Parker Lewis: Lusten framför allt

Parker Lewis är tillbaka. Under sitt alter ego har Emil Johansson skrivit musik och gett omvärlden små tecken på att han har nya historier att berätta. Först kom låtarna »Visa mig himlen« och »Dimridån« på Parker Lewis soundcloud. Nu har låtantalet växt och formerats i albumet Sorti.

Om Parker Lewis förra skiva Pengar och leenden präglades av rockig bandkänsla och svängiga gitarrer är Sorti det rakt motsatta. Emil har lärt sig ett nytt sätt att skriva låtar. Han har slagit sig ned framför sin laptop, köpt en bandlös bas och närmat sig sitt skapande mer försiktigt. Resultatet är en skiva som är elektronisk och nära.

Det låter 80-tal och stänk av Ratata och Phil Collins. Men melodierna och Emils ljusa och lite klagande röst får musiken att lågmält glöda. Han sjunger om brinnande vrak, gör en hommage till Maria McKee och öppnar sig utan några omskrivningar (»framför dina ögon ska jag gå sönder«). Den där rakheten som gör att Parker Lewis popmusik blir lika mycket en poetisk vän om natten som en trygg hand i demonstrationståget.

I början av sommaren pratade jag med Emil om det nya albumet. Och mycket annat.

Hur startade arbetet med Sorti?
– Jag gjorde nästan ett helt album direkt efter förra skivan, Pengar och leenden. Förra vintern gick jag till skivbolaget och spelade upp den. När jag gick därifrån bestämde jag mig för att kasta alltihop och börja om.

Varför då?
– Jag blev nervös när jag skulle spela upp låtarna. Jag visste inte riktigt var jag ville komma med materialet och vem jag skulle göra musiken för. Jag blev lite för fokuserad på att vara duktig och göra ett »vettigt« uppföljaralbum. Det blev en jobbig vändpunkt. Den kvällen spelade jag live och efter spelningen gjorde jag en massa dumheter. Det fick jag ta konsekvenserna av dagen efter när jag var tvungen att gå till min terapeut.

Vad gjorde du får något?
– Det var en hård kväll mitt i veckan med alla dumheter som man kan tänka sig. Efter att jag hade varit hos terapeuten gick jag hem och skrev »Dimridån«. Jag spelade upp den för Matilda (Berggren) när den var klar. Jag tyckte bara att låten var konstig men hon gillade den. Peter, som spelar bas med mig, tyckte också att den var bra. Då kände jag att det handlade om att inte tänka så mycket utan att bara kliva in och vara helt öppen för att se vad det blir.

Förra albumet Pengar och leenden var en skiva som karaktäriserades av ett band – det var rock, gitarrer och gungiga melodier. Sorti är rakt igenom elektronisk och avskalad. Det är du ensam som står bakom musiken. Hur kom det sig att det blev så?
– Jag behövde hitta ett nytt sätt att jobba på och sänka trösklarna för mig själv. Att undvika att behöva ringa någon eller åka till studion och spela in. Jag har suttit hemma i arbetsrummet och spelat in allt förutom den musik jag gjort när jag varit ute och rest. Det är verkligen bara en laptop. Det är skönt för det handlar inte så mycket om mediet utan vad jag vill uttrycka med det.

– Den här viljan att göra en rockig uppföljare till Pengar och leenden som jag haft fick jag utlopp för på Johan Hedbergs skiva (Paradiset som släpptes 2014) som jag producerade. Det albumet blev som en produktionsmässig uppföljare till det jag hade gjort själv tidigare.

Musiken är mer lågmäld och försiktig denna gång. Samtidigt är texterna emellanåt hårda, med låttitlar som »ACAB« och rader som »trösten i ett brinnande vrak«. Har du försökt hitta en kontrast mellan ett mjukt sound och en hård lyrik?
– Nej, men det är flera som har sagt det. Jag har inte så mycket kontroll över det. Jag tror att jag i det stora hela skriver ganska lugn musik. Och texterna… jag har aldrig någon tanke på vad jag ska skriva. Om jag verkligen får vänta in texter så kommer de i sin hela form till slut. Då behöver man inte skriva dem, det är bara att ställa sig och sjunga rakt ut.

– Jag tycker det är svårt att sitta och fundera på texter, att försöka »snickra« texter. Det låter alltid så trubbigt och onaturligt. Hellre en dålig text som är skriven i ett rus av inspiration än en genomtänkt text som inte svänger.

Så om du tänker på något så är det att hitta en svängighet i orden?
– Ja, fast jag försöker att inte tänka så mycket utan bara se vad som händer. Svängigheten i texten kan handla om vad man sjunger om. Jag gillar att använda hårda uttryck. När man vill ge utlopp för känslor som sitter långt inne och som är hårda och taggiga så kan det vara lättare att använda ett språk som är hårt och taggigt.

Så du tycker egentligen inte att alla poliser är bastards?
– Nja, jag har inte träffat alla poliser. Jag har väldigt svårt för ordningsmakt och det är samtidigt knäppt att jag tycker det. Jag är ju den delen av samhället som aldrig har några problem med poliser. Poliser gillar över lag vita snubbar från medelklassen, de är de enda som inte blir förföljda. Men jag tycker det verkar vara en sådan rutten kår. De som jag känner som jobbar eller som har jobbat som poliser, ingen av dem är vita män. Och det är jävligt struligt att inte vara en vit man inom poliskåren. De har så jävla mycket att jobba med. Så jag förstår inte alls varför man ska ge dem någon auktoritet över huvud taget.

– Det är så svårt att lyda en auktoritet bara för att den har våldsmonopol. Jag fattar att de bara gör sitt jobb men jag fattar inte varför man vill ha det jobbet – att gå omkring och kontrollera människor. Men det är inte som att jag har en anledning till att gå ut och klottra »ACAB« på ett elskåp. Jag har inte blivit förföljd. Men jag har mycket vänner som är och har varit aktiva inom autonoma grejer och de har verkligen en anledning till att hata snutar. De har blivit utsatta för en massa vidriga saker. Men jag vet inte, man kan tycka illa om saker trots att de inte gör en själv illa. Man kan hata snutar som en solidaritetshandling.

Vad har du lyssnat på för musik under arbetet med Sorti?
– Jag har lyssnat på mycket grejer med bandlös bas (skratt). Det är mycket bandlös bas på skivan också. Phil Collins skivor brukar innehålla mycket sådant. Soundtracket till Det stora blå av Eric Serra är sjukt vackert. Det är i samma era som Vangelis filmmusik, stort och pampigt. Det har jag lyssnat mycket på.

Det hörs verkligen att det är bandlös bas på skivan. Det är som att du har förstärkt det så att ingen ska missa det?
– Ja, det kanske beror på att vi köpte en bandlös bas i höstas. Samtidigt tycker jag att det är ett så snyggt ljud, det är lite klagande och låter som valsång. Det finns något äckligt över det också. Det finns så mycket duktig musik där man älskar att överanvända bandlös bas. Jag gillar att närma mig det, det lite snuskiga. Onanimusik.

När började du lyssna på Phil Collins och den typen av popmusik?
– Jag har alltid lyssnat på det. Det var något jag insåg alldeles nyligen. Jag var uppe i min familjs sommarstuga över midsommar. Då rensade jag lite i mina föräldrars skivsamling. Det är mycket cd-skivor som främst är köpta på bensinmackar under semestern.

– Jag har alltid tänkt på min musikaliska bakgrund och det jag lyssnat på när jag växte upp, att jag har fått mycket av det från min pappa. Det har känts som att han hade ett mer levande musikintresse. Han lärde mig spela Beatles-låtar på gitarren när jag var liten och han är duktig på dragspel och spelade bas i band. Men när jag rensade bland skivorna så upptäckte jag att nästan hälften av skivorna var samlingar som Absolute Love och Radio City Love Songs. Nästan alla de är skivor som min mamma har köpt. Antagligen för att de hade »love« i titeln, hon gillade kärlekslåtar.

– På de skivorna är det mycket pampiga 80-talsballader, artister som Paul Young och slicka r’n’b-ballader. Och »Show me heaven« med Maria Mckee. Sånt har jag lyssnat mycket på och under långa tider i smyg.

Så du återanknöt till den musiken?
– Ja, jag tror att jag har gjort det omedvetet. Jag insåg att all musik som jag lyssnat på, framför allt nu när jag gjorde skivan, är sådant som jag har ett varmt minne av för det är musik som kommer från mamma. Hon är väldigt närvarande i det.

Texterna funkar väldigt bra med soundet. Det känns som att du har fortsatt på den personliga inriktningen som du hade på Pengar och leenden. Håller du med om det?
– Ja… jag tror inte jag förändrar mig så mycket. Jag tycker det är svårt att göra det jag gör, så det är svårt att styra det åt något håll. Tanken med Parker Lewis har hela tiden varit att inte ha så mycket begränsningar. Men det i sig blir ju ett begränsande ramverk. Jag vill ändå hålla ihop saker och jag vill göra album. Jag gillar det som projekt. Att få berätta en längre historia, att man kan lyssna på ett album och höra ett tema i det.

En av de starkaste låtarna på skivan är »Visa mig himlen«. Hur kom den till?
– Jag ville göra en cover »Show me heaven« med Maria McKee. Titeln kommer därifrån. Den var med på den skivan som jag slängde fast i en version som lät lite Fleetwood Mac. Sedan testade jag att göra den med bara ett synthigt valthornsljud och lade upp den på soundcloud. Allt eftersom albumet utvecklade sig så lade jag på trummor och lite annat på den. Den har genomgått så otroligt många faser, det är den låten som har varit med längst på skivan. Den har varit där som en nagel i ögat i fyra år.

Jag såg på din facebook att någon hade skrivit att hen hade sett dig i Historieätarna. Det har jag missat helt. När var det?
– En kompis till mig jobbar i redaktionen för Historieätarna. De skulle spela in ett avsnitt där de behövde en trubadur som stod och skrek i ett öltält. Det var inte så mycket mer än så. Grejen var att jag inte berättade det för någon och programmen ligger upp på webben. Så under två månaders tid fick jag en massa mess från folk som hade sett mig och undrade vad jag gjorde i tv?

Du ville inte basunera ut det?
– Nej, det var ju på skoj. Jag spelade »Hungry heart« och »Walking on Sunshine« och fick öl utspilld över mig. Det funkade bra som en liten sidonot. Men jag tycker att min kompis är skyldig mig en gentjänst. Jag borde få skriva vinjettmusiken till nästa omgång av programmet, så att jag får lite pengar någon gång.

Vad skulle du vilja göra om du hittade ett sammanhang där du fick jobba med musik och kunde klara dig ekonomiskt på det?
– Om någon skulle vilja ge mig en vettig månadslön för att aldrig någonsin få höra min musik – att jag bara skulle sitta och skriva musiken men aldrig låta någon lyssna på den – skulle jag ta den dealen. Det handlar inte om att jag inte vill kompromissa… Skulle någon be mig göra musik till en reklamfilm skulle jag gärna göra det. Så länge det inte handlar om något vidrigt. Många gör ju det och jag förstår det för det är ett lätt sätt att tjäna pengar på. Men jag kan inte göra det för det är inte tillräckligt roligt. Jag är så lustdriven och har svårt att göra tråkiga saker, framför allt när det handlar om musik.

– Jag tycker musik förtjänar att få vara roligt. Musik som är så fint och magiskt. Ingen vet hur musik uppstår. Helt plötsligt bara finns den. När man skriver en låt så skapar man någonting ur ingenting. Det finns inget innan, man bara ändrar luftens sätt att röra på sig. Det är magiskt hur stora effekter det kan ha. Varför vill man göra något så fult med det? Varför vill man göra musik bara för att tjäna pengar? Det är hemskt och respektlöst mot gåvan som man har fått i att kunna skriva låtar. Det är en fantastisk sak. Tänk hur få människor det är som får uppleva den otroliga känslan av att spela och skriva musik.

Vad tror du skulle krävas för att den inställningen till musik ska bli mer utbredd?
– Basinkomst eller medborgarlön. Något som gör att man kan skapa saker av lust, intresse och inspiration istället för att skapa saker för att de ska passa på en obegriplig och okontrollerbar marknad. Tänk hur många som skulle kunna göra musik men som inte har råd att ta sig tiden att skriva musik. Eller hur mycket kreativitet det finns som däms upp av att man tvingar folk att leva liv som de inte passar för.

– En drömvärld är att ingen behöver göra nånting som den inte vill. För man kommer i slutändan vilja göra de sakerna som ingen annan vill göra i vilket fall som helst. Man måste plocka bort soporna för det är osoft att leva bland sopor. Då kommer folk hjälpas åt med det. Jag har så svårt att förstå lön och arbete och att äga saker. Jag kan inte ta mig runt att sådana saker är viktiga. Sen fattar jag att samhället funkar så. Men det är så konstruerade begrepp som egentligen inte har någon verklighetsanknytning. Det skulle så enkelt kunna fungera på ett annat sätt.

Vad gör du nuförtiden vid sidan av musiken?
– Jag jobbar som personlig assistent i ganska liten utsträckning. Jag har även pluggat en master i genusvetenskap, men jag hoppade av den i våras. Det har varit ett ganska kaotiskt år. Det fanns inte plats för det i huvudet längre.

Du har rest en del också?
– Ja, jag var i USA i maj under en månad. Jag fick ett STIM-stipendium i vintras och brände det på att åka iväg och skriva musik. Det har jag gjort på alla skivor jag släppt så det är uppenbarligen något jag behöver göra. Att åka iväg en månad och försöka samla ihop allt.

Var reste du i USA?
– Jag reste genom stora delar av Kalifornien. Jag var först i Los Angeles, sedan var jag i en nationalpark utanför staden och ute i öknen ett par dagar. Jag var även i San Francisco hos några kompisar och uppe i Point Arena som ligger vid kusten tre-fyra timmar norr om San Francisco. Det var fantastiskt.

Var du ensam på resan?
– Ja, förutom när jag hälsade mina kompisar i San Francisco var jag ensam när jag reste runt. Men man träffar folk enkelt i USA, de är ett sådant småpratande folk. Jag träffade några fantastiska människor som jag vet att jag kommer att träffa igen. Annars var jag själv och satt i bilen.

Hade resan betydelse för albumet?
– Ja, jag skrev sista låten till skivan, det var kravet jag hade för resan. Att jag måste komma hem med en sista låt till albumet. Det behövdes en till. Och det är »Stilla havet«.

Hur påverkade resan albumet?
– Dels så spelade jag in ganska mycket sång under resan, det är skönt att kunna åka iväg och vara själv när man gör sångtagningar. Att man kan ägna en hel förmiddag åt att stå och vara rädd för mikrofonen innan man börjar sjunga. Jag fick tid att skriva och fundera mycket. Sedan var resan bra för mig som människa. Jag behövde vara själv och umgås med mig själv. Jag behövde vara i miljöer där jag kunde prata högt för mig själv och få vara i naturen.

Det låter nästan som Into the wild?
– Ja, eller som Wild som kom i vintras. Hon (Reese Witherspoon) går jättelångt och jag körde bil jättelångt så det är en jävla skillnad. Min mamma gick bort i vintras mitt i allt. I min familj har jag varit så lyckligt lottad. Dels har jag Matilda som är en fantastisk människa att få vara med varje dag och hon är ett otroligt stöd för hela min familj. Dels går jag i terapi och har gjort det ganska länge och har kunnat vara ganska snäll mot mig själv när det varit jävligt pissigt. Nu behövde jag tid för att bara vara med mig själv och försöka stå ut med mitt eget sällskap. Och för att komma på vad jag vill göra, det tror jag var viktigt för skivan. Att komma på om det här är skivan jag vill göra och vad jag tycker är roligt.

Det blev ett sökande både i dig själv och i skivan?
– Ja, absolut. De två delarna hör alltid ihop. Jag har svårt att inte sätta likhetstecken mellan den musik jag gör och den jag är. Jag förstår inte hur de inte skulle kunna sitta ihop. Det är väl det som gör det svårt att våga göra den musik jag vill göra också. Varför skulle någon vara intresserad av att höra det? Om folk skulle tröttna för mycket på det så kan jag låta bli att släppa det.

Men den här skivan kommer du att ge ut?
– Ja, jag hoppas det. Jag har svårt att förstå mig på hur musikindustrin fungerar. Men skivan är färdig och då kommer den att släppas. För mig skulle det vara helt okej att släppa den på egen hand. Jag känner inte att det är det viktiga. Jag har inte så stora förhoppningar på att en massa nya människor ska hitta till musiken. Jag tycker förstås att det är det bästa jag har gjort och skulle jag inte tycka det så skulle jag ju inte släppa det. Jag är inte tillräckligt vuxen för att kunna göra det. Jag är den struliga obstinata tonåringen. Det kanske inte är så bra?

/

Sorti släpps under senhösten på ett ännu icke officiellt skivbolag.

Den 16 september spelar Parker Lewis några akustiska versioner av låtar från albumet på klubben Opium på restaurang Smaksak, Götgatan i Stockholm.