Vila i frid Bo Hansson

I slutet av 90-talet köpte jag de engelska versionerna av Bo Hanssons album ”Sagan om ringen” (”Lord of the rings”) och ”Mellanväsen” (”Attic thoughts”) via Mellotronens trevliga postorder, långt innan begreppet fildelning ens var påtänkt. Det var två skivor som följde mig under några år och som fyllde min lägenhet i Linköping med trollska orgelslingor och 70-talspsykedelia.

Det var något mystiskt med framför allt ”Sagan om ringen”. Dels för att den var något av en kultförklarad skiva i skivsamlarkretsar, men också för att Bo Hansson med sitt sällsamma orgelspel placerade Tolkiens legend i en nordisk mylla omgärdad av mörkgrön skogsmossa. ”Sagan om ringen” gjorde att jag åtminstone plockade fram mitt olästa exemplar av Tolkiens bok ur bokhyllan, och läste ett kapitel innan jag uttråkad lade den ifrån mig, och satte på skivan istället som var så mycket mer fantasieggande – och verklig. Musiken förflyttade mig till en plats där sagan fick både en psykedelisk dragningskraft och en vemodig karaktär som gjorde den mer naturtrogen. Bo Hanssons upptäcksfyllda vandringar fortsatte på uppföljaren, 1972 års ”Ur trollkarlens hatt”, även om den var något jazzigare och med större arrangemang och fler medmusiker. Och på ”Mellanväsen” som kom tre år senare, hade improvisationen och det progressiva fått ett större utrymme där lekande synthezisers och mellotron samspelade med Kenny Håkanssons gitarr.

Jag lyssnade som sagt på skivorna intensivt under en tid, men lät dem sedan föra en tynande tillvaro på en undanskymd plats i min skivhylla då annat slogs om min uppmärksamhet. Men ett par år in på 00-talet väcktes minnena till liv när Sagor & Swing med Eric Malmberg bakom orgeln, återuppväckte 70-talets progressiva rock och folkpsych. Gruppen var som bekant mycket influerad av Bo Hanssons 60-talsduo tillsammans med Janne ”Loffe” Carlsson, Hanssons & Karlsson, men lyckades ändå ange ett modernt driv som gjorde dem till något eget. Att Eric Malmberg sedan kom att spela med Bo Hansson på senare år känns både naturligt och något av ett fascinerande möte mellan två egensinniga orgelmakare från två olika eror. Det är även kul att höra att aktuella band som Mackaper också hämtar en del av sin inspiration från Bo Hansson. För hans musik förtjänar att förvaltas och föras vidare. Bo Hansson var en av Musiksveriges mest personliga och säregna röster under 70-talet, och en betydande anledning till att perioden knoppat av sig så framgångsrikt i Sverige under 00-talet. Därför känns det vemodigt att han nu inte finns bland oss längre. Vila i frid Bosse.