Tutto in campo

Den här sajten ska väl i första hand handla om musik, men som jag försökt förklara för min mamma några gånger: allt hänger ihop. Musik, litteratur, film, kläder, fotboll och så vidare. Det är inte själva ämnet i sig som är det väsentliga, det är hur man förhåller sig till det, vad man uppskattar eller inte inom det – och hur allt man håller nära hjärtat kommunicerar med varandra, passar ihop. Igår hade jag den största kulturupplevelsen på ett bra tag – den gav mig samma upphetsade hjärtslag som en perfekt popsingel, samma sensationskänsla som en slutscen i en stor film, samma långvariga tillfredsställelse som en riktigt vass bok. Jag pratar om avslutningen i det spanska drama som var semifinalen i Champions League mellan Barcelona och Inter igår.

På ena sidan: ett gäng kompetenta men färglösa hårdingar hopskrapade från fotbollens b-marknad av ”the special one”, José Mourinho. Inter är de senaste årens italienska mästare men spelar enligt många fult och fantasilöst. Taktiskt in absurdum. ”Som att se ett kylskåp förflyttas fram och tillbaka” beskrev en vän hur deras lag rörde sig på planen. Också anklagade för fusk, mutbrott, i serie A. Få utanför Milano, eller Italien för den delen, tycker om dem. Italien, förresten – inget annat land i Europa är väl så bespottat och skrattat åt just nu, inte minst här i Sverige.

På andra sidan: Barcelona. Världens bästa klubblag. Antagligen det mest populära. Regerande spanska mästare, regerande Champions League-mästare. Med världens bäste spelare just nu, Messi, och vår egen enda världsstjärna alla kategorier, Zlatan Ibrahimovic, som gick från just Inter till Barcelona för att kunna vinna Champions League. Barcelona leker fotboll, det ser roligt ut, det är vackert. Bilden som ges utåt av klubben är att den är så ”god”, på gränsen till präktig, att man nästan vill tycka illa om den bara för att. Barcelonas spelare kramas och skrattar mer än andra lag. ”Alla” hejar som sagt på dem, även på det uteställe jag såg matchen på igår var stödet kompakt (men vad är det egentligen för kul med att heja på Harlem globe trotters?). Nu skulle de bara köra över Inter, på hemmaplan, för att nå finalen. 2-0 skulle räcka.

Mourinho visste om att hans lag skulle bli utspelat på Nou Camp, och konstaterade krasst att ”om du har en Ferrari och jag har en liten bil så måste jag förstöra ditt däck eller hälla socker i din tank ifall jag ska vinna loppet.” Under matchen får Inter tidigt en spelare (felaktigt) utvisad, och går därefter knappt över mittplan. De maskar, filmar, psykar motståndarna. Men trots ett kompakt bollinnehav (76 %) blir det bara 1-0 till Barcelona. Inter gör en heroisk insats och har varit helt fläckfria i sitt försvarsspel. När domaren blåser av matchen springer en till synes bindgalen Mourinho in på planen med två pekfinger i luften: ”jag är nummer ett, jag är en vinnare, erkänn”. Innan matchen blev han utbuad av de knappt hundratusen i publiken. Nu buar de igen. Barcelonas målvakt Valdes försöker brotta ned honom, ty så beter man sig inte på Nou Camp. Men Mourinho går inte av, inte ens när vaktmästaren sätter på vattensprinklern för att få bort honom.

Johan Orrenius skriver i en utmärkt krönika på Expressen: ”Om Mourinho vore en högstadieelev skulle han vara det oberäkneliga geniet alla vuxna har problem att hantera. Från sin stol längst bak i klassrummet sätter han läraren på plats eftersom han redan som tonåring har en skarpare hjärna. Det hindrar honom dock inte från att lämna in blanka prov. Bara för att jävlas. Bara för att han kan.”

Mourinho är en fantastisk karaktär, larger than life. Briljant, smart, provocerande, utstuderad, underhållande, älskad, hatad. Om The Tough Alliance hade varit en fotbollstränare hade de varit José Mourinho. Zlatan Ibrahimovic kan dock knappast liknas vid The Tough Alliance så länge han spelar i Barcelona – möjligen jj.