Fysisk ljudterror

Personligt

Under året har vi sett ett par exempel på producenter som dekonstruerat, omarbetat och mer eller mindre vanställt r’n’b-låtar, hits och glättig topplistpop, ibland till oigenkännlighet. Det mest uppmärksammade och extrema fallet var Justin Biebers ”U smile” som sträcktes ut till en dryg halvtimmes lång ambientmässa av downtempogurun Shamantis (Nick Pittsinger) från Florida. Ett annat exempel är Physical Therapy som sägs vara pseudonym för New York-producenten Daniel Fischer. Sedan en tid tillbaka har han berikat marknaden med förvridna, släpiga och smått dysfunktionella tolkningar av alla från Jay-Z och Ciara till tonårsrapgruppen Pink Dollaz. Till skillnad från Shamantis omarbetar Physical Therapy inte sina låtar till oigenkännlighet. Flera av hans versioner kan anses vara hyfsat ”normala” remixar och edits som inte ligger så extremt långt ifrån originalet.

Däremot laborerar han med tempot lite på samma sätt som sin Floridakollega, om än inte i form av halvtimmesepos. Ciaras ”Speechless” är till exempel utdragen till en slowmotionsläpig nedrökt ljudmatta där såväl Ciaras som The-Dreams röster är nedpitchade till två blöta täcken som breder ut sig över hela låten. I sin ‘real heavy vibe’-edit av Alicia Keys ”Un-thinkable” (där Drake gästar) river han upp den ömma balladnerven med tung hotfull dist och maniska ekon. Och i Drakes ”Fireworks” (där Keys gästar) tar han det ett steg längre och låter allt spåra ur i en totalskev släpig snedfylla som blir rent komisk. Som att försöka cykla med fyra flaskor kir i kroppen.

Man kan anta att Physical Therapy i vanliga fall befinner sig nära den nygothiska, drömska popmusiken – som vi ibland kallar för häxhouse. Inte bara för att han också gjort remixar av mer eller mindre mörka akter som Balam Acab och nu senast Holy Other. Flera av omarbetningarna av ”mainstreamartisterna” lägger just tonvikten på det skitiga, skruvade, feberlika och suggestiva. Även om jag håller såväl Alicia Keys som Drake högt rent musikaliskt, så kan jag inte låta bli att förtjusas av dessa tolkningar. När självständiga kreatörer som Physical Therapy får fria händer över slipade, snygga produktioner väjer han inte för att dra ljudbilden åt det icke tillrättalagda, mörka och förvridna hållet. Det som ligger där bakom och lurar men som oftast sorteras bort ur det breda flödet. Säkert gör han det mest för sitt höga nöjes skull. Men det framstår som en ocensurerad kommentar på perfektionen och det slipade som ideal. När gör det själv-estetiken får fritt spelrum öppnar det upp för fler röster, fler tolkningar av vad det är vi egentligen hör.
En gammal sanning som man hoppas att fler tar efter.