Livet som ett ostron

Att vara ett med livet, att känna sig lugn i varenda situation, i vartenda ögonblick.  A sense of belonging. Eric Berglund verkar ha hittat dit. The Tough Alliance var aldrig så intresserade av att att göra intervjuer, tror bara jag läst en handfull längre med dem (däribland en i Sonic, om jag minns rätt pratade de mest om varför de inte ville prata). Jag tror jag förstår varför – i intervjuer blir artister ofta till något så mycket mindre än sitt skapande. Genom sin otillgänglighet blev TTA också så mycket mer intressanta. Något som också går som en röd tråd genom Sincerely Yours-stallet: JJ och Air France är medvetet anonyma, och oviljan att stryka medhårds är ju inte minst Nordpolen känd för.

I en färsk intervju i Pitchfork lägger dock Eric, eller ceo som han nu kallar sig, ut texten rejält. Fortfarande ovillig att prata om sin musik  (”…that’s how music should be. nothing to talk about, nothing to think about, nothing to understand, just a lot to feel.”), men däremot långa monologer om livet i allmänhet och sitt eget liv i synnerhet. Medan TTA så ofta sjöng om en utopi, en drömvärld som fanns därborta någonstans, så verkar Eric ha funnit det. Likt Dante i ”Divina Commedias” makalösa slutscen han han sett paradiset, nått en djupare insikt om tillvaron – i alla fall är detta bilden han förmedlar. På så sätt påminner han om någon som gått i terapi hela sitt liv och till slut, äntligen!, funnit ro, och nu är väldigt angelägen om att hans omgivning ska förstå exakt hur bra han mår, hur underbart livet är. ”The world used to be like a scary chaos, a whore house, a war zone or just a competition to me. now it is my oyster”, säger han bland annat.

Det hela är lite rörande, stundtals väl flummigt, men också befriande långt ifrån andra intervjuer med svenska artister. Att Eric avslutar sitt album med att sjunga ”Den blomstertid nu kommer” med sin allra klaraste stämma och tårarna rinnande nerför kinderna, är helt logiskt. Det är ju just den här psalmen som står kvar när alla andra låtar inte längre räcker till. Själv kommer jag spela låten ”Illuminata” många gånger och förhoppningsvis känna en bråkdel av den harmoni och lycka Eric själv funnit.

Läs hela Pitchfork-intervjun här.