article-image

Serier och frenetiskt oljud

Personligt

Brian Chippendale, trummis och sångare i stökduon Lightning Bolt, är förutom musiker även serietecknare. Att kombinera rock med konst och vice versa är ett väl beprövat koncept, och det är i första hand inte därför Brian är intressant. Däremot är han och hans band ett fint exempel på hur delar av den amerikanska undergroundscenen lyckats hålla fast vid sina ursprungsidéer och fått dem att leva i mer etablerade sammanhang.

1995 var Brian Chippendale med och startade Fort Thunder, ett konstnärskollektiv inrymt i en gammal lagerlokal i Providence, Rhode Island. I lokalen, som användes både som verkstad och bostad, gjordes såväl cyklar, serier och affischkonst som arrangerades spelningar och wrestlingmatcher. Lightning Bolt var ett av banden som ljudsatte lokalen med sina ”guerilla-konserter” på golvet.

När byggnaden revs 2001 för att bereda väg för en livsmedelskedja var det ingalunda slutet på konstnärernas verksamhet. Flera ställde ut på ansedda Whitney Biennal året därpå, 2006 vigdes en hel utställning åt undergroundkonst och musik från området, med tonvikt på Fort Thunder, och Brian Chippendale fortsatte att både serieteckna och trumma. Med Lightning Bolt skapade han och basisten Brian Gibson en kaotisk och frenetisk oljudsrock, där en effektdopad bas och framför allt Chippendales osannolikt energiska, kulsprutelika trumspel stod i förgrunden. Förutom att ha blivit ett återkommande namn på All Tomorrow’s Parties-festivalen, har Brian Chippendale även medverkat på Björks album ”Volta” och spelat med Thurston Moore.

På sistone är det dock hans serieskapande som stått i fokus. I en intervju i The Fader nyligen berättar Brian som sin senaste seriebok, ”If ‘n Oof”. En berättelse på 800 sidor om två udda karaktärer som rör sig i ett ensligt ökenlandskap på jakt efter ett uppdrag. Ett slags humoristiskt och mangainfluerat äventyr med kvick dialog och en seriestil som tycks vilja fylla varje liten vit yta med tuschstreck.

ifnoof_4

Brian har också dragit paralleller mellan sitt trumspel och sitt tecknande, där han i trummandet vill ”täppa till varje litet tomrum med en takt eller ett slag eller nånting annat.” Men numera är energin lite mer kontrollerad, konstaterar han. Då den tidigare ibland överskuggade hans talang så resulterar den nu i ett Lightning Bolt som är mer ”melodiskt” och serier som är lättare att ta in och läsa än vad de var när han började teckna.
Likväl är hans tecknande såväl som musiken fortfarande något av det mest intensiva och krävande som växt fram ur den amerikanska undergroundmyllan. Båda har ett maniskt driv som hela tiden tycks slåss för varje litet utrymme det finns möjlighet att ta i anspråk.