article-image

Lustmord

Personligt

Under mina studentår i Uppsala i slutet av 90-talet hade en skiva med den elektroniska musikern Brian Williams – mer känd som Lustmord – en extra betydelsefull plats i min cd-samling. Jag kunde komma hem sena helgnätter full, pank eller olycklig (ofta alla tre på samma gång) och ändå veta att ”Stalker” väntade hemma i studentlägenheten med en varm öppen famn. Albumet som Brian Williams spelade in tillsammans med genrekollegan Robert Rich 1995, är något av det mest fulländade jag hört inom ambientgenren. Det är en skiva som är lika storslagen som fokuserad, lika tidlöst vacker som utomjordiskt fascinerande. Ett sammanhållet stycke som pendlar mellan ödsligt mörker, massiva ljud, vackra elektroniska stråk och atmosfär på ett så följsamt och självklart sätt att den känns som något som skapats i naturen. ”Stalker” var perfekt att somna till eftersom det låg ett invaggande lugn över skivans drygt 68 minuter, som framkallade vilopuls och en klarhet i medvetandet oavsett tillstånd. Som en sonisk kudde att luta sitt inre mot. Att den var inspirerad av Tarkovskijs mästerliga film med samma namn kändes fullständigt logiskt. För musiken är, om man ska göra en krystad liknelse, minst sagt existentiell.

lustmord.feature.6-11.03.2010
Genom åren har jag lyssnat allt mindre på Lustmord. Dels som jag glidit bort ifrån ambientgenren, och dels för att han släppt en del mindre intressanta album under 00-talet, som soundtracket ”Zoetrope” och det misslyckade samarbetet med Melvins på ”Pigs of the roman empire” (frän titel dock). Skivor som väger ganska lätt mot tidigare milstolpar som ”Heresy” och ”The monstrous soul”. Men så ramlade jag över en intervju med Brian i engelska Fact Mag nyligen och mitt ambientsug väcktes igen. En intervju där han berättar om allt från en ljudreklam för toalettrensare som han gjort, till funderingar kring kreativitet och om det bidrar till evolutionen och vår utveckling eller om det bara är en mutation.

Men det jag fastnade för var hans uppfattning om att många lyssnar på hans skivor i ensamhet. Och det säger väldigt mycket om styrkan i Lustmords musik. Den kan uppfattas som ödslig, hotfull och ljudmässigt påträngande (under 90-talet använde sig Lustmord ofta av ljud inspelade i grottor, gruvor, kryptor, slakthus och andra ”mörka” platser). Men det som först framstår som ett mörker som vältrar sig över en övergår snart i ett lugn med en vaggande, mässande framåtrörelse som skapar en sorts trygghet. Som två kontinentalplattor som rör sig sakta mot varandra, utan att bryta ut i jordbävning. Musiken är väldigt fysisk, med ett nedpitchat tempo och en hel del djupa basfrekvenser som, även om de inte alltid går att höra, får en att tillslut känna sig i total balans med sig själv.