John Lydon har inga planer på att dra sig tillbaka. Hans vilja att väcka reaktioner och sätta rådande och invanda föreställningar på ända tycks vara intakt. I Sex Pistols spottade han fradga och blev ansiktet för ett spektakel som i efterhand kom att uppfattas som ett skickligt orkestrerat varumärke av Malcolm McLaren, med en närmast förutbestämd början och slut.
I Public Image Limited använde han kreativiteten till något mer banbrytande. Bandet, som tog sitt namn efter den skotska författarinnan Muriel Sparks hyllade roman ”The Public Image”, och som oborstat korsade dub reggae, kraut, avant-garderock och elektronik, var inte bara unikt för sin tid. Det kom även att ha ett starkt inflytande på postpunkgenren och dess avknoppningar fram till i dag.
Förra året återupplivade John Lydon PiL.
En återförening som sammanföll med 30-årsjubiléet av det stilbildande andra albumet ”Metal box”, och som finansierades genom Lydons medverkan i en tv-reklam för det engelska smöret Country Life Butter. För John Lydon fanns inte så många alternativ.
– Skivbolagen har inte visat något intresse för PiL. Istället har de hållit mig i en position där jag varit skuldsatt från tidigare album, det hela har blivit löjeväckande. Men ett problem är till för att lösas. Om du får saker för enkelt i livet ger du dem inte tillräckligt med respekt. Jag har aldrig fått något gratis, jag kommer från en skitfattig bakgrund och jag kommer säkert att sluta mina dagar så. Men under tiden försöker jag att hanka mig fram så gott det går. Jag har aldrig gjort detta för pengarna, men jag förväntar mig att få betalt, även om det inte alltid blir så, säger John Lydon på telefon från London.
Ett annat skäl till återföreningen var John Lydons pappas död för några år sedan. Och låten ”Death disco”.
– Jag skrev ”Death disco” när min mamma dog, och när pappa gick bort så blev det lite överväldigande för mig. Jag satt hemma ensam och lyssnade på låten och kände att jag bara måste återförena bandet igen. Det var en tragedi och en stor glädje på samma gång. Pappa tyckte väldigt mycket om PiL för han visste att det var mitt hjärta och min själ. Sådant är viktigt i vår familj, vi kan vara som hund och katt men vi ljuger inte för varandra.
Nu är PiL ute på en Europaturné som är tänkt att generera pengar till ett nytt släpp inom en snar framtid (”Vi funderar på en EP, fyra låtar, vi har inte pengarna att kasta oss in i ett stort kostsamt projekt.”)
Men under senare tid har mycket handlat om annat än det musikaliska. När det blev klart att PiL skulle uppträda på en festival i Tel Aviv i slutet av augusti väcktes protester. En Facebookgrupp bildades med namnet ”Johnny Rotten you ain’t no human being if u play the Israeli fascist regime” som i skrivande stund har lite drygt 1000 medlemmar. Vid flera av bandets konserter i Storbritannien har mindre demonstrationer även arrangerats där Lydon anklagats för att stödja ett land som för en apartheidinriktad politik genom sin blockad av Gazaremsan.
Situationen blev inte mindre tillspetsad efter en artikel i The Independent nyligen där John Lydon kommenterade protesterna på följande sätt: ”Until I see an Arab country, a Muslim country, with a democracy, I won’t understand how anyone can have a problem with how they’re treated.”
När jag konfronterar honom med citatet menar han att det är taget ur sitt sammanhang. Ett olyckligt resultat av en serie frågor som han fick ”kastade på sig” av journalisten.
– Det var en mycket större diskussion, och jag blev förfärad när jag hörde vad de hade skrivit. Man har ingen rätt att korta mina åsikter och manipulera innebörden sådär. Jag är anti-religion, för jag tycker religion är kvävande. Faktum är att finns det en religion som man inte får ifrågasätta så är det ingen religion. Det finns alldeles för många muslimska länder som är manipulerade av ondskefulla, militärstyrda regimer, och kan jag göra något för att hjälpa dem ur det är jag helt för.
– Mitt politiska budskap genom åren har varit starkt, mot regeringar och religion konsekvent. Men mitt budskap har aldrig varit fientligt mot människor, och om någon förnekar mig att spela för människor så är det dom som ska bli anklagade för apartheid. Min musik visar att den har arabiska influenser, eftersom jag är öppen, och jag har bett och frågat, att få spela i ett arabiskt land men har inte fått något erbjudande hittills.
Just apartheid var ämnet i en av PiLs mest hyllade stunder, ”Rise”, på skivan ”Album” från 1986. En låt som riktade udden mot det rasistiska systemet i Sydafrika med den klassiska raden ”anger is an energy”. Ett motto John Lydon fortfarande följer. Och något som sammanfattar hans sätt att skriva texter.
– Du behöver inte alltid överkomplicera ditt liv, ibland kan de bästa texterna vara de som är enklast. Det är något jag lärt mig från att ha läst Shakespeare konstigt nog, eftersom hans språk är väldigt komplicerat. Men det finns några uttryck som han använder till och från som sammanfattar allting. Det är blomstrande och lager på lager men alltid fullständigt meningsfullt, ett ekonomiskt användande av ord.
Han menar att fröet till textskrivandet såddes redan under uppväxten och skoltiden då han ifrågasatte det mesta.
– Jag älskade det engelska språket och engelsk litteratur men jag argumenterade med lärarna hela tiden för jag trodde inte att de förstod vad de försökte berätta för oss. Det gjorde att jag blev skickad till alla möjliga slags problemskolor. Inte för att jag var våldsam eller en dålig person, utan för att jag var vetgirig, jag ville veta det egentliga svaret och inte bli förd bakom ljuset med… du vet, det är det samma med religiösa klasser. De berättar för en vad bibeln betyder, och då frågar man hur vet du det? Varför kan det inte betyda något annat? Då får man svaret att det är en synd att ifrågasätta, men det borde inte vara så. Jag tycker att de bästa sakerna i livet förtjänar att ifrågasättas.
PiL har själva blivit föremål för kritik under karriären. I början av 80-talet tyckte musikpressen och en del fans att bandet börjat ta en alltför kommersiell riktning. John Lydon svarade på kritiken i ”This is not a love song”.
– De förstod sig inte på det musikaliska. Jag har en popmusikbakgrund! Jag älskar popmusik och den kontroll som finns i vers-refräng-formatet. Det går att experimentera otroligt mycket inom det men jag vill inte göra det för evigt. Till och från går jag tillbaka och skriver en vanlig poplåt och ”This is not a love song” var ett klockrent exempel på det. Men texten var totalt mot girighet, men det verkade inte någon uppfatta det vid den tidpunkten.
Kan man se PiL som en kommentar på det kommersiella? Ni har ju använt ganska råa ord och verktyg i en kommersiell kontext.
– Det beror på ämnet som jag arbetar med och varje låt kräver en ny infallsvinkel, det finns ingen formel för mig. Jag kan gå från något extremt experimentellt till en ren poplåt som ”Rise”. Allt finns i mig, jag har kapaciteten att hantera de stora humörsvängningarna. Det är ju det som innebär att vara människa, vi är en enda serie av stämningar och känslor. Analyserar vi inte varenda en av dem så är vårt arbete inte värt någonting.
Trots att John Lydons musik och arbeten genom åren haft en uttalad kreativ och gränsöverskridande karaktär vill han inte se det som ”konst”.
– Det handlar inte om det, jag arbetar med verkliga livet… och personliga tragedier. Vanligtvis så står jag upp för de som inte har någon talan och allt det som jag kan relatera till. Det ser jag inte som speciellt konstnärligt, jag ser det som helt nödvändigt.
Tonen är skarp men hela tiden med en underliggande underfundighet när man pratar med John Lydon. En underfundighet som han ibland tycks använda för att driva med bilden av sig själv – galningen med spretig punkfrisyr och uppspärrade maniska ögonen som har fickorna fulla av pranks – och på något sätt kommentera hela det absurda med att vara en medial person.
Sedan slutet av 90-talet har han också synts mer på tv än på scenen. Lite som de artister som har större delen av sin karriär bakom sig och som ger sig in i andra delar av nöjesindustrin för att hålla sig kvar i rampljuset. I John Lydons fall har det handlat om allt från medverkan i den amerikanska rättegångsshowen ”Judge Judy” och brittiska realityprogram som ”I’m a celebrity… get me out of here!” till naturdokumentärer för Discovery Channel.
– Natuprogrammen var inte något mödosamt arbete, bara kärlek. Jag gjorde en serie om insekter (”John Lydon’s Megabugs”) och den vart så uppskattad att den blev en del av skolorna och universitetens läromedel i England. Den nominerades även för ett tv-pris men tävlade mot David Attenborough så jag hade inget att hämta där. Vilket var bra för Attenborough är en av mina hjältar. Anledningen till att hans grejer funkar är att han pratar till en som en människa. Han struntar i de latinska uttrycken så att även ett barn kan förstå och inte känner sig exkluderad.
– Att göra naturprogrammen var exakt som att göra en skiva. Man kan inte alltid koppla allt till musik, ibland finns det andra vägar att ta. Jag skulle inte vilja stå på ett fält och hålla på med fjärilar samtidigt som jag höll i en trumma, då hade risken funnits att jag hade dödat något.
Det låter i och för sig som ett intressant koncept, PiL i en naturdokumentär.
– Vi är människor och vi försöker bredda vårt språk musikmässigt, det är en naturlig utveckling och en studie värd att företa.
Du har varit med i många talkshows också. Känns det inte som att du blir en del av ett medialt spektakel, en cirkus då?
– Det är bara underhållning, och man ska närma sig det så. Jag gillar framför allt när jag blir inbjuden till pratshowerna som oftast leds av professionella komiker. Jag har förmågan att både improvisera och prata och det är kul för de där jävlarna är alltid ute efter att göra ned en. Det är olika viljor och krafter som tampas. Men jag förstår att man inte ska ta det personligt. Står man för det man tror på så kommer man alltid att få det tufft från de där människorna, vilket är okej. Jag gillar en hård diskussion.
Men gör inte din medverkan att du blir lite familjevänlig och att de vassa kanterna skalas bort?
– Nej, det är inget som mjuknar. Jag har samma slags instinkter, med den skillnaden att ju längre jag lever desto större vokabulär får jag. Självklart kommer jag att svära för jag tycker inte det är ett brott mot något, det tillhör språket! Jag förstår inte termen ”fult språk”. Det är vår största bedrift som människor, språket. Censurerar man ord motverkar man den mänskliga utvecklingen.
1985 spelade John Lydon in låten ”World destruction” tillsammans med Afrika Bambaataas hiphop-projekt Time Zone.
Du har bott i Los Angeles med din fru Nora (Forster, mamma till The Slits-sångerskan Ari Up, reds anm.) sedan 80-talet. Har du förändrats något som människa?
– Förhoppningsvis har Nora och jag påverkats lite av den vänlighet som amerikaner har gentemot varandra. De är väldigt frigjorda amerikanerna, inte alls om deras politiker. Jag kan gå på gatan lite lättare nu också, även om nästan ingen går till fots i Los Angeles. Men för mig var det mest hälsomässiga skäl till att vi flyttade, jag klarar inte av de engelska vintrarna. De förstörde mig på grund av sjukdomar jag hade som barn. I Los Angeles finns det inget som man kan kalla väder, det är varmt och soligt under hela året, men inte för varmt.
Vad tycker du om i dag inom musik och kultur?
– Att träffa vanliga människor. Jag har aldrig varit den som går på cocktailpartyn och socialiserat med celebriteter. Man lär sig inget av det förutom att alla man träffar vill bli kända av någon anledning. Sådant sällskap lockar inte alls. Jag tycker det är mycket enklare att sitta och snacka med en sopåkare eller hemmafru eller parkförvaltare. De har mer att berätta om livet än någon artist, eller skådespelare för den delen. De verkar vara en sorts människor som saknar personlighet, de lever sina liv genom rollerna de försöker gestalta. Men det är bara en sorglig parodi på livet som de har att komma med. För att imitera livet måste man ha levt ett riktigt liv och Hollywood saknar verkligen det, det är därför filmerna är så innehållslösa.
Men är inte det problemet med USA överlag, själlösheten?
– Nej, de har en väldigt intressant befolkning som tyvärr blir ignorerad eftersom allt handlar om kändisskap. Låt oss hoppas att det är en tillfällig fas.
Men du har ju själv haft en del mindre roller i ett par filmer, bland annat i komedin ”The independent” från 2000?
– Ja, men jag tycker det är väldigt svårt att lära sig repliker, det blir för stelt. Det är som att bestiga ett berg, men jag gör det ändå. Det är något jag gör för att lära mig mer om mig själv. Ett problem som går tillbaka till min barndom. Jag tappade ju minnet under fyra år när jag var liten och det var väldigt svårt att komma igen och hitta mig själv igen.
– Det har alltid varit en kamp för mig att komma underfund med vad jag håller på med. Men det har också varit en välsignelse för det har gjort att jag kan utforska på egen hand utan att följa någon manual, jag har lyckats att inte bli en vanlig människa. Det här låter nog konstigt, men att försöka att vara sig själv är det svåraste du kan göra. Det är en väldigt fin och farlig linje att gå när man står på scenen och blottar sig, att inte drabbas av högmod då. Jag försöker hålla mig ifrån det, för jag är verkligen en blyg person.
Malcolm McLaren dog i april. Du sa nyligen i en intervju att du saknade en bra kille att gräla med, men i övrigt var han bara en person som manipulerade dig. Var det så?
– Jag sörjer min pappa men med Malcolm är det liksom ”hejdå, Malcolm.” Det räcker så. Jag önskar inte livet ur någon men han skapade sin egen olycka för länge sedan, och han gjorde det väldigt olustigt för många personer. Han var inte girig, det får man ge honom, han gjorde det aldrig bara för pengarna utan för sitt ego. För han ville bara ta åt sig beröm för att vara bra på något. Jag tyckte väldigt synd om honom under en lång period, jag tror att han måste ha haft en ganska hemsk barndom. Hans mamma och moster höll på att göra honom galen och det tar nog lång tid innan man blir återställd efter det. Men det är ju inte omöjligt, vi har alla haft dåliga liv. Han skulle ha prövat på att bo i de kommunala lägenhetshus där jag kom ifrån, och slutat med all den där intellektuella självömkan som han höll på med.
Public Image Limiteds klassiska framträdande på tonårsshowen American Bandstand under bandets första USA-turné 1980.
Kommentera