Jag minns alla mina kassetter…

Under tonåren i början av 90-talet ägnade jag all min vakna tid åt döds- och black metal. Då hade kassetten stor betydelse. Kassetten var lika med autencitet. Den stod för något svåråtkomligt och den skapade ryktesspridning och ett ha-begär i vänkretsen i stil med hierarkin i dagens fildelningskluster. Hade någon kommit över en risig replokalsinspelning med Emperor steg spänningen.

De som kände den lyckliga innehavaren kunde ofta få en egen kopia av inspelningen. Andra längre ut i kretsen fick höra att den var så rääär att endast ett fåtal hade blivit tilldelade den. Att den skulle stanna hos det fåtalet, spreds den väntade spöstraff och tortyr.

Lärde man känna nyckelfigurer i kretsen ökade chansen att få kopiera eller byta kassetter. Resor gjordes till andra städer och orter (i mitt fall Norrköping, Åtvidaberg, Finspång) bara för att få spela in en Darkthrone-rehearsal från 1989 eller en ny demo med grekiska blackmetaltrion Thou art lord.

Omslagen kopierades också, de veks omsorgsfullt och placerades i nya kassettaskar. Inte sällan var omslagen en oläsbar bandlogga och ett gethuvud alternativt corpsepaint-fejs mångfaldigat från en svartvit Xerox-kopia – i lika risigt skick som ljudkvaliteten på inspelningen. Men allt förstärkte äktheten.

Efter några år gled jag över i noise- och industrigenren och upptäckte en annan kassettestetik. En mer omsorgsfull och påkostad. Liksom för de flesta andra formaten inom genren, cd, vinyl, singel, flexi disc och så vidare, vägde paketeringen tungt. Omslagen var i färg, kassetterna inplastade, kom i boxar av alla möjliga slag. Uppfinningsrikedomen var stor och alla äkta industribolag hade musik på kassett i sitt utbud.

Jag beställde massor, framför allt från mailorderföretaget The laughing eskimo i Göteborg.

När paketen kom var det en lika stor upplevelse att känna, lukta på och öppna varje förpackning som att lyssna på musiken. En kassett med fältinspelningar av amerikanska Hands To fascinerade, inte så mycket för musiken som för det yttre. Jag var helt upptagen med det transparenta plastomslaget och det svartvita trycket av något slags diffust, postmodernistiskt mönster. Hur kunde någon lägga ned så mycket tid och själ på en så liten utgåva (i detta fall var denna någon de japanska kassettentusiasterna G.R.O.S.S.)?

Andra slog på en större trumma. Det Tyska bolaget Tesco Organisation släppte en liveupptagning av industrifestivalen Heavy electronics: Two days of agony. En tvådagars-konsert med grupper som Brighter Death Now, Genocide Organ, Con-Dom och Deutsch Nepal. Den presenterades på tre 90-minuterskassetter i en VHS-box med fyrfärgsomslag och 16-sidig booklet i A5-format. Antal ex? 610 handnumrerade.
Kassetter i en VHS-box. Det låter inte storslaget, men alla som känner till Heavy Electronics vet att den än i dag har ett alldeles speciellt värde. Ett kulturobjekt. Nästan mytomspunnet.

Lite av samma omsorg präglar de nya kassettbolag som dykt upp under de senaste åren. Främst från andra sidan Atlanten, som Bathetic Records och They live we sleep casettes. Det senare, som nämnts här nyligen, är en kanadensisk etikett med en kollageartad och smått anarkistisk estetik.

Men även i Sverige finns kassettentusiaster. Som Växjöbaserade Zeon light tapes. Sedan slutet av 2011 har det lilla bolaget släppt sju utgåvor med kosmisk ambient, psykedelia, psykotisk disko och annat trevligt. Med band som Oliwa, Natten och Fluorescent Heights och kassetter i upplagor om 36-40 exemplar har Zeon light format ett DIY-uttryck som är konstnärligt. Omslagen är noggrant designade, kassetterna i olika färger med fina etiketter och musiken särpräglad. Det finns en tydlig tanke om formen som genomsyrar allt. Känslan som väcks är befriande, det är en fröjd att se hur snyggt det går att utforma en kassett. I Zeon lights händer blir varje släpp ett litet underverk.

CD-skivans attraktionskraft är i dag marginaliserad och mappar och foldrar i en Macbook är ointressanta om man strävar efter att förhöja den musikaliska upplevelsen. Vid sidan av vinyl har kassetten återupplivats som en musikbärare med hög integritet och stort svängrum vad gäller uttrycken. Kanske för att ytan, omslaget, är så välavgränsad, upplevelsen blir koncentrerad och anstränger man sig blir resultatet minst lika autentiskt som en vacker vinyl.

Ett tag tyckte jag att kassett var ett slarvigt och tråkigt format. Under min första resa till USA för drygt 20 år sedan köpte jag Metallicas ”…And justice for all”. För att få lyssna krävde mamma att jag också köpte en ”vanlig” artist. Jag fick med mig ett exemplar av Belinda Carlisles ”Runaway horses”.

Plastaskarna repades fort, jag tappade bort dem och kassetterna hamnade i någon låda utan omslag. Jag spelade dem aldrig mer än ett par gånger. De blev snabbt slit och släng-produkter som aldrig kändes lika viktiga som mina LP-skivor. Eller lika spännande som den annalkande cd-skivan.

Men i dag är det kanske just formatet som gör att kassetten fått tillbaka sin dragningskraft. Vi är vana vid att fippla med iphones, ungefär i samma storlek som en kassett. Ett av de populäraste iphone-skalen är mycket riktigt en kassett. Och själva momentet att öppna plastasken, att titta in i en liten låda, är intimt och lite exklusivt. En känsla av att vara just utvald och att få utforska ett okänt innehåll.
Också ljudet har fått en renässans.

Mellan flera av låtarna på Frank Oceans mixtape ”Nostalgia, Ultra” finns ljudet av någon som spolar och trycker på playknappen på en kassettbandspelare. Förmodligen för att stryka under eller ironisera över att det är just ett MIXTEJP. Eller slå an en ”nostalgisk” ton. Men jag tänker på gamla ånglok, ljud som är på väg att dö ut men som bevaras för att de har ett kulturellt värde.

Jag är mer än benägen att resa till andra städer för att komma över små plastsaskar framöver. Och då kommer jag inte att nöja mig med en halvtaskig kopia med ett gethuvud som omslag.