EPDM

I årets hittills roligaste Andres Lokko-krönika (Cinema #9) koketterar han med att han är klar med ”ganska bra film”, alltså sådan amerikansk ”kvalitetsfilm” som alltid oscarsnomineras och slentrianmässigt hyllas med fyror i kvällstidningarna. Hellre då dokumentärer om kroatiska getaherdar och/eller actionfilm där en svullen Steven Seagal eller valfri skallig muskelman springer runt i framtidskläder.

Jag förstår precis vad Lokko menar. Själv är jag trött på ”ganska bra” eller till och med ”bra” musik, det vore ärligt talat skönt att slippa det.  Av all musik jag dagligen tar in är det ytterst lite som verkligen fastnar, stannar kvar, spelas om och om igen – och då kollar jag bara upp sådant som jag tror av en eller annan anledning är intressant. Även om det är ganska bra eller bra, misstänker jag att det alltid finns så mycket grymmare musik som väntar på att upptäckas runt hörnet, att man helt enkelt slösar bort tid på oväsentligheter som i slutändan inte ger en så mycket.

Eftersom allt numera också är så tillgängligt hamnar man lätt i ett beroende av ny musik, det blir som ett fix: snabbt, enkelt, effektivt – och bortglömt imorgon. Den här rastlösheten får väl sägas vara ett typiskt nollnollfenomen. Och för mig personligen något jag försöker motarbeta genom att till exempel fortsätta köpa (vinyl)skivor som om det inte fanns någon morgondag – för att skivor är mer begripliga, bestående och konkreta än filer, för den där invanda, ritualistiska handlingen det är att spela en skiva, och inte minst för att visa sin favoritmusik den respekt som den faktiskt är värd.

Här på TMA försöker vi tipsa om sådant som är mer än ganska bra. Och ju längre året har gått, desto tydligare har det blivit för mig att El Perro del Mar, eller Sarah Assbring som hon heter, har utvecklats till en unik och sällsynt begåvad artist. Då har hon ändå varit intressant i flera år. Det började med det Rasmus Hägg-producerade albumet ”Love is not pop”, Sarahs dittills största stund  och en imponerande fokuserad samling sånger – varje låt hade kunnat släppas som singel. Kyrkspelningen på Way Out West förstärkte också bilden av hur eget och ovanligt fulländat hennes uttryck har blivit. De ledsna ögonen och det lite nervösa mellansnacket kunde inte dölja hur självsäker Sarah blivit i sin musik. Men det som verkligen får mig att göra vågen och klappa händerna som en säl är två andra låtar som kommit i år, men hamnat lite i skymundan.

Först en splitsingel som EPDM släppte tillsammans med Lykke Li på Record Store Day, där hon gör The Isley Brothers ”(At your best) You are love”. Resultatet är silkeslent och sensuellt, Sarahs sång är bland det tjusigaste jag hört i år. Den andra låten är en remix på Anna Ternheims ”What have I done”, som är så långt ifrån orginalet man kan komma. Det är mörkt, mullrande, med ett minimalistiskt sväng och spöklika wailingar – faktiskt inte helt olikt dubstep i allmänhet och Burial i synnerhet.

Och det är precis här, i spännvidden mellan dessa två ytterligheter – det ljuvligt sockersöta och det mörkt modernistiska – som Sarah Assbrings storhet till fullo uppenbarar sig för mig. Kanske också resten av världen börjar inse detta; just nu turnerar hon i USA och häromveckan släpptes en amerikansk utgåva av ”Love is not pop” med några nya bonusspår (varav Nhessingtons remix på ”Let me in” kan avlyssnas på EPDM:s Myspace).