article-image

Baskultur, fina detaljer och ett sista kapitel

Konsumentupplysning Den engelska producenten Royce Rolls, X-TG:s coveralbum av Desertshore och Little Children är något av det Adrian Hörnquist lyssnar på när han inte är upptagen med årslistor.

Parallellt med sammanställandet av årslistor, som i vanlig ordning innebär lika delar röra och ångest, ramlar jag över andra saker. Både gammalt, nytt och kommande. Royce Rolls är en dj och producent från England som Cooly G berättade om i intervjun jag gjorde med henne tidigare i höst. Nu är han aktuell med nya EP:n Eclipse på Coolys etikett Dub Organizer. Fyra låtar som stilmässigt kanske inte river ned några väggar men som är så väl utförda och med sådant otvivelaktigt fokus på baskultur att de förtjänar all uppmärksamhet. Några delar UK garage, en slev jungle, hög puls och ett djup i ljudbilden som andas nutid. Rekommenderas varmt och går att få tag på här.

2006 påbörjade Peter ‘Sleazy’ Christopherson ett arbete med att omtolka Nicos album Desertshore från 1970. När Sleazy tragiskt gick bort i slutet av 2010 bestämde sig Chris Carter och Cosey Fanni Tutti för att slutföra projektet. Tillsammans med gästvokalister som Marc Almond, Antony Hegarty, Sasha Grey och Blixa Bargeld har de skapat ett mörkt och storslaget album. Nicos avantgardistiska och mässande låtar, som fortfarande besitter en fullständigt unik kraft, ges i en tung och organisk ljudram som är både vacker och brutal. Det är musik som öppnar nya dimensioner i ens lyssnande.

Samtidigt släpps The final report, en skiva som består av inspelningar som Chris and Cosey och ‘Sleazy’ gjorde 2009 och 2010. Det sista trion gjorde tillsammans. De två skivorna är ett mäktigt avslutande kapitel.

http://www.youtube.com/watch?v=EFMDoCz2-Qo

2010 släppte Linus Lutti debutalbumet In silence med sitt band Little Children. I januari kommer uppföljaren, EP:n In Hau,Ingrid. Till skillnad från debutens lågmälda och ganska försiktiga tonläge är In Hau större, mer utvecklad och självklar. Linus ljusa och Nick Drake-smekande röst svävar snyggt över musiken som har en tilltalande rymd och innehåller små fina detaljer. Medmusiker som Andreas Söderström och Petter Winnberg bidrar till bra samspel och de fem låtarna är organiska och levande. Det drar åt Bon Iver, men här finns hela tiden en stillsam kärna i uttrycket som är Linus Luttis alldeles egen.

Till sist. Illustratören och punkaren Hertig John Malm, som bland annat medverkar i senaste numret av Pontus Lundkvists tidskrift Det grymma svärdet, tipsade mig om denna konstellation för någon vecka sedan. Fyra minuter och tjugoåtta sekunder ursinnig hardcore-punk från 00-talet körd genom en dammsugare. Fruktansvärt bra.