You load sixteen tons, what do you get?

På juldagen berättade pappa om när popmusiken kom till Örnsköldsvik. Hans bästa väns familj hade en släkting som jobbade i USA i mitten på 50-talet. Därifrån skickade han hem vinylsinglar till familjen med artister som låg på de amerikanska topplistorna. Ett paket med två singlar kom att bli extra omfamnat: Elvis ”Don’t be cruel” och – framför allt – Tennessee Ernie Fords ”Sixteen tons”. Den klassiska klagosången om en kolgruvearbetare som sliter och kämpar dag efter dag men som bara blir ”older and deeper in debt”, fick snabbt fäste. Texten, Fords distinkta barytonröst och den r&b-lunkande fingerknäppsrytmen snurrade intensivt på familjens nyinköpta skivspelare. Den blev en första glimt av en värld man tidigare inte haft i sin närhet.

”Sixteen tons”, som ursprungligen spelades in av countrysångaren Merle Travis 1946, är en av de där låtarna som trängt igenom generationer. Listan på coverversioner är lång (förutom Tennessee Ernie Fords; The Platters, Bo Diddley, Johnny Cash, Stevie Wonder, Redskins, Eels osv). Men sången har också dykt upp i tv-serier och filmer; den har varit med i The Simpsons, framförts av Butters i ett avsnitt av South Park och kunnat höras i The Wire. Kanske är det textens allmängiltiga budskap om arbetarens krassa tillvaro och att vara ägd av sin arbetsgivare som gjort den så tilltalande att tolka, både i ett humoristiskt och nostalgiskt sammanhang. Men också det faktum att huvudpersonen är dömd till ett torftigt liv men ändå hyser en stolthet (som i den ursprungliga texten kretsar kring den råbarkade, fyrkantiga mannen som pratar med nävarna). Det är en historia om att kämpa för att ta sig uppför den branta backen, oavsett om det handlar om countryromantik eller lönearbete i ett sterilt kontorslandskap. Det är en historia som kommer att berättas och (om)tolkas om och om igen.