article-image

Keep ‘em young

Personligt Wu Lyf är en ljus röst med ockulta förtecken som är lätt att tro på. Men Manchesterbandet är bara här tillfälligt för att sätta igång något och sedan gå vidare, skriver Adrian Hörnquist.

En av mina första skivor, Mötley Crües ”Shout at the devil”, flirtade både till ytan och innehållet med det oheliga. Jag föll för omslaget som var helt i svart med ett grått pentagram och bandnamnet och albumtiteln i rött. Det var så lockande och enkelt. En spetsig symbol i en cirkel mot en ren yta och min egen okunskap om den ockulta innebörden i det, bortom ett band med djävulsrockattribut.

Omslaget till Wu Lyfs debutalbum ”Go tell fire to the mountain” är inte svart. Det är ett kollage där en gräsbrand klippts ihop med ett bergsmassiv och en blå himmel. Men musiken och känslan kring bandet väcker lite av samma fascination för det mörka och starka som pentagrammet gjorde i tidig ålder.

Wu Lyfs första spelning på svensk mark skulle ha ägt rum i Göteborgs Domkyrka under Way Out West. Men när kyrkoherden fick syn på beskrivningen av bandet på festivalens hemsida – ”Djävulen har hittat jobb för vilande händer och det varde mörker. Heil Satan.” – drog man öronen åt sig. Konserten flyttades till en annan lokal som blev fullsatt så snabbt innan spelningen att tumult uppstod. En mer lyckad PR-skjuts kunde bandet knappast ha önskat sig. Satan är i dag inte en hårdrockare. Det är fyra 20-åringar från Manchester. Med ett budskap som attraherar fler och fler.

Under det dryga året som Wu Lyf varit ett samtalsämne bland skribenter och bloggar har bandet gått från hemlighetsmakeri till att framstå som ett utåt sett ordinärt popband. Till en början nekade man intervjuer, gav mycket knapphändig information om medlemmarna och hade en märklig hemsida med kollageartade bilder och kryptiska meddelanden.

Första singeln ”Heavy Pop”/”Concrete Gold” släpptes i samband med lanserandet av Lucifer Youth Foundation, en sorts sidoverksamhet som enligt bandet själva startades för att hjälpa unga med lässvårigheter (och som fulländar bandnamnet: ”World Unite! Lucifer Youth Foundation”). Alla som köpte singeln erbjöds också ett medlemskap i rörelsen.

Lite senare kom det fram att bandets manager var en Warren Bramley som stod bakom reklambyrån four23 (med kunder som Reebok och Virgin) och som även jobbat med Tony Wilson på Factory Records. När debutalbumet var på väg började så Wu Lyf lätta på skynket och ge intervjuer. Då hade flera stora engelska och amerikanska musikmedier redan tävlat om att gå i taket över mystiken (snarare än musiken) kring bandet.

Så: Den förutsägbara logiken, en smart marknadskampanj följt av en viljelös musikjournalistik och allt gråa, sörjiga och tomma som den för med sig… Är det det som är ondskan i denna historia?

Lyckligtvis inte. Wu Lyf är ett ljus och en ung röst som är lätt att tro på när man hör den. Sångaren och keyboardisten Ellery Roberts skriker, kvider och sjunger säreget. Ofta går det inte att höra något av texterna. Det låter som en vokalist i ett blackmetal-band som försöker sjunga på franska.
Men rösten bärs upp av luftiga rena gitarrer och fantastiska melodier i ett hav av reverb. Det finns spår av tidig postpunk, Orange Juice, Spiritualized, Glasvegas, Vampire Weekend och något mörkt som strömmar ur Ellery Roberts orgel.

Orgeln är egentligen helt malplacerad. Den är så tunn. Som hämtad från en Church of Satan-mässa där medlemmarna bytts ut av ett gäng lajvare. Men tillsammans med Roberts förhäxade sång blir det något esoteriskt och lockande och övertygande över det hela. Någon som uttrycker sig med en stark tro på sig själv.

”The LYF initially existed as 4 kids calling out heavy WU longings for a place to call home, but now exists as a fluxus body of some 500 like mind kid believers. Together our voices grow bold; grow to question what we been told, Callin’ for the true note […] Joining the LYF has a cash flow value, but you don’t need to buy our $hit to be LYF. LYF is a dance to yr own big beat drum, LYF is broken voices calling have some fun.”

Texten är hämtad från Wu Lyfs hemsida och ger bakgrunden till Lucifer Youth Foundation. Det är en ungdomens rörelse. Som flirtar smart med en terminologi som skulle kunna höra hemma i en religiös sammanslutning. Och bara det känns faktiskt lite befriande. Att låna begrepp som ”troende” är ett annat sätt att skapa gemenskap på. Att förena individer, slå hål på bubblorna, bryta isoleringen. Jag vill tro att Wu Lyf tänker så. Jag bryr mig egentligen inte om huruvida några copyfingrar har petat i det. Det är vackert, och det väcker något bra. Något hoppfullt.

Lucifer i sammanhanget är inte en Satan i traditionell bemärkelse, utan: ”…it’s more Lucifer as an alternative. He’s a metaphor for light in darkness… Lucifer, son of the morning.”, som bandet berättar för The Quietus.

Estetiken, budskapet och tron på ljuset kan spåras till andra tidigare rörelser med ockulta förtecken. Som Thee Temple ov Psychick Youth. Ett löst nätverk grundat av medlemmar ur de engelska industribanden Psychic TV, Coil och Current 93 där grundtanken var att genom modern magi och paganism söka sitt sanna jag. Sin individuella kärna. Och försöka få klarhet i hur den hänger ihop med andras liv. En viktig person för T.O.P.Y. var poeten och ockultisten Aleister Crowley och dennes tankar om ”love is the law love under will.”, en filosofi med kärleken och viljan som grundstenar.

Wu Lyf tycks inte ägna sig åt ritualer eller magiska formler. De är ett vanligt band med vanliga instrument och en ovanlig sångare som tillsammans försöker formulera sin frihet och andras. Men hos dem finns en förståelse för kärleken som ett högt väsen. I videon till låten ”Dirt” visas bilder av demonstrationer, kravaller och folklig resning. Bilder som ackompanjeras av låttexten som blinkar som slagord över rutan: ”CAN YOU HEAR THE SOUND? ”OF THE KIDS ALL CALLIN.” ”WE RUN THIS TOWN.” ”GO TELL FIRE.” ”WORLD UNITE.” ”LOVE YOU FOREVER”. Men slagorden förstärker inte bilderna. De förstärker budskapet – själva texten – som förmedlas. Att det som händer i det inledande skedet inte är det primära. Det viktiga är istället det djupare som binder ihop oss alla: ”WORLD UNITE.” ”LOVE YOU FOREVER”.

Wu Lyf kommer inte att stanna. De vill fånga det intensiva, impulsiva och sedan återgå till anonymiteten. Eller göra något annat. I BBC:s tv-show ”The Culture Show” berättar bandet att planen är glasklar: ge ut tre skivor och sluta lagom till man fyllt 25 år. Som för att visa på en väg. Att sätta igång något och lämna det innan det vattnas ur. Det är en lika sund strategi som ett första avsked. Fyra hjärtan med ett utstakat mål. Beslutsamheten är nästan kuslig.

Eller som Ellery Roberts säger i inslaget: ”Keep ‘em young”.

Foto: Popgunbooking.com