Foto: Andrew Strasser

Foto: Andrew Strasser

Twin Shadow: ömsint i svart läder

Intervju "Det kan vara väldigt pinsamt för många människor att vara så behövande av känslor, men jag är inte blyg för det. Det är därför jag håller på med det jag gör." Vi pratar med George Lewis Jr. i Twin Shadow, aktuell med nya albumet "Confess".

Hans namn låter som en gammal boxares. Han bär ofta svart skinnjacka och har en frisyr som påminner om Elvis, fast med fluffigare hårsvall. Han älskar motorcyklar av retromodell. George Lewis Jr. är helt enkelt väldigt amerikansk till det yttre. Hade hans musik handlat om lika lättidentifierade stildrag hade han framstått som en reinkarnerad Buddy Holly.

Nu är George Lewis Jr. vidare än så. Under namnet Twin Shadow gör han popmusik som ena stunden är ömsint och försiktig och andra stunden fläker ut ett stort känsloregister. Debutalbumet ”Forget” från 2010 är brittiskt 80-tal, synthar, mjuka trummor och George ljusa och intima röst. Andra albumet ”Confess”, som släpps i sommar, är större, mer påkostat och hitbenäget.

I båda fall finns en r’n'b-puls och ett lite suddigt melankoliskt lager över musiken som håller ens uppmärksamhet på spänn. Och i båda fall gör kombinationen av tung image och det sofistikerade och elektroniska i musiken att man attraheras. Man dröjer sig kvar.

George Lewis Jr. växer upp i Florida och lyssnar i unga år på artister som Prince, Bob Marley, Tupac och Boyz II Men. I början av 2000-talet tar hans musikaliska preferenser en ny riktning med en flytt till Boston där George spelar med punkfunkbandet Mad Man Films. Ett par år senare flyttar han vidare till New York och slår sig ned i Brooklyn.

Efter en utlandsvistelse i Berlin och Köpenhamn (där George livnär sig på att skriva Velvet Underground-covers till ett teaterkompani) startar han Twin Shadow, ett namn inspirerat av en serie av bilder på honom själv och tvillingsystern där George hela tiden befinner sig i bakgrunden. Ett par låtar når Chris Taylor, basist i Grizzly Bear. Han fattar tycke och är med och producerar och ger ut debuten ”Forget” på sitt nya skivbolag Terrible Records.

En stadigt ökande uppmärksamhet och intensiva och långa spelvändor följer. Framgång och driv men också slitsamt och påfrestande. Efter perioden är George Lewis Jr. tvungen att sätta saker och ting i perspektiv.

Det blir andra albumet ”Confess”.

Du har producerat ”Confess” själv och spelade in det i LA. Vad var det som var annorlunda nu jämfört med ”Forget”?
– När jag gjorde ”Forget” kunde jag ingenting. Jag visste inte hur det gick till att spela in, jag visste inte hur man gör en skiva. Jag hade aldrig gjort det på egen hand innan. Men jag har lärt mig så mycket under de senaste två åren vad gäller att producera och hur man sköter en studio. Jag och några vänner byggde en studio i Brooklyn kort efter att jag gjorde ”Forget” så jag har snappat upp mycket kunskap om det elektriska. Hur man drar sladdar, sätter ihop förstärkare, mycket tekniskt som jag inte kunde.

Så du blev din egen studiotekniker?
– Ja, jag blev den där jobbiga jäveln, haha. Det är det värsta med att arbeta i en studio, dra sladdar.

Bortsett från det tekniska, skilde det sig på något annat sätt?
– Menar du känslomässigt?

Ja.
– Ja, efter ”Forget” spelade vi så mycket och uppträdde i så många olika länder så jag var hemma väldigt lite. Jag blev, inte en annan person, men jag var tvungen att omvärdera mina relationer till människorna i mitt liv. Det går åt så mycket tid till folk som inte bryr sig om en, ”the bullshitters”, under en sådan period, så jag var tvungen att hitta utrymme för de som verkligen betyder något för mig. Den tiden är väldigt begränsad. Det är det ”Confess” handlar om, den uppoffringen och sakerna du måste göra för att hitta tiden.

Lyckades du med det?
– Nej, de flesta av dem fick inte den tiden och det påverkade mig väldigt negativt till en början. Jag gjorde mitt bästa, och ska försöka göra gott framöver.

Du har sagt att ”Forget” handlar om att minnas sakerna du hade glömt och sedan försöka glömma dem igen…
– Jag måste varit hög när jag sa det.

Men är ”Confess” mer självrannsakande i så fall? Att du medger saker för dig själv?
 Det är ett mer direkt album. Det handlar inte om att titta tillbaka på grumliga minnen, utan att fokusera på mitt liv just nu. På människorna som jag vet att jag kommer att prata med i morgon, de jag kommer att vara med om en månad. Det är mer om framtiden än om det förgångna.

Känns det bra?
– Jag antar det. ”Forget” har något magiskt över sig som jag inte kommer att kunna uppnå igen. Den öppnade upp mitt liv för musik på ett vackert sätt. Nu är jag klar med det och det är dags att gå vidare.

Innan du spelade in ”Forget” reste du en hel del och bodde i Europa och Danmark under perioder. Denna gång var du baserad i Los Angeles, påverkade det resultatet på något sätt?
– Inte direkt. Jag åkte till LA för jag hade köpt en ny motorcykel och det var i december så jag kunde inte köra den i New York. Jag tror att alla tankar och idéer om den nya skivan hade utvecklats innan jag vistades i LA, och jag var inte ute där så mycket. Jag var mestadels inomhus och var jag inte det var jag ute och åkte motorcykel ensam. Utan något speciellt mål.

Så motorcykeln var det som inspirerade?
– Kanske, men till och med det skulle jag inte kunna säga var någon direkt inspiration. Alla gör ju olika saker när de inte spelar musik eller gör det de brukar göra i sina liv, som att ta droger eller vadsomhelst. Motorcykeln är den saken för mig.

Hur skulle du beskriva din kreativitet? Vill du att saker och ting ska vara strukturerade och på sin plats innan du börjar skriva låtar?
– Nej, jag är väldigt rörig. Jag gillar att lägga lager på lager, stapla saker och sen rasera och skala av. Jag skulle vilja vara mer organiserad och kontrollerad i min kreativa process, men det… min hjärna fungerar inte så. Jag behöver kaos.

Var kommer det ifrån?
– Jag vet inte, min pappa är ganska kaotisk så det är kanske från honom.

Du hämtar influenser från klassisk brittisk och amerikansk kultur från 50- och 60-talet. I videon till nya låten ”Five seconds” åker du på en retro motorcykel och är klädd i en stil som liknar en rocker. Vad är det som fascinerar med den kulturen?
– Jag tycker att den är en bra representation av alla subkulturer, det är som den första subkulturen. När jag ser punkare eller goth-folk så ser jag rocker-stilen där bara vissa delar har bytts ut eller förändrats. Det är en estetik som är nästan tidlös eftersom den hela tiden återkommer i olika former. Och den representerar alltid den ungdomliga rebellen och det tycker jag är en vacker sak. Det är inte så viktigt, mer en fantasi som jag gillar.

Men ser du dig själv som en del av den fantasin?
– Jag älskar vissa slags motorcykelkulturer, eftersom det är en del av mitt vanliga liv. Det är en enkel sak att förstå om man ser det utifrån en publiks perspektiv också.

Hur länge har du varit intresserad av motorcyklar?
– Jag har åkt i 8-9 år.

Vad var det som fick dig börja?
– Min pappa hade en motorcykel och jag såg bilder på honom som fick mig att bli intresserad. Jag har alltid gillat filmer som ”Motorpsycho” av Russ Meyer, ”The wild one” och sådana filmer. En annan lite märklig anledning är en vän till mig som var uppgiven och ville ta livet av sig. Jag undrade varför han skulle göra det, jag sa till honom att göra något galet istället. Ta livet av dig på ett spektakulärt sätt, köp en motorcykel!

– Dagen därpå hade han köpt en och lärde sig att åka och sen lärde han mig. Sedan dess är jag fast. Om alla skulle testa att åka skulle alla köra motorcykel. Kommer man bara över rädslan så inser man att det är mycket mer meningsfullt än att köra bil.

Var du rädd för det innan du började åka?
– Kanske, det är en av de där saker som man tror är en stor ekonomisk utgift. Men när man inser hur billigt det är så är det enkelt. Jag har aldrig haft några pengar men när jag kom tillbaka från att ha bott i Köpenhamn så hade jag arbetat ihop pengar och kunde köpa en motorcykel vilket blev min första.

Vad kör du för motorcykel nu?
– En Triumph från 1972. Den är original och nästan som ny. Den har bara åkt 4000 miles (drygt 6400 kilometer). Jag saknar den nu.

Saknar du själva motorcykeln eller fenomenet, de här klyschorna om frihetskänslan och farten?
– Att det är så självständigt. Jag föredrar att åka själv och inte ha någon som åker med. Allting är så mycket upp till dig, det är du som väljer, bortsett från om en bil kommer och kör över dig. Varje liten rörelse är så kopplad till varje del av kroppen, det är väldigt fysiskt.

– Att köra bil är inte fysiskt, du behöver dina händer och en fot. Du kan till och med köra med en hand. Men att åka motorcykel kräver allt, ditt huvud, bröst, dina armar och ben, för att det ska funka. Det är något väldigt njutbart med att använda din kropp för att kontrollera detta som går väldigt fort.

Det finns många fina låtar på ”Confess”. ”Five seconds” är en av dem. Jag har även fastnat för det dolda sista spåret, ”Mirror in the dark”. Vad är bakgrunden till den låten?
– Vi pratade om att vi bara skulle ha tio låtar på albumet, det kändes så fulländat med tio. Jag hade ett par andra låtar som inte kvalificerade sig till de tio, men ”Mirror in the dark” gjorde det. En av de textrader jag gillar mest på skivan finns i den sången: ”The finest words I ever wrote to you is ’I’m just a mirror in the dark’.” Den texten var så viktig så den var tvungen att vara med någonstans på skivan.

Är den låten riktad till någon särskild person?
– Ja, självklart. Alla låtar på skivan är riktade till en särskild person.

Det jag fastnade för var raden som du just nämnde, och även raden ”you and me we can learn to be still but we will always be broken.”
– Det handlar om att erkänna att något aldrig kommer att funka. Vi kan lära oss att vara sams och fungera i samförstånd men längst in kommer det alltid att vara trasigt, det kommer aldrig att kunna repareras. ”Spegeln i mörkret” är en metafor för när man ger någon allt av sig själv för att den personen ska kunna se sig själv och förstå vem den egentligen är. Man erbjuder allt detta men det är lika användbart som en spegel i mörkret, personen kommer ändå aldrig att se det.

– Det är själva essensen av skivan, många av låtarna handlar om det. Att något är förstört och det går inte att laga men vi kan prata om det. Det är det svåraste att göra i en relation, du vill hela tiden reparera, reparera, reparera. Men du kommer till en punkt då du måste låta det vara som det är.

Så albumet är en dokumentation av ett förhållande som inte längre finns?

– Det handlar om många olika förhållanden, inte bara kärleksrelationer utan relationer till vänner. Det finns vänskap som har falnat men som folk hela tiden vill hålla liv i. ”Kommer du ihåg de gamla goda tiderna”, folk vill återuppleva mycket. Var man den roliga personen i high school så ska man vara den personen även nu. Folk älskar det.

– Jag är en person som hela tiden måste utvecklas, jag måste kunna säga att jag inte är samma person längre. Jag är fortfarande den jag varit men jag kommer inte spela den rollen i ditt liv som du vill att jag ska göra. De senaste två åren har handlat mycket om det för mig.

Om du inte hade gjort det hade det varit destruktivt för dig då?
– Ja, jag kände mig ganska trasig när jag började med skivan. Att skriva texterna var väldigt tufft för det vara många sanningar i mitt medvetande som jag var tvungen att lyssna på. Det har varit några tuffa år.

Din musik väjer inte för de stora känslorna och är ganska trånande. Är du en trånande person?
– Det tror jag vi alla är. Det handlar bara om du kan få kontakt med det eller inte. Det kan vara väldigt pinsamt för många människor att vara så behövande av känslor, men jag är inte blyg för det. Det är därför jag håller på med det jag gör.

Du växte upp i Florida i USA. Hur var det?
– Det är en konstig plats men jag är glad att jag växte upp där i USA för man får ett väldigt unikt perspektiv på saker och ting. Det är väldigt bisarrt och har ingen identitet och det gör att man antingen måste sjunka in i det eller ta sig därifrån och söka sin identitet någon annanstans. Och för mig gjorde det att jag var tvungen att ta mig därifrån.

Du har en tvillingsyster. Ni stod varandra väldigt nära när ni växte upp. På vilket sätt har hon påverkat ditt liv?
– Det som är intressant är att vi var nära varandra när vi var små, under high school hatade vi varandra och nu är vi nära varandra igen. Jag har tre systrar och de har alla haft betydelse för mig. Jag växte upp med främst kvinnor i mitt hem, och jag tror att det har gjort att jag sympatiserar med och förstår dem mer än män. Jag har en ganska positiv inställning till kvinnor och män och hur de fungerar tillsammans.

Men tror du det finns ett speciellt band mellan tvillingar jämfört med syskon man inte är tvilling med?
– Det finns en koppling till henne som jag inte har med de andra, men å andra sidan finns det en koppling till de andra som jag inte har med henne. Vi har en del av samma önskningar och tankar om världen som jag inte delar med de andra. Så det finns ett band där, helt klart.

Har ni några roliga vardagliga egenheter ni delar?
– I high school drömde vi samma saker ibland. En gång hade vi samma dröm under samma natt, att någon kom till vår skola och sköt ned folk. Och att vi försökte hitta varandra. Det var riktigt otäckt.

Vad tänkte ni om det?
– Vi pratade om det och freakade ur när det uppdagades. Men det som var riktigt otäckt var att nästa dag gick någon in på sitt jobb i Hawaii och sköt folk, vilket var stort på nyheterna. Det var tyvärr en trend i USA vid den tidpunkten, det var efter Columbine. Så det var en del av vårt medvetande.

”Confess” släpps den 9 juli.