Broder Daniel forever?

Take no heroes, only inspiration. Jag tänker på The Redskins gamla devis när jag lyssnar på ”Livet & döden” i P1 med Paola Bruna, änka efter att Broder Daniel-gitarristen Anders Göthberg hoppade från Västerbron för över två år sen. Paola berättar rakt och ärligt om tiden med Anders. Om den första lyckliga tiden: hur de träffades, blev förälskade, fick barn. Om hur hon började ana att något inte stämde, hur han inte klarade av papparollen, hur hans depressioner och psykiska instabilitet började äta upp honom inifrån och ut, hur hon själv höll på att gå under över att ständigt behöva anpassa sitt liv efter honom, hur han slog sönder deras lägenhet och till sist försvann spårlöst.

Det kan tyckas brutalt att öppet berätta om en människa som tagit sitt liv på detta sätt, men egentligen är det ju det enda alternativet. Att släta över, snygga till, dölja verkligheten är inte rätt sätt att bearbeta en djup sorg. Och Paulas historia riskerade att försvinna helt bland de tusentals hyllningar till Anders, hur han var och vad han betydde, som strömmade in på Broder Daniels hemsida.

Broder Daniels fans är ju inte som andra, det kan man se inte minst i  dokumentären ”Broder Daniel forever” som kom häromåret. Få band i Sverige, om något, är så mytologiserade som BD, så upphöjda. Få fans så hängivna och okritiska. Men det finns inget romantiskt, vackert eller spännande över Anders bortgång. Bara en människa som inte klarade av att sitt liv längre och höll på att förstöra det för de som stod honom allra närmst.

Take no heroes, only inspiration. Förr eller senare ser du dina hjältars brister och fel. De är inte så mycket märkvärdigare än du själv. Men detta gör inte deras musik mindre, eller budskapet de förmedlar eller idén de tror på.

Paola Brunas minnen var en historia som var nödvändig att berätta. Och lyssna på.