article-image

Not Not Fun Records: Maximalism och livliga bilder

Intervju Not Not Fun Records är en av DIY-kulturens spjutspetsar. Skivbolaget – med artister som Maria Minerva, Peaking Lights och KWJAZ – håller vänskapsrelationer med banden högre än allt annat.

I början av 2011 släpps duon Peaking Lights andra album ”936″. Den bubblar fram, drömskt och livligt. En trummaskin, bas, hammondorgel och gitarr bildar en ljudbild där fickor av varma stämningar hela tiden uppstår. Sångerskan Indra Dunis sjunger ”All the sun that shines, shines for you” med halvfalsk röst och får musiken att sväva mellan The Pop Group, King Tubby, Can och klara melodier. Det är grumligt och suggestivt lika mycket som det är tydligt och övertygande.

Senare under året kommer estländska Maria Minervas album ”Cabaret Cixous”. Med en titel inspirerad av den franska feministskribenten och filosofen Hélène Cixous är skivan luftig och kylig till en början. Det är popmusik med simpla beats och diffus karaktär som blickar tillbaka mot 90-talet. Men under lagret av synthar framträder en tänkande housemusik vars styrka är att den inte är direkt medryckande. Den glider undan och låter sig inte fångas. Den påminner  om när industrigenren började nosa på dansmusiken. En slags gråzon som sätter igång tankeverksamheten snarare än talar till fötterna. Det hindrar dock inte Maria Minerva från att inkludera en egen tolkning av ABBAs hit ”Honey, honey” på skivan.

”936″ och ”Cabaret Cixous” är två av 2011 års främsta album. Båda är också utgivna på Los Angeles-baserade Not Not Fun Records. Sedan 2004 har skivbolaget släppt kassetter, vinyl-EP:s och CDr-skivor med Sun Araw, Ducktails, High Wolf, Pocahaunted, Sex Worker, KWJAZ och en mängd andra artister som befinner sig en bra bit från mittfåran.

Äkta paret Amanda och Britt Brown står bakom verksamheten. Med en estetik som är präglad av mycket färger, handgjorda omslag och en personlig avsändare har duon byggt upp en stark zon av gör det själv-kultur under 2000-talet. Inte bara för den höga kvaliteten på utgivningarna och bredden på stilar. Utan också för att verksamheten, kanske mer än något annat, vilar på vänskapsband och nära relationer med artisterna.
När Amanda skulle åka på turné med sitt musikprojekt LA Vampires (också utgivna på Not Not Fun) ville hon ha med sig Maria Minerva – framför allt för att hon själv ville se henne uppträda.

Hög tid att ta reda på mer. Jag hör av mig till Britt Brown.

Är du, som många andra entusiaster som driver små bolag, en skivsamlare från början?
– Jag har aldrig varit en skivsamlare, även om båda mina föräldrar är hängivna samlare (av japanska vintage-robotar och egensinnig folkkonst). Jag har älskat musik sedan jag var 12 år och har alltid varit intresserad av band och konstig musik. Men jag hade aldrig som plan att starta ett skivbolag eftersom ingen som jag kände under min uppväxt gjorde musik. Amanda och jag älskar musik djupt men det är inte en samlares kärlek. Vi jagar inte efter svåråtkomliga grejer, det är mer troligt att vi köper billiga begagnade kassetter och tolvtummare i second hand-butiker och på loppisar.

Hur startades Not Not Fun Records och vilka intentioner hade ni med bolaget i början?
– Vi hade vi ingen specifik vision bortsett från att jobba med människor som vi tror på och två: göra omslag/paketering så galen och livfull som möjligt. Musikaliskt var det väldigt öppet. Bolaget startade endast för att Amanda hade haft ett litet kassettbolag under några år när hon gick på college och tänkte att det skulle vara coolt att göra något liknande igen, tillsammans med någon annan. Vi var båda förvånade över hur snabbt det växte.

Du och Amanda driver bolaget och arbetar med det på heltid. Är ni de enda som är involverade eller finns det andra som ni jobbar med?
– Vi är de enda ”anställda”. Vår vän Ben Shearn hjälper till att filma och redigera alla våra musikvideos och Ashley (från Topaz Rags) som vi också känner, hjälper oss med den mer komplicerade webbredigeringen som vi inte klarar av. Förutom det har vi haft ett par praktikanter under vissa perioder, men ingen permanent.

Hur väljer ni de artister som ni släpper? Vad letar ni efter i deras musik och arbete?
– Jag tror att Amanda och jag båda letar efter olika kvaliteter i de artister vi kan tänka oss att ge ut. Hon reagerar väldigt instinktivt på musik – det kan vara konstigt eller experimentellt, men om det krävs för mycket av en akademisk/kontextuell förståelse för att uppskatta själva ljuden så går det bort. Under de senaste åren har hon blivit mer förälskad i rytmbaserade stilar, ”body music” som dub, dance, groove och så vidare. Jag gillar allt det också, men det jag tilltalas av kommer från en annan plats.

– I high school älskade jag konstpunk-grejer, sedan rann det över i krautrock och japansk psych och överlag drogartad musik. Jag gillar tanken på musik som funktionell, som har ett syfte: att vara eskapistisk, hypnotisk, som försätter dig i andra tillstånd och i trans. Du kan uppnå det med repetitiv pulserande dansmusik lika mycket som du kan det med ambienta synthlandskap. Men jag letar alltid efter den känslan, i en form eller annan.

Musiken och stilarna som ni släppt från början och fram till nu har varierat ganska mycket. Hur skulle du beskriva utvecklingen av Not Not Funs ”sound”?
– Som jag nämnde så grundades bolaget på total öppenhet. Vad vi ger ut är helt enkelt ett uttryck för var vi befinner oss i våra egna influenser, och vad världen tycks vara inspirerad av. Ibland kommer stilar och går bara för att man experimenterar så mycket att de vattnas ur för en stund. Det är nödvändigt att det då utvecklas till ett nytt område för att det ska kännas levande och kopplat till konstformen. Förändring är bra. Jag kan inte tänka mig att Not Not Fun skulle stanna vid en enda stil under en längre period.

Vänskap och personliga relationer med artisterna verkar vara viktigt för er. På vilket sätt påverkar det bolaget?
– Varken Amanda eller jag har gått på någon handelsskola eller kan mycket om ekonomi förutom sunt förnuft, därför har vi aldrig sett NNF som någon vanlig affärsverksamhet. Det har alltid varit mer av ett kostsamt kuratorbetonat konstprojekt. Naturligtvis har vi varit tvungna att bli halvt yrkesmässiga på vissa områden för att hålla företaget på fötter. Men den kreativa och mänskliga sidan är det enda som får blodet att pumpa och som gör att arbetsdagarna på tolv timmar inte känns som ett hjärndött kneg.

– När du känner ett band eller en artist som riktiga människor och du respekterar dem som det blir det mycket lättare och mer  givande  att kämpa för att deras musik ska höras. Och ta kostnaderna för att få ut hela projektet i världen. Det blir ett upplyftande uppdrag som känns speciellt och unikt.

– Det finns såklart massor av människor i varje del av musikindustrin som gör det för mer än bara pengar/kädisskap än något annat, och vi har ingen rätt att döma eller lägga några värderingar i det. Men vi kan inte relatera till pengar så därför arbetar vi inte så. Det intresserar oss inte och jag tror inte att omedelbar världsframgång är nödvändigtvis det som betyder något om 30 år. Många av mina favoritband, böcker, album, målare och så vidare, var knappt uppskattade under sin livstid, och jag tror det är nästan normalt på något sätt. Men ja, NNF:s konst är väldigt inspirerad av våra vänskapsband och av de människor vi möter som sticker ut och tycks vara inspirerade av alla de rätta sakerna.

Är det de nära relationerna med artisterna som karaktäriserar de mindre bolagen och distributionen av den ”oberoende” musiken i dag?
– Jag brukade tro att så var fallet, men inte längre. Under 90-talets indierockera verkade det som att bolagen hade nära relationer med sina artister. Men internet har gjort det så mycket lättare att existera som en isolerad digital ö att jag tror att det är mer vanligt för bolag/artister i dag att verka på en praktisk, opersonlig nivå. De flesta musikentusiaster är online jämt, så bolag kan sätta upp en webbshop i de mest esoteriska, avlägsna miljöerna och fortfarande ge ut musik av band från hela världen som de aldrig har träffat, och förmodligen aldrig kommer att träffa.

– Återigen, det är absolut inget fel med det, men jag och Amanda skulle inte fortsätta driva detta bolag om det funkade på det sättet. Det mänskliga elementet i DIY-musiken har varit, till och från, en av våra största inspirationskällor. Vi skulle inte kunna verka i ett tomrum.  

Ni har släppt en mängd artister och en rad olika stilar. Många av dem tycks vara rotade i en slags experimenterande och suggestiv popmusik. Om du skulle försöka att hitta något gemensamt för dessa artister, vad skulle det isåfall vara?
– Vi får denna fråga i en eller annan form ganska återkommande och vi har aldrig något bra svar på det. Vi lyssnar inte bara på rent experimentell musik. Men ingen av oss gillar speciellt mycket pop eller rockmusik heller om det inte är udda eller skruvat genom ett annorlunda filter. Ingen av oss bryr oss speciellt mycket om professionell produktion heller, så för oss är lo-fi inget statement (eller trend), det är bara en preferens. Vi vill höra ett bands personlighet i musiken så mycket som det bara går och det kan vi upptäcka i vilken genre/stil som helst, såklart.

Några av artisterna, som Dylan Ettinger, tycks vara ganska influerad av tidig industrimusik, som Throbbing Gristle. Är det en genre som är en influens för Not Not Fun, både vad gäller musik och koncept?
– Det är ingen specifik influens men eftersom ingen av oss bryr oss speciellt mycket om rock/popstilar befinner sig gitarren ganska långt ner på listan av våra favoritinstrument. Och vadsomhelst som är en motsats till den typen av musik (som TG) slår an något hos oss. Allt för ofta känns rockmusik – i sina mest fantasilösa former – som en dinosaur av tradition och förutsägbarhet.

–  Jag gillar att Throbbing Gristle aldrig utgav sig för att vara ”riktiga musiker” och istället uppfattade sig som ett stort konstprojekt som använde musiken som medium. Det är något som båda jag och Amanda kan relatera till och respektera. Personligen älskar jag dock industrimusik och det är något som jag alltid lyssnat på när jag funderar över framtida idéer/uttryck för Robedoor.


Maria Minerva (Maria Juur) från Estland är en av de senaste artisterna på Not Not Fun. Hur kom ni i kontakt med henne?
– Maria är fantastisk. Hon mailade Amanda från ingenstans runt november 2010 och sa att hon gillade vårt bolag och skickade med cirka 20 färdiga låtar som Amanda och jag älskade direkt. Sedan planerade vi att göra ett gäng album och samarbeten och turnéer. Vi försökte även att ordna ett visum så att hon skulle kunna komma hit och arbeta dels med bolaget och bo i LA. Jag hoppas att vi kommer att släppa mer med henne, hon är så unik och själfull och har en underbar attityd gentemot musik och livet.

Kan du berätta lite om Not Not Funs estetik? Er hemsida är färgglad och ljus, nästan som en serietidning. Speglas detta i skivomslagen och omslagskonsten på något sätt?
– Vi älskar färger och maximalism och livliga bilder, så ja, på många sätt är vi inte speciellt ”subtila” haha. Jag skulle inte kalla det ”serieaktigt” men kanske litegrann. Vi gillar konst som inte tar sig själv på allt för stort allvar, en viss dos lekfullhet håller vi högt. Vi går inte in för att ge ut skämtmusik men vi gillar att skratta och jag skulle önska att fler låtar/band/konst införlivar det i sin estetik.


Amanda har skivbolaget 100% SILK. Hur skiljer sig det från Not Not Fun?

– 100% SILK är Amandas idé och vision, men i själva verket driver vi båda våra skivbolag tillsammans. Hon kurerar SILK och väljer artister men det är en gruppinsats att katalogisera, göra omslag, design och alla de ekonomiska bitarna. Hennes tanke var att utforska de udda utkanterna i dansmusiken, till stor del på samma sätt som NNF fokuserar på de perifera delarna av psych, experimentellt, ambient, pop och så vidare.

– Det är ett mycket medvetet systerbolag även om musiken som ges ut på det ibland skiljer sig ganska mycket från det som NNF ger ut. Personligen så dyrkar jag allt det som getts ut på 100% SILK hittills. Jag är väldigt imponerad av den gemenskapen mellan artister och remix-människor. På så sätt har det varit väldigt uppfriskande att interagera med en ny värld av stilar och artister.

Tio favoritlåtar från Britt Brown

1. Invisible Conga People – In a hole

http://www.youtube.com/watch?v=ZZNqhLxNIdE

2. Secret Birds – Laser archipelago

http://vimeo.com/4070252

3. Space Dimension Controller – The love quadrant

4. Pharaohs – What???

5. Heatsick – Dream tennis


6. Daughters of the sun – Face is dead

7. Clive Tanaka Y Su Orquesta – International heartbreaker

8. KWJAZ – Once in Babylon

9. Gala Drop – Drop

10. Beautiful Swimmers – Big coast