Paula Temple: fantasi framför konkurrens

Hög puls, hårt beat och kompakt intensitet. Paula Temples musik är svår att avfärda som diffus hissmusik. Hon använder pumpande rytmer, tunga synthar och raffinerade oljud för att ge sin syn på den elektroniska musikens möjligheter. Det är techno som är fysisk och målinriktad. Den har siktet inställt på orättvisor och repressiva strukturer, samtidigt som den är hedonistisk och otyglad.

Att lyssna på Paula Temple väcker bilder av en stor järnkula som svingas mot bräckliga tegelfasader i en gammal fabriksbyggnad som ska rivas. Det är musik som är frigörande, i både tanken och kroppen.

Paula Temple, ursprungligen från Preston i England och numera baserad i Berlin, började producera elektronisk musik runt år 2000. Hon skickade några låtar till den brittiska technomakaren Chris McCormack. Han gillade dem så mycket att han gav ut dem på sitt bolag Materials och EP:n The Speck of the Future såg dagens ljus. Ryktet om musiken spred sig och personer som John Peel och Detroit-producenten Jeff Mills var några av dem som uppmärksammade Paulas låtar.

Vid sidan av producerandet var Paula Temple med och utvecklade instrumentet MXF8, en dj-inspirerad MIDI-controller som används i livesammanhang. Efter att ha flyttat till Leeds i mitten av 2000-talet började Paula anordna workshops för unga människor från stadens mer fattiga områden. Hon lärde ut om musikprogram som Logic och Ableton och hur kreativ teknologi kan användas i musikproduktion.

Arbetet växte och Paula Temple kom att ägna sig åt att hjälpa unga att utveckla sig i musikskapande på heltid under fem-sex år. Hon startade en organisation med flera anställda. Men engagemanget fick ett otrevligt och abrupt slut. Paula anklagades för att ha negativ inverkan på organisationen efter att en anställd sett henne gå hand i hand med sin flickvän. En rättsprocess följde där Paula vann och fick upprättelse gentemot sin före detta arbetsgivare i detta uppenbara fall av diskriminering.

Kommer du ihåg ditt första möte med musik?
– Jag kunde inte höra något fram tills att jag var fem år. Innan det var jag döv. Jag genomgick en operation och efter den kunde jag höra. Det jag kommer ihåg är att jag lyssnade på Kate Bush. För mig kan jag höra Kate Bushs influens i min musik. Hon har en ganska bisarr fantasi och hon är inte rädd för att utforska den, det försöker jag också göra.

Minns du hur det var att höra ljud och röster för första gången?
– Det var inte som att det var en upplevelse, att »wow, jag kan höra!«. Jag hade skapat en egen liten värld i mitt huvud och klurat ut saker i den. Så det var ingen stor förändring från det till att börja höra. Jag kommer ihåg att jag gick hos en logoped och gjorde många hörseltester. Jag fick en egen kassettbandspelare och ett Kate Bush-album, Lionheart, och blev besatt av det. Det var det enda i musikväg som jag lyssnade på. Men det hjälpte inte att utveckla min talförmåga för jag ville egentligen inte prata, jag ville bara lyssna på musik (skratt).

När började du göra musik?
– Jag var med i en orkester när jag var runt 11-12 år. Jag bestämde att jag skulle lära mig att spela barytonhorn av en ren slump. Jag hade inte råd att köpa ett instrument och i skolan fanns ett skåp fullt av låneinstrument som ingen ville spela på. Jag valde det största instrumentet vilket var barytonhornet, det var säkert dubbelt så stort som mig. Jag spelade det i ett halvår i orkestern. Sedan ville de att jag skulle spela solo vilket jag inte kunde förstå, jag spelade falskt och var inte i samklang med resten av orkestern. Så jag slutade för jag hade inte klarat av att stå i rampljuset.

– Jag skaffade min första synthesizer i tonåren. Jag började dj:a när jag var sexton år och skaffade mina första skivspelare vilka jag fortfarande använder.

Så de har varit med ett tag?
– Ja, det är ett par Technics 1210 och de är oslagbara, det går inte att ha sönder dem. Jag började dj:a innan jag började göra musik. Den musik jag gjorde var att jag spelade in olika ljud under flera år och började göra låtar, men jag tyckte inte att jag var tillräckligt bra. Det har jag inte tyckt om något jag gjort fram tills så sent som förra året.

– Runt år 2000 kom jag i kontakt med Chris McCormack som var en framstående technoproducent vid den tidpunkten. Jag skickade några låtar till honom och han gillade det och ville släppa det på sitt skivbolag Materials. Jag kunde inte förstå varför men jag blev glad för det.

Så det var då du blev en del av technoscenen?
– Jag kom in på techno mycket tidigare. Åtminstone vad gäller att lyssna på musiken. Nine Inch Nails uppfattade jag som techno till exempel, och även KLF och 808 State. Därifrån gick jag vidare till Aphex Twin, Autechre och LFO. Jag upptäckte dj-kulturen och började dj:a på ett underground-café i min hemstad Preston när jag var 16 år.

Vad var det du fastnade för i denna elektroniska musik?
– Jag fascinerades av bleep-ljuden och syntharna. Jag var van vid att höra Kraftwerk eftersom mina föräldrar lyssnade på dem. Jag fascinerades även av ledmotiv till tv-program på BBC. Jag kom ihåg ett barnprogram som hette The Tripods. Det hade en synthartad signaturmelodi som, när jag lyssnar på den i dag är ganska cheesy men som jag då tyckte var riktigt otäck och gripande. Likadant med soundtracket till Doctor Who och serier som Casualty. Det är skrämmande melodier som samtidigt sätter igång ens fantasi.

Så fascinationen för elektroniska ljud fanns där tidigt alltså, när du var tonåring?
– Ja, det gjorde den. Jag kommer ihåg att jag lyssnade på Depeche Modes Violator och tyckte att det var det bästa producerande albumet jag någonsin hört. När jag lyssnar på den i dag tycker jag fortfarande att den är så ren och precis i ljudet. Den går inte att jämföra med något annat.

I början av 2013 återvände Paula Temple till sin egen musik. Hon blev kontrakterad till R&S Records och gav ut EP:n Colonized samma år och en andra EP med titeln Deathvox som kom 2014. Den sistnämnda har en låt som är tillägnad den svenska konstgruppen Ful och deras antinationalistiska kabaré Europa Europa.

Nu är Paula Temple aktuell med Decon/Recon, ett samarbetsprojekt i form av en serie med EP:s. Den första EP:n, Decon/Recon #1, släpptes i veckan på Paulas egna etikett Noise Manifesto. Medverkar gör Jaguar Woman (Paula Temple), rRoxymore, Oni Ayhun (Olof Dreijer) och Planningtorock under namnet Aquarian Jugs.

De fyra låtarna är frukten av artisternas olika lynnen som går in och ut i varandra. Pumpande beats varvas med samplade saxofoner, spaceartade synthar och allmän experimentlusta. EP:n släpps gemensamt, ingen av artisterna tillskrivs någon av de enskilda låtarna utan står som kompositörer till samtliga spår. Det är elektronisk musik av ett kollektiv med viljan att skapa magiska samarbetsformer på sin väg framåt.

Din musik drivs framåt av en pulserande rytm och ett hårt beat, det är något av ett signum för det du gör. Vad är det du gillar med det?
– Jag gillar intensitet, det får mig att dansa och jag blir glad av det. Jag tycker att producera är ett ganska hårt arbete, jag kan ägna en hel vecka åt att hitta rätt ljud på en bastrumma till exempel. Det tar mycket tid innan man uppnår denna pumpande intensitet. Jag tar inga droger, även om jag inte har något emot folk som gör det, men jag har aldrig varit intresserad av det. Kanske är det därför som sättet jag uppskattar musik räcker för mig. Om jag blir uttråkad på musik så kanske jag skulle börja med droger (skratt).

Du har varit involverad i att ta fram ett instrument, MIDI-controllern MXF8, och under en period var du ute och turnerade och demonstrerade det mycket. Efter det började du arbeta med unga människor i fattiga områden i Leeds. Du var lärare och anordnade workshops. Vad var det för slags workshops?
– Workshopsen handlade främst om musik men också om att jobba kreativt med teknologi. Det var allt från att dj:a till att syssla med musikproduktion och att arbeta med datorprogram som Logic och Ableton. Ibland kunde det även handla om att göra videos och att jobba med visuals i program som Modul8. Det var vadsomhelst som handlade om kreativ teknologi.

Hur var det att jobba med dessa unga människor från de här områdena?
– Det var blandade känslor. Å ena sidan var det otroligt att se hur talangfulla de var. Samtidigt blev jag både sorgsen och arg över att de inte gavs några möjligheter att förverkliga sina drömmar, det fanns ingen som trodde på dem eller tyckte att de var tillräckligt duktiga. Alla löften som vuxna gav dem infriades aldrig. Jag insåg hur illa det var. Det var så synd för det fanns så mycket talang bland dem som hade kunnat blomma ut om de bara hade fått chansen.

Det var både givande och hopplöst?
– Ja, men det var även en hel del positivt som hände under perioden. Många av deltagarna fick verkligen ut något av workshopsen. Det kunde handla om att de fick en möjlighet att uttrycka sig, eller att någon ägnade tid med dem så att de fick utveckla sin musik. Deras vardag blev meningsfull. De fick chansen att ändra sin livsstil eller fly från den jobbiga verklighet som många av dem levde i.

Efter några år kom du tillbaka till den elektroniska musiken och började producera igen. I början av 2013 blev du signad till R&S Records. Hur startade det samarbetet?
– Jag gjorde några låtar i december 2012 och kom i kontakt med Renaat Vandepapeliere (R&S ena grundare och a&r på bolaget, reds anm.) i januari 2013. Under vårt samtal lyssnade han på låtarna och gick i taket. Han höll inte inne med sina känslor alls. Han ville kontraktera mig direkt och dagen därpå blev det klart.

Vad kände du då?
– Det var helt overkligt. Året innan hade varit det sämsta året jag någonsin varit med om. Att få komma tillbaka så snabbt och på R&S – en etikett som jag älskat sedan jag var 13-14 år, mer än halva mitt liv – och bli uppskattad av dem, det var stort.

Du har gett ut de båda EP-skivorna Colonized och Deathvox på R&S. Finns det någon sammanhållande länk mellan dem?
– Jag har alltid varit politiskt medveten och ibland har jag uttryckt det i min musik. På Colonized handlade det om en avgörande politisk känsla, framför allt kom den från min besvikelse över England. Att jag insett vilken attityd England har gentemot sin historia av kolonisering och de nya formerna av kolonisering som finns i dag. Vad gäller Deathvox så är inte titelspåret direkt politiskt men stämningen i låten kan uppfattas som politisk. Låten »Ful« är döpt efter den svenska konstgruppen med samma namn. Jag fick vetskap om dem via min vän Olof (Dreijer) som har berättat om deras kabaretföreställning Europa Europa.

Har du sett kabarén?
– Jag önskar att jag hade det! Jag har bara sett videosnuttar av den som Olof och Karin (Dreijer) har visat mig. Om de kan få ekonomiskt stöd och turnera med den hade jag kunnat se den. Nu ska de spela den i Gent i Belgien (den 21 mars, reds anm.) men jag har inte möjlighet att se den där. Jag är imponerad av budskapet som de förmedlar i den.

På tal om Olof och Karin, du har gjort två remixar av The Knifes låt »Stay out here«. Är det första gången du samarbetar med dem?
– Ja, det är det första samarbetet mellan oss. Vi arbetar också med ett nytt projekt som har namnet Decon/Recon. Det är en förkortning för »Deconstruction Reconstruction«. Olof är med på det med sitt projekt Oni Ayhun. Medverkar gör även rRoxymore och Planningtorock under sitt nya namn Aquarian Jugs. Vi samarbetar alla på detta släpp.

Är det tänkt att bli en enda EP eller kommer det att utvecklas till något större?
– Det kommer att släppas en EP med fyra låtar som är den första i en serie. Vi släpper EP:n som ett kollektiv. Alltså, inga av de enskilda artisterna kommer att tillskrivas någon av de fyra låtarna på EP:n utan alla artister står bakom musiken gemensamt.

Så det blir fler EP:s i denna serie framöver?
– Ja, jag håller på att färdigställa det andra släppet, Decon/Recon #2. Det kommer att bli ett kollektiv med andra artister. Projektet handlar inte bara om musiken utan också om att supporta varandra på ett icke-hierarkiskt sätt där de artister som är med kan ha olika bakgrunder. Vi vill skapa vår egen struktur.

Du nämnde att du alltid varit politiskt medveten. Var kommer det ifrån?
– Jag har alltid känt att saker och ting inte är som de ska. Min medvetenhet blir större hela tiden men den är inte alltid där till hundra procent. Varje dag får jag upp ögonen för nya orättvisor, samtidigt inser jag att det i sig inte är tillräckligt. När jag startade organisationen i England, där unga människor som i vanliga fall inte hade tillgång till kreativ musikteknologi fick möjlighet att arbeta med det, var det verkligen en ögonöppnare.

– Den andra fasen var när jag träffade en kvinna som bedriver doktorandstudier i genusvetenskap och som är något av expert på diskrimineringsområdet. Jag är så van vid vad som är normen i fall av diskriminering och hon har verkligen utmanat mig och mina föreställningar och gett mig många insikter.

– Att jag flyttade till Berlin och har mycket vänner omkring mig är också en del i det politiska. Vi utmanar varandra och lär varandra hela tiden. Nu håller jag på att förbereda mig för att bli mer direkt engagerad. Det finns en del akuta saker som jag skulle kunna hjälpa till med, som flyktingars situation här i Berlin.

Så du är involverad i den typen av dagligt välgörenhetsarbete?
– Nej, inte alls. Men jag skulle vilja hitta ett sätt att bli det. Just nu håller jag på att samla kunskap och utbilda mig själv. Jag har varit ganska självisk under något år. Jag antar att jag behövde det efter att ha ägnat så mycket tid och energi i organisationen som jag hade i England. Jag satte alla de personer som var involverade i verksamheten och deras behov framför mina egna under sex år. För att få en bra start med musiken bestämde jag att prioritera mig själv under ett och ett halvt år. Nu har jag fått lite tid i mitt liv där jag kan fundera på var och hur jag kan vara till hjälp för andra. Jag vill inte engagera mig så mycket att jag inte kan hantera det. Jag vill hitta en balans mellan det jag gör med min musik och det jag kan göra för andra.

På vilket sätt utbildar du dig?
– Jag läser artiklar, pratar med andra så mycket som möjligt och tar del i »obekväma« samtal där folk har mycket olika åsikter. Mina vänner lär mig mycket också. Som Olof som är en aktivist och ägnar mycket möda och energi åt konkret arbete. Det beundrar jag verkligen.

– Det jag försökt att göra under det senaste året är att till och från sammankoppla min musik och mina gigs med att stötta vissa organisationer och politiska ändamål som jag tycker är bra.

Ett bra exempel på din aktivism är ditt skivbolag Noise Manifesto. Du har sagt i en intervju att du med bolaget skulle vilja erbjuda en annan struktur inom technoscenen, en scen som har präglats av att vara väldigt mansdominerad. Tycker du att technon fortfarande är mansdominerad?
– Det är så uppenbart för mig att det inte ens är något att ställa en fråga om.

Om man tittar på en festival som Sónar till exempel, när den ägde rum i Stockholm i februari i år så var lineupen, inte balanserad, men hyfsat jämn könsmässigt. Du som är ute och spelar regelbundet och har följt klubbscenen länge, tycker du att det har skett någon förändring?
– Jag har varit en del av technoscenen i 22 år och det är en lång period för att kunna se vad som har förändrats och inte har förändrats. Det känns som att det går i ett ovalt kretslopp där det först sker en liten förbättring som följs av en kraftig tillbakagång. Men över lag har det inte skett någon förbättring alls.

– Det jag känner nu är att folk, framför allt kvinnor, pratar mer öppet om den manliga dominansen. Mönstret har tidigare varit att man inte vågade säga något och inte heller ville kännas vid det. Antingen för att man var så van vid ett patriarkalt system och kunde få fördelar om man stöttade det systemet. Däremot har det alltid funnits ett genuint stöd för jämställdhet inom icke-kommersiell techno, sådana fester som varit politiskt medvetna eller som bara haft fokus på musiken. Men när det har blivit business av det och en karriär för technoartister och producenter och konkurrensen blir en betydande faktor, det är då man verkligen märker det. Det är då man ser de nya herrklubbarna som dyker upp.

– När jag kom tillbaka till technon 2013 kände jag att inget hade förändrats, vid den tidpunkten befann sig scenen till och med i en svacka. Inte bara kändes det som att inget hade hänt, de artister som jag brukade få respekt från… Flera av dem hade arbetat hårt för att behålla sina positioner och var väldigt fokuserade på det. Mycket handlade om konkurrens och att vara lyhörd gentemot pr-byråer och marknadens behov eftersom musikindustrin hade förändrats. De var tvungna att prestera sitt bästa hela tiden. Det genuina stöd jag fick för min musik då kom från publiken, inte från »scenen«.

– Efter den andra ep:n har det skett en märkbar förändring och jag har fått support från scenen. Under den perioden har jag också varit ganska frispråkig och ifrågasatt en del saker och jag försöker vara konsekvent med det. När jag får möjlighet och möter kvinnliga artister som kämpar försöker jag stötta och uppmuntra dem. Jag pratar med dem och finns där för dem. Det är synd att det ska behövas men det är en så svår miljö att vara verksam i om du inte är »en av grabbarna«.

Kan det inte finns något bra med konkurrens eller att kämpa för att behålla sin position?
– Det finns inget som är positivt med att vara tävlingsinriktad. Det enda område där konkurrens och tävlingsanda är bra är inom sport och det borde stanna där, det hör inte hemma någon annanstans. Visst, att vara tävlingsinriktad och vilja konkurrera är en del av att vara människa oavsett vilken grupp eller kategori man tillhör. Det existerar men vi människor har inte lärt oss att hantera det på rätt sätt. Därför tycker jag att det orsakar så mycket skada.

På vilket sätt orsakar det skada?
– Det exkluderar människor och är orättvist eftersom alla inte har samma förutsättningar. Vissa kommer alltid att vara mer privilegierade än andra. Det är inte bra när en person eller en grupp av människor inte har samma möjligheter. Det skapar en miljö som skadar, som sorterar bort människor och som är nedvärderande. Det är en »survival of the fittest»-attityd och en sådan värld vill jag inte vara en del av.

Din etikett Noise Manifesto är influerad av feministen och vetenskapshistorikern Donna Haraways omtalade essä A Cyborg Manifesto. Vad är det du gillar med den texten?
– Att hon visar på hur vi kan slå sönder våra uppfattningar om identitet och att se möjligheter, framför allt i samband med framstegen inom teknologi. Hon är väldigt politisk i A Cyborg Manifesto. Det som har hänt under perioden efter manifestet skrevs är att flera av framstegen inom teknologin har varit till gagn för kvinnor på ett individuellt plan. Men jag skulle inte säga att det har gynnat alla kvinnor. Jag tycker att det politiska syfte som hon hade när hon skrev texten har tappats bort en del. Vissa kvinnor – privilegierade kvinnor – har gynnats av teknologi men inte alla, vilket ju är det som en feministisk hållning strävar efter. Att alla kvinnor ska få det bättre.

En del av det du vill uppnå med Noise Manifesto är att alla som är intresserade ska kunna ägna sig åt musikskapande och producerande. Tycker du att det är för mycket tonvikt på teoretisk kunskap och färdigheter inom den elektroniska musiken i dag? Att man måste kunna en massa program och teknik och att det i sig blir exkluderande?
– Det är två trender som jag ser inom den elektroniska musiken i dag. När jag började göra musik var det stora hindret att det kostade så mycket pengar. Det var svindyrt att köpa synth, sampler och trummaskin, och mixerbord och kompressorer. En synth kostade lika mycket som en MacBook gör i dag, likaså en sampler. Men i dag kan du göra elektronisk musik på en hyfsat billig laptop och en kopia av Ableton. På det sättet är det inte lika kostsamt att göra elektronisk musik, även om långt ifrån alla har råd med det. Att lära sig programmen och tekniken har också blivit enklare. Det går att kolla filmklipp på youtube och det finns många kurser på nätet som man kan ta del av. Allt det är positiva förändringar.

– Den andra trenden är att det finns mycket mer utrustning och mjukvara i dag. Tillverkarna av datorprogrammen och instrumenten tävlar alla om marknadsandelar. Marknadsföringskampanjerna skriker ut att »du behöver detta program eller denna pryl för att kunna göra din musik!«. När man i själva verket inte behöver en massa tekniska prylar för att göra grundläggande grejer inom musiken.

– Tillverkarna vill sälja sina produkter och tillbehören till dem. De som vill börja med musik blir förvirrade. De inbillar sig att de måste ha alla de här prylarna för att de har sett sin favorit-dj eller artist använda dem. Det finns egentligen ingen som säger till dem att, »du behöver inte alla dessa saker för att göra musik!«. Lyckligtvis finns det övningsprogram och instruktioner på nätet. Det finns även duktiga artister och producenter som delar med sig av sin kunskap och som kan avmystifiera en del av tekniken inom producerandet. Det utgör en bra motpol till all hajp som finns på marknaden.

Kan man säga att det även är din mission med Noise Manifesto?
– Kanske inte så mycket en mission utan mer ett erkännande av det enkla tillvägagångssättet. Vi säger: »du behöver inte ett bord fullt med utrustning bara för att visa att du vet vad du håller på med«. Vi är nöjda med att begränsa oss och att inte ha så många valmöjligheter. Jag själv till exempel hade inget val, när jag började producera musik efter mitt uppehåll var jag helt pank. Jag var tvungen att sälja all utrustning jag hade och använda små medel för att det skulle funka. Det enda jag hade var Ableton och mina idéer. Jag kunde inte göra det på något annat sätt.

– Det handlar om att få bort den press som finns i producerandet och kommunicera det till publiken och framtida musikskapare. Det behövs inte mycket, fastna inte i tekniken. Använd dig av din fantasi!

/

Lyssna på Decon/Recon #1

Förutom nästa Decon/Recon-släpp arbetar Paula Temple på ett album som ska släppas på R&S Records framöver: »Det kommer att bli en lång process, jag vet inte hur lång tid det kommer att ta.«

Noise Manifesto.

Mer info om Paula Temple, här.