T Rex på Top of the pops

När man blir lite äldre är det lätt hänt att ens musiksmak per automatik blir lite mer avancerad, lite smalare, mer ”seriös”. Utan att man vet hur det egentligen gick till sitter man där en vacker dag och anstränger sig för att ”känna” hopplöst statisk ambient, eller ”förstå” samma progressiva symfrock som man en gång i tiden förkastade just på grund av dess komplexitet och högtravande pretentioner. Det är såklart högst naturligt att man utvecklar sin musiksmak, och intellektualiseringen av popmusik, liksom populärkultur i allmänhet, har ändå varit tills största delen positiv. Men om man går tillbaka till rötterna av ens musiklyssnande finner man nog att ens tidiga kickar knappast utlöstes av musik man behövde ”förstå” – det var, med största sannolikhet, tre ackord, lättsmälta popmelodier och ofta hjärnbefriat nonsens typ ”beep beep, beep beep, yeah!”, ”hey ho, let’s go!”, ”da doo ron ron ron”.

Om man tidvis har svårt att bli berörd av ny musik kan den bästa medicinen vara att ta ett steg bak för att kunna ta två fram – alltså att gå tillbaka till rötterna, själva fundamentet till ens kärleksaffär med musiken. Jag skyller på Smith Westerns – och en halvdan Marc Bolan-dokumentär på Voddler – att jag de senaste dagarna nästan uteslutande lyssnat på T Rex. Chicagobandet Smith Westerns lo-fi-glamrock från i fjol påminner nämligen i allra högsta grad om den oförställda glädjen över rockenroll som är så tydlig i de bästa T Rex-singlarna. Bilderna från T Rex på Top of the pops 1971 sammanfattar, för mig, själva essensen av rock när den är som mest lättbegriplig och – ursäkta ordvalet – härlig. ”Bang a gong, get it on!”. Marc Bolan var en popstar av guds nåde under några månader i början av sjuttiotalet. Ett tag stod han ensam för sex procent av all skivförsäljning i England. I nämnda dokumentär säger någon att konsertlokalerna stank av urin efter spelningarna eftersom många tonårstjejer kissat på sig av upphetsning. Jag förstår dem.