The Langley schools music projects

Jag såg filmsnackisen ”Catfish” häromveckan, om den finns det mycket att säga men det tänker jag inte göra – det finns tusentals andra ställen man kan läsa och diskutera den på nätet. Istället vill jag stanna till vid en låt som är med i filmen som väckte min nyfikenhet: en barnkör som sjunger Beach Boys ”Good vibrations”. Det låter ljuvligt, knappast professionellt men desto mer innerligt och entusiastiskt. En snabb koll visade att det är en inspelning av en skolkör i Langley i västra Kanada från mitten av sjuttiotalet, där en bohemisk, högst obehörig musiklärare vid namn Hans Fenger lät skolans kör sjunga och spela in några av sina favoritlåtar, allt ifrån Wings och Fleetwood Mac till Bowie och Neil Diamond. Två LP-skivor gavs ut, i första hand till familj, vänner och invånare i Langley.

2001 grävdes de fram igen av några musikentusiaster och gavs ut på CD:n ”Hope and despair”, tydligen fick den en viss uppmärksamhet och fina recensioner, mig gick det helt förbi. Det gjordes en cheesy men ändå rätt fin liten dokumentär av VH-1 med en återförening med samma skolbarn trettio år senare, där de åter igen sjunger ihop under ledning av Fenger.

Men ”Hope and despair” är inte kitsch eller kult. Tvärtom. John Zorn har sagt om skivan: ”This is beauty. This is truth”.  Detta kanske inte gäller för samtliga låtar, och även om låtvalen är oklanderliga är en timmes barnkörsång i mastigaste laget. Men då och då, i synnerhet i Beach Boys låtar, uppenbarar verkligen musikens innersta väsen sig – ett vagt minne från en förlorad tid och på samma gång en känsla av något beständigt, rent, opåverkat av allt det fula och smutsiga i livet.

På Wikipedia kan man läsa att skivan var en tydlig inspiration för Richard Linklaters underbara komedi ”School of rock”, att Spike Jonze gav skivan till Karen O när hon skulle skriva soundtracket till ”Where the wild things are”, samt ett talande citat av Fenger:

”I knew virtually nothing about conventional music education, and didn’t know how to teach singing. Above all, I knew nothing of what children’s music was supposed to be. But the kids had a grasp of what they liked: emotion, drama, and making music as a group. Whether the results were good, bad, in tune or out was no big deal — they had élan.This was not the way music was traditionally taught. But then I never liked conventional ’children’s music,’ which is condescending and ignores the reality of children’s lives, which can be dark and scary. These children hated ’cute.’ They cherished songs that evoked loneliness and sadness.”

02 Good Vibrations by jakob-1980

03 God Only Knows by jakob-1980