Det här är ingen popsång

Bob Hund var det. Vid sidan av Kristofers inlägg om vad skribenter tillskriver bandet för epitet, slås jag av hur Thomas Öbergs texter bara blir bättre och bättre. Han har ju varit en av landets mest uppskattade textförfattare länge. Men det känns som att hans träffsäkra metaforer och ordlekar fått en annan, mer direkt laddning ju längre Bob Hund tagit sig in i 2000-talet.

På ”Det överexponerade gömstället” ligger hans ord hela tiden nära tidsandan. De för tankarna till vårt tilltagande behov av trygghet, ensamheten och tystnaden bland byggsatsmöbler och bag in boxar, vår undanträngda vilja att få prata till ”punk …t!”, vår osäkerhet i en tillvaro som allt mer handlar om hur många valmöjligheter vi har. Thomas Öbergs poesi är som vanligt korthuggen, distinkt, kärnfull. Den vänder ut och in på begreppen för att skapa nya innebörder, och lämnar inte sällan ett vemod för oss att fundera över. Ett vemod som i detta fall kan stavas ”Weltschmerz-samhället”, som Öberg ödesmättat pratsjunger i det fenomenala titelspåret.

Det är lyrik som dansar på samtidens nerv med egensinniga och väldigt uppriktiga steg. Och som ofta fångar den oro vi alla bär på att inte vara sedda och omtyckta.

Sen är singeln ”Popsång (mot min vilja)” en väldigt charmig blinkning till PiLs ”This is not a love song”. En pulserande popsång med en basgång som borde få fler avknoppningar framöver i Hundgården.

Annars har mycket handlat om detta under de senaste dagarna.