnan anordnar efter en Grammygala. Prince dyker upp på festen kl 02 på natten. Med sig har han en stor väska som han öppnar framför Questlove. Den innehåller ett par rullskridskor med inmonterade ljus som lyser upp när han glider fram över golvet. Prince åker rullskridskor lika bra som han sjunger, enligt Questlove. ”Roller-skating at Prince’s party was cool. Watching Prince roller-skate was cooler” skriver han.

Jag läser och har aldrig känt mig så mycket som en kille från Örtomta.

Och så är det alla nya sinnesintryck.

Ljuden på koloniområdet är mycket tydligare än i staden. Framför allt är tystnaden påtaglig. Det är en plats långt från industrier, maskiner och kollektivtrafik. En av de första helgerna som vi sover över i stugan vaknar jag av ett ljud på morgonen. Det låter som om någon krafsar och hoppar på taket. Men det är inga höga ljud. Det är mer ett försiktigt tassande. Som om den eller de som skapar ljuden är små varelser. Som rör sig med lätta steg. I stugan har vi haft möss. Vi hade tidigare fångat några i fällor. Men detta är något annat.

Längs ena stugväggen växer flera rosenbuskar. I sovrummet låter det som att någon står utanför och petar med en kniv eller river med sina naglar på väggen. Men det är buskarna som rör sig i vinden mot stugans träpanel. Det jag hör nu från taket är mer diffust.

Det finns en vind i stugan. Dit kommer man genom att ställa en stege mot stugans ena gavel där en vindslucka finns. Jag har aldrig träffat på något levande däruppe förutom några insekter och ett gammalt getingbo.

Nu ligger jag i sängen och lyssnar intensivt efter ljuden. Tassandet är sporadiskt och varierar i styrka. Det låter både stressat och taffligt. En människa är det inte. Men något levande måste det vara. Som flaxar runt och rullar fram. Kroppsdelarna är lite över allt. Som en tumbleweedbuske.

Jag försöker visualisera vad det är. Men det är omöjligt att föreställa sig det som skapar ljuden. Jag får plötsligt en bild i huvudet. Det mjuka, lite hoppiga ljudet. De stressiga och oregelbundna stegen. Bilden växer sig starkare. Den tar över och gör mig övertygad. Det finns gott om kaniner på koloniområdet så detta måste vara några som tagit sig upp under natten för att värma sig i den kalla vårluften. Det är ju självklart! Jag känner en lättnad i huvudet och kroppen. Frågorna och sökandet försvinner. Ängsligheten avtar! Det känns varmt och skönt i magen. Sofie vaknar. Jag berättar för henne, vi har kaniner på vinden!

Adrian Hörnquist och Henrik Svensson möter fiolspelande banbrytare, aktivister, nördar och nya röster som gör något nytt inom en gammal ram.

Först ut är en intervju med albumaktuella Sara Parkman.

Följ oss på Svenskfolkmusik.com!

/Adrian & Henrik

POLIS OCH TJUV

»Oavsett vem du har att göra med

Staten
Maffian
Föräldrar
Chefer
Hallickar
Snuten
Män

Är beskyddets pris hög

Det handlar alltid om underkastelse
Det handlar alltid om anpassning
Det handlar alltid om beroende

Det handlar alltid om att stå ut
Med beskyddarens regler«

Mix: Rektor Selektor – Polis och tjuv
1. »No More« – Rhauder & Paul St. Hilaire
2. »M06b (Edit)« – Maurizio
3. »Rock Only Berlin« – Flashmob
4. »What We Know (Motor City Drum Ensemble Remix)« – Midland
5. »Valentine’s Groove« – KiNK
6. »Jala (Markus Homm Remix)« – Gorge
7. »Longevity (Camea Remix)« – La Fleur
8. »Transient« – Mr. G
9. »Agenou« – Traumer
10. »Be Here« – Duke Dumont
11. »Houze (Deetron Extended Remix)« – Honey Dijon ft Seven Davis Jr
12. »That Beat« – DJ T. & Kevin Knapp
13. »Trouble At The Séance (Kölsch Remix)« – Damian Lazarus & The Ancient Moons
14. »Like It or Not (Joris Voorn Remix)« – Bob Moses
15. »New Life« – Dennis Cruz
16. »Gravity Check« – Darius Syrossian & Doorly
17. »Meteora« – Moonwalk
18. »Rain« – Anja Schneider

Merely – Uncanny Valley (album)

Sun Angels – Honour & Fidelity Mix by Sincerely Yours (mix)
Sun Angels nya EP presenteras här i en underbar liten mix.

Mark Ernestus’ Ndagga Rhythm Force – Walo Walo (tolva)
Basic Channels Mark Ernestus blev förälskad i Senegals och Gambias mbalax och har tillsammans med bandet Jeri-Jeri bildat kollektivet Ndagga Rhythm Force. Detta är konstellationens tredje släpp som förenar Dakar och Berlin.

Dengue Dengue Dengue – Siete Raices (album)
Psykedelisk cumbia till dub till salsa till footwork till techno från Lima, Peru.

Mix: Augusti 2016

1. Alex Smoke – »All My Atoms (CW/A Remix)«
2. M.E.S.H – »Follow & Mute«
3. Pearson Sound – »XLB«
4. Midland – »Blush«
5. Aphex Twin – »CIRKLON3 (Колхозная mix)«
6. Mosca – »Cedar Wood State (Vector Mix)«
7. Floating Points – »Kuiper«

Hur min var? Tackar som frågar, jo jag lyckades äntligen ta mig igenom Richard Flanagans The Narrow Road to the Deep North, vandrade på samma stenprydda strand som fru Vogler och syster Alma, spelade gamla Studio One-singlar och kunde precis som alla andra inte släppa taget om Elena Ferrante.

Det jag däremot inte gjorde var att besöka någon konsert. Inte en enda. Hävdar någon motsatsen kommer jag förneka det så länge som det är mänskligt möjligt. Ty det mest subversiva varje medveten person kunde göra sommaren år 2016 var att välja bort livemusik i alla dess former.

Konserter är passé. Det är för kreti och pleti. För Svenne Banan-folket i neonfärgade solglasögon på Big Slap, och åldrade rockmän på Way Out West. Modernism kräver en annan utväg.

Vad baserar jag denna uppnästa elitistiska syn på, frågar sig vän av ordningen? Kanske är jag bara proppmätt på recensioner, specialbilagor, instagramfoton och liverapporteringar som följer i samma stund som ett par strålkastarljus tänds någonstans i vårt avlånga land.

Kanske har jag sakta övertygats om att konserter inte har något att göra med popmusik. Liveformatet är bara en del av ett kapitalistiskt menageri som ersatt den fysiska skivhandeln. Jag förlorade respekt för tidigare husgudar som Ben UFO, Ellen Allien och Four Tet när de föll för frestelsen att riva av ett par sets under jord i Rättvik. Är inte ens naturen fridlyst från VIP-områden och fotodiken längre?

Det är banne mig inte underground.

Den rättrogne lyssnar bara på obskyr grime och trap som fortfarande inte lyckats ta sig utanför dess respektive regionala gränser. Kanske även på bortgångna röster som ännu inte hunnit förvandlas till hologram på Coachella.

Allra mest älskar jag Compton Whites deput-ep. Inte så mycket för musiken som för att jag inte har en aning om vem som döljer sig bakom artistnamnet. Ett faktum som borde göra det komplett omöjligt från hen att ta plats på en scen inom den närmaste tiden.

Här följer ett par saker jag ägnat min tid åt i sommar och som jag aldrig vill möta i ett annat forum än mitt eget vardagsrum:

Zomby – Ultra (kommande album)

Gqom Oh! x Crudo Volta Mixtape (samling)

Noname – Telefone (mixtape)

Ice Kid feat. Wiley – »So Unique« (albumspår)

Compton White EP (ep)

AIR (återutgivning)

Gucci Mane – Everybody Looking (mixtape)

Mambos Levis D’Outro Mundo (samling)

NHK yx Koyxen – Doom Steppy Reverb (album)

Cam & China (album)

Shackleton with Ernesto Tomasini – Devotional Songs (tolva)

Giggs – Landlord (album)

Fat White Family – »Breakin Into Aldi« (låt)

Complete Walkthru (kassett)

Shy Glizzy – Young Jefe 2 (mixtape)

Trim – 1-800 DINOSAUR Presents (album)