Benda Bilili!

Medan vi européer drömmer om Afrika drömmer afrikaner om Europa. Jag hade i helgen som gick förmånen att få se en förhandskopia av ”Benda Bilili!”, dokumentärfilmen om det kongolesiska bandet Staff Benda Bilili. De franska regissörerna Renaud Barret och Florent de La Tullaye har följt gruppens utveckling under fem år, från gatuliv och fattigdom till hotell och stora musikfestivalerna i Europa. Staff Benda Bilili lever ett vagabondliv på Kinshasas gator. De flesta i bandet har någon form av handikapp som gör att de inte kan gå, så de och deras följe glider runt på gatorna i ”Mad Max”-liknande ”sittcyklar” och fullständigt äger Kinshasa – de är det coolaste gänget i stan, alla vet vilka de är.

De socialiserar med alla de stöter på, röker gräs, retas med apor, agiterar politiskt, slåss med tjuvaktiga kortvuxna och plockar upp barn i bandet som visar sig ha en extraordinär musikalisk talang. Men framför allt sitter de bara och spelar sin fantastiska rumba på sina hemsnickrade instrument för alla som vill höra på. Själva ser de sig mer som journalister än musiker. ”In our songs, we are the true press. We talk about street life” säger Coco i en artikel i San Fransisco Bay View.

Likt de flesta i det fattiga och krigsdrabbade Kongo vill Staff Benda Bilili komma till Europa mer än något annat. Men när de i slutet av filmen sitter på ett hotell i Oslo och fryser är man lika glad för deras framgång, som man tycker det är en smula märkligt att se dem så uppenbart långt borta från sin hemmiljö.

Filmen fick stående ovationer i Cannes i år och kommer att gå upp på Folkets bios biografer runt jul.