Lars von Triers brinnande manshat

Personligt

Att Lars von Triers privata kvinnosyn och gestaltning av kvinnor på film har varit mycket omdebatterad genom åren har väl knappast undgått någon. Igår outtade han sig också som nazist, men orka uppröras över den illa genomtänkta, barnsliga provokationen. Dessutom kändes det som att han i sitt förvirrade tourettes-beteende hade en viktig poäng någonstans han ville komma till, men dit nådde han aldrig. Det är synd att sådant tar uppmärksamhet från hans filmer, för det finns få filmregissörer som på samma sätt kan gestalta människans mer svårbegripliga sidor av hennes psyke.

von Triers förra film ”Antikrist” drog på sig en del feministers vrede, som menade att den var ett alltför uppenbart tecken på en störd kvinnosyn. Själv såg jag det hela som lite mer komplext än så – kvinnan i filmen vägrar ju bli ett offer, hon låter inte mannen ”bota” hennes psykiska svaghet och ute i naturen transformeras hon istället till, ja, en häxa – en minst sagt handlingskraftig sådan, någon som vägrar ta skit.

I så fall är guldhjärta-trilogin (Karen i ”Idioterna”, Bess i ”Breaking the waves” och Selma i ”Dancer in the dark”) mycket mer uppenbara exempel på den självuppoffrande godhjärtade, på gränsen till självutplånande, kvinnan som dansken är så fascinerad över – och många reagerat så starkt emot.

Men mindre föremål för diskussion är hur männen gestaltats i von Triers filmer. Vilket är långtifrån smickrande: så gott som alla är idioter eller svin. I ”Breaking the waves” beordrar Jan sin fru till en båt för att prostituera sig. I ”Idioterna” liknar mannen som leder gruppen som försöker leva som förståndshandikappade mest en otäck sektledare. I ”Dancer in the dark” blir Selma djupt förrådd av sin manliga vän, polisen. I komedin ”Direktörn för det hela” är själva direktören en David Brent-liknande, på alla plan inkompetent chef som vägrar ta ansvar.

I ”Dogville” blir Nicole Kidmans rollfigur utnyttjad och våldtagen av byns män, även de som vill vara hennes vänner. Och i ”Antikrist” och bioaktuella ”Melancholia” är de manliga huvudkaraktärerna välmenande men i grunden osympatiska symboler för förnuftet, det rationella, vetenskapen, som vill kontrollera kvinnan och bota henne från ångest och rädslor.

Även om man kan kritisera von Trier för att han gärna våldför sig på sina självuppoffrande, psykiskt instabila kvinnor, så är det ändå samtidigt med en viss ömhet han ser på dem. Och: de blir levande människor, komplexa och intressanta. De utvecklas och genomgår förändringar i filmerna. Männen däremot – de ser von Trier ner på, föraktar. De är ofta märkligt endimensionella, statiska och mest något som för handlingen framåt när det behövs och utlöser kvinnornas inre resor. von Triers filmer har alltid varit väldigt tacksamma att analysera, men just hur han gestaltar män har sällan diskuterats. Mårten Blomqvist i DN har dock varit inne på detta och skriver att ”mönstret i filmerna är tydligt: manlig självöverskattning leder till svek vilket leder till katastrofer. Och von Trier är inte förlåtande mot svikarna. Där är han originell inom filmen, där man annars helst sentimentaliserar mäns tillkortakommanden.”

”Melancholia” fortsätter på samma spår: här har vi en välmenande men oförstående brudgum med ett förödande kontrollbehov över sin brud, en ung lycksökare som försöker utnyttja brudens belägenhet, en skrupelfri chef som kräver att bruden ska jobba på sitt bröllop, en fullglad pappa som sviker sin dotter, och en bror som förnumstigt förklarar för kvinnor och barn att den där planeten inte alls kommer att krocka med jorden. Samtidigt som Charlotte Gainsbourgs och Kirsten Dunsts karaktärer är mycket mer mångbottnade och svårgreppbara.

Men den stora behållningen med ”Melancholia” är scenerna från jordens undergång – aldrig har den väl gestaltats lika drabbande, lika estetiskt tilltalande.