I huvudet på Martin Luuk

Martin Luuk har skrivit filmmanus, varit involverad i tv-serier och författat texter och korta skrifter som getts ut på förlaget Loyal. Texter som haft formen av pamfletter eller affischer som gått att veckla ut och sätta upp på väggen. Nu har han för första gången gett ut en bok i ordets traditionella bemärkelse. En inbunden bok med titeln Ingen jag vet är i mitt träd som består av fyra prosatexter om en person som genomgår olika faser och stämningslägen.

Jag ringde upp honom och ställde några frågor om litteratur och musik. Han öppnade sitt huvud och höll det på glänt. En bra stund.

Ingen jag vet är i mitt träd består av fyra prosatexter som alla beskriver en person som flyttade upp i sitt huvud. Du har sagt att den personen är du?
– Ja, det är en variant av mig själv. Det är ett försök att måla ett porträtt, ett hyllningsporträtt med vissa skavanker och ett visst djup i. Det är framför allt ett känslomässigt porträtt.

På vilket sätt då?
– Allt som står i boken är inte faktamässigt korrekt, men däremot så är det känslomässigt sant. Jag har varit lite fascinerad av den personen jag var. Jag lever ett väldigt annorlunda liv nu, jag har barn och fru. Så jag kan känna ett den tidigare personen håller på att glida mig ur händerna. Därför vill jag ge honom ett militärt avsked med färger och medaljer och se till att bevara den. Det tycker jag att konsten kan göra. Att försöka fånga en känsla, en stämning och en inställning innan det går förlorat.

– Det har varit spännande att leva i sitt huvud på det sättet. På något vis på ett ganska extremt sätt, men när man är där i huvudet så tycker man att det är en ganska bra plats. Det är tryggt för det mesta. Eftersom det är ens egna regler som gäller så är det inte riktigt någon som rår på det. Att man är i sitt huvud behöver inte betyda att man är rent eremitiskt distanserad från alla. Även om jag har varit det under perioder av mitt liv så har jag ändå för det mesta levt bland andra människor. Men när utgångspunkten är de regler och de ideal som man själv satt upp i sitt huvud så är omvärlden lite mer av en kuliss.

– Det är ett ganska intressant sätt att leva livet på, men det kan bli lite torftigt. Nu har jag chansen att leva flera liv och inte behandla omvärlden som en kuliss utan ha relationer av kött och blod. Som jag har med min fru och mina barn.

Så boken är ett bokslut över ett liv som varit?
– Ja, fast man blir inte helt ny. Även om vissa människor ibland går igenom saker som gör att de känner sig helt nya så finns mycket gammalt kvar och skräpar. Det är inte så att man går från ett liv till ett annat över en natt. Men jag har haft viljan kvar att få ned det här, på det sättet har det levt kvar i mig. Jag är väldigt nöjd med boken, jag har kommit åt det som jag ville komma åt. Det är ett sätt att lämna det också, genom att ha gjort det rättvisa.

Det här är den första texten av dig som ges ut som en inbunden bok. Känns det som att du har blivit en författare nu?
– Jag har alltid känt mig som en författare. Jag tycker inte att det är något märkvärdigt med det, jag har tyckt att det är ganska fjantigt med författare. Jag har sett upp till folk som håller på med musik. Popmusik och även klassisk musik och konstmusik är skiten. Jag har större respekt för basisten i Fidget än vad jag har för Tomas Tranströmer. Det är en högre division. För mig är författare bara ett sätt att bemöta världen på. Man har möjligheten att ta två steg åt sidan och få ned det.

– Det har jag känt sedan tonåren. Innan jag hade släppt något hade jag det perspektivet på tillvaron och formulerade saker i huvudet om livet parallellt med att jag levde det. Jag kan tänka mig att det är ett hinder från att vara djupt inne i skiten. Det vore trevligt att lämna det en dag. Att inte ha författarperspektivet på det.

– Men för att svara på din fråga så har jag aldrig tänkt att man inte får kalla sig författare förrän man släppt två titlar med ISBN-nummer.

Den traditionella synen på att vara författare?
– Ja, det är nog också så att folk som har respekt för författandet sätter upp regler för att skydda det från andra, mot folk som mig. Men jag har ingen respekt för författaryrket. Tvärtom har skönlitteratur varit en stor besvikelse för mig sedan jag började läsa. Jag läser väldigt mycket men litteratur har inte förmågan att ge den där extasen som andra konstformer kan ge, som popmusik men även film och måleri. Jag kan få det av enstaka meningar men inte av helheten.

– Jag tror det beror på att författare är för förnuftiga. Nästan all litteratur som jag kommit i kontakt med har varit skriven mer på ett tänkt sätt, med huvudet. Väldigt många författare i Sverige är med och skriver på kultursidorna. Att på dagarna tänka och skriva förnuftigt om saker som händer i samhället, det rimmar inte med det jag vill få ut av det. Jag söker något slags fritt, ologiskt och irrationellt. Något som kommer från en annan plats än det tänkta och välsorterade. Så är mina texter skrivna.

– Två av texterna är skrivna i ett svep, som om någon sitter och dikterar i ens öra och man skriver bara ner det. Det andra sättet är att ha en massa fragment som blir som målarfärg. Bitar och paragrafer som har någon slags mening, men mer en känslomässig mening, som jag har klippt ut och som jag lägger i en följd som känns instinktivt rätt.

– Jag har en säng på mitt kontor där jag lägger ut bitarna på, ungefär det mått som sängen har är det jag kan ha kontroll på samtidigt. Det är ungefär som att hålla på med en oljemålning, någon sida har för mycket mörkrött och så målar man mer av det på den andra sidan och plötsligt stämmer det. Det är en känsla som inte är rationell eller förnuftig, det bara klickar.

– Jag vet inte riktigt vad det är och jag är inte säker på att det är relevant.

När man läser de fyra texterna så finns det en nerv i berättandet och även en del oväntade dråpligheter som gör det spännande. Är det det som är det irrationella?
– Jag tycker att det ska ha en stor del i det hela. Sedan är det svårt att veta var i kroppen det kommer ifrån. Men det är det där momentet av osäkerhet och glapp, det är inte linjärt utan har lite håligheter som det måste ha. Man känner direkt när en författare har fyllt i hela historien och det känns som att det inte stämmer, sådär är inte livet. Det är klart att man kan förenkla allting. Men livet är ganska kaotiskt och så gör man sitt bästa för att få något grepp om det. Men det måste ha sin vildhet, och det vill jag ha kvar i litteraturen.

Du har kallat texterna för litterära poplåtar. Vad menar du med det?
– Det gällde främst de texter som jag gav ut på Loyal. Där hade vi en uttalad tanke om att det skulle kännas som popsinglar. Att man släppte en låt i form av en text och att det skulle vara ett lågt pris, direkt och enkelt att ta till sig. Men för den skull inte i avsaknad av djup och nyanser. Den här boken är egentligen skriven på samma sätt, men jag har inte använt den beskrivningen den här gången för jag ville inte hamra in det för mycket.

– För mig har det inte funnits någon konstform som är bättre än treminuters-popsingeln. Från det att jag var elva år har popsingeln haft en mycket stor betydelse. Det har att göra med att formatet är så direkt. Sedan kan den använda rytm och melodi på ett annat sätt än vad text kan. Den har automatiskt en större känslomässig koppling än vad litteratur har. I och med att text inte har tillgång till det måste man använda andra medel till att få det där känslomässiga språnget in i hjärtat.

– Också kortheten i det tycker jag är väldigt tilltalande. Man ska kunna ta in någonting i sin helhet på en gång och svälja den som en munsbit.

– När jag var liten hade jag väldigt låg koncentrationsförmåga, jag kunde sällan läsa mer än åtta-nio sidor, sedan tappade jag koncentrationen. Därför kände jag att jag ville ha en text som man inte sätter ett bokmärke i och fortsätter läsa någon annan gång. Utan du tar in den i ett svep ungefär som den som skriver får ut den i ett svep. Även om det inte bokstavligt är så att den måste vara skriven på en och samma gång så är det ändå en känsla av att författaren har det i sitt grepp när han släpper ifrån sig det. Alla de sakerna har varit paralleller till poplåten.

Du har debuterat som popartist i sommar med låten »A gentleman’s story«. Föddes det i arbetet med boken?
– Nej, det känns som två väldigt olika saker, även om jag nu när det är klart kan se paralleller till texten. Men musiken har varit en liten hobby. Jag kan känna mig väldigt kaxig när det gäller litteraturen. Jag vet verkligen vad jag håller på med och ingen kan slå mig på fingrarna, jag känner mig nästan arrogant. Skicka hit Tranströmer eller vem fan som helst, jag blir inte hotad av någon. Men i musiken känns det som att jag inte hör hemma. Jag är för obegåvad och får tigga och be om att bli insläppt på festen. Jag kan inte spela något instrument och kan knappt sjunga. Men i och med att jag älskar musik så har det alltid figurerat där. Jag sjunger väldigt mycket själv, rakt ut i luften och så.

När sjunger du?
– Jag sjunger hela tiden. När jag är med familjen och i vardagen, jag blir väldigt glad av sång. Jag får melodier i huvudet hela tiden. Jag vet inte när de kom in i huvudet, men någon gång på 80-talet så tänkte jag att nu när jag har så mycket melodier i huvudet så måste jag behålla dom. Det är någon slags skyldighet mot melodin som är så snäll och letar sig in i huvudet. Ofta känner jag att när jag har en melodi i huvudet så kan jag inte skriva ner den eftersom jag är så omusikalisk. Eller så kommer jag inte ihåg den och så är den borta…

Hur kom melodin till »A gentleman’s story« till dig?
– Jag vet inte… men jag ska bara kort prata klart om det jag var inne på.

– Jag började spela in alla melodier på små mikroband och så märkte jag efter ett tag att jag hade uppåt 40 timmar med melodier. Det är väldigt mycket. Jag pratade med en kompis som är musiker och han blev intresserad och undrade om jag inte skulle göra något av det. Och då kände jag att jag borde det. Jag började lyssna på banden och skrev tolv låtar på ganska kort tid som jag nynnade in och skrev texter till.

– Det kändes som ett väldigt annorlunda typ av skrivande. Jag kunde tillåta mig själv att vara banal. Jag hade ett sorts ideal att det skulle bli evergreens…

Brill Building-låtar?
– Ja, och kanske ännu äldre. Cole Porter, Jerome Kern och alla dom här från 30- och 40-talet.

Tin Pan Alley?
– Ja, precis! Jag har alltid gillat den musiken och det kändes som att det vore fint att skriva något som inte var komplicerat utan direkt från hjärtat och väldigt enkelt. Vissa av de låtarna har en enkelhet. Men vissa av dem har också en historia, som »A gentleman’s story«. Jag tänkte inte så mycket, orden kom enkelt. Efteråt kändes det som att jag fattade vad det handlade om. Jag skulle nog inte skriva en så linjär text och släppa den som litteratur, det skulle inte vara intressant. Sen krävdes det någon med begåvning som skulle göra ut den och det blev Henning Fürst. Det är väldigt mycket hans förtjänst att det blev av.

– Det är en oerhörd ynnest för mig att ha fått vara med i det arbetet. Jag har väldig respekt för musiken och känner mig inte värdig. Jag vill så gärna vara med och denna gång fick jag det. Nu kommer det en tolvtums-mix av låten som Henning gör och som blir ganska radikalt annorlunda. Men annars är jag inte helt säker på att jag måste göra mer musik. Vi har lite andra idéer på gång och det är möjligt att det blir något mer, men det känns inte jätteviktigt.

Låten handlar om en man som på äldre dagar tänker tillbaka på sin ungdom och ett möte med en annan man på en toalett. Ett möte som fortfarande väcker känslor och minnen. Hur kom du på den historien?
– Det är inte så självvalt. Vissa saker skriver sig självt. Melodierna har fått styra väldigt mycket. Jag ska inte jämföra mig med honom, men jag läste någonstans att Bob Dylan skriver låtar genom att han börjar plinka på en gitarr och sjunger en gammal låt från 1880-talet typ. När han spelat den tillräckligt länge så tar han sig friheten med den och justerar melodin, så kommer det egna ord till den. Jag har hört tidiga bootlegs där han sjunger blaj-ord och ibland hör man ett ord som han faktiskt använde i den färdiga låten.

– Det var precis samma process för mig, förutom att jag inte kan spela gitarr och inte kan någon låt från 1800-talet. Jag hade melodin i huvudet och blajade fram massa ord och efter ett tag fanns det en linje i orden. Det hängde ihop på något sätt.

– Säkerligen är jag uppe i den åldern då man reflekterar över vad livet lovade och vad det blev. Vad man hade för ideal när man var ung och hur allting har landat. Det har jag i mig, men kan inte beskriva det i större detalj än så.

Musikmässigt är det diskoartat och lite soulinslag, Kevin Rowland och lite Al Green som du själv nämnt som en inspiration.
– Ja, den ursprungliga visionen var att det skulle låta som Bebu Silvettis »Spring rain«. Har du koll på honom?

Nej. Berätta.
– Jag vet ingenting om honom, han ser fantastisk ut. Han är lite av en Liberace-figur. Låten är en Salsoul-tolva. Det finns lite olika versioner men den som börjar med ett pianointro, det låter som signaturen till Sportspegeln, en instrumental diskoversion – det var den mallen jag och Henning talade om. Att göra en pianodriven diskolåt med den texten och den melodin. Vi ville inte plagiera det och Henning gjorde något eget och väldigt bra, men det ligger ändå i linje med det.

– De andra influenserna… Al Green skulle jag inte ens våga gå i närheten av, han är kanske den största av dem alla. Han är mer i en sydstatsgenre som är svår för en svensk att gå i land med. Han är som ett högt ideal som jag vet att jag aldrig kommer att uppnå.

– Jag tänker mer utifrån ett litterärt perspektiv vad gäller sådana artister. Att tänk om jag kunde göra en text som var lika fantastisk som Al Greens »Belle«, som har den här oerhörda falsetten som man kan sväva på. Tänk om litteratur kunde kännas så.

I videon är mötet gestaltat med att du är inne i ett rum och ska klä upp dig för att möta den här unga mannen. Du klär dig till slut i en läderkappa och en elegant hatt och har med dig en kladdkaka att bjuda på. Är det din bild av en perfekt dejt?
– Jag vet inte om det skildrar en perfekt dejt, tycker du det?

Nej, kanske inte. Vad säger du?
– Jag tycker inte att jag ska tolka det där själv. Videon blev väldigt bra och intressant, det är Kristian Bengtsson som gjort den som var med i Loyal-gänget förut.

Men det känns som du har varit involverad i den?
– Ja, absolut. Och den blev bra, jag tycker videon ligger nära boken. På något sätt känns det som att allt hänger ihop.

På vilket sätt hänger den ihop?
– Jag vet inte om jag ska svara på det, inte för att vara snål eller elak mot dig. Men ibland kan man göra saker fattigare genom att prata sönder dom. Man kanske ska dra den parallellen själv. Men bara om du tittar på bokomslaget och hur jag ser ut i videon så finns det en koppling. Och jag tycker att omslaget illustrerar innehållet i boken bra. Det handlar om sin självbild och hur man förhåller sig till andra människor. Och på vilket sätt man närmar sig andra människor.

Jag läste en intervju med dig i Nöjesguiden för flera år sedan där du berättade om din tid i USA, när du i din ungdom bodde hos en familj i Virginia Beach. Du hade testat hur långsamt man kunde cykla utan att ramla. Vad handlade det om?
– Det handlade om att livet var tråkigt och att jag ville att det skulle vara lite mer fantastiskt. Jag minns att jag cyklade bredvid någon och pratade med den personen. Då tänkte jag att, visst jag kan fortsätta cykla bredvid. Men är det inte mer fantastiskt om jag cyklar oerhört långsamt? Om jag cyklar så långsamt att jag knappt rör mig framåt, vore inte det mer intressant för den här situationen? Och det gjorde jag tills jag föll omkull. Så reste jag mig upp, tog upp cykeln och fortsatte samtalet. Jag tror att jag tyckte om att leva livet på det sättet. Det kändes mer givande än alternativet, att fortsätta som det brukar.

Det skriver du om i boken också, hur man gör för att tillvaron ska bli lite mer fantastisk. Har du några liknande övningar för dig i dag för att uppnå det?
– Väldigt mycket har ändrats för mig sedan jag fick barn, de är små fantastiska krafter i sig. Men det kan vara slitsamt och prövande för tålamodet och orken. Barn kan ju fara fram som oväder och välta och hälla ut saker och skapa mycket oreda omkring sig.

– När min dotter var i den fasen hade vi en lek. Den gick ut på att innan man tappade tålamodet så skulle man tänka att hon inte alls är ett litet barn. Istället är hon den välrenommerade, världsberömda narkosläkaren doktor Mandelbaum som är här och bor hos oss. Vi har fått den stora äran att ta hand om henne, hon är absolut bäst i världen på narkos. Men hon är oerhört excentrisk och det måste man ha överseende med. Med de instruktionerna tog vi emot henne. Då kunde man se på all hennes sadism och alla hennes sattyg som något fascinerande. Hon var ju den här oerhört skickliga narkosläkaren som snart skulle till jobbet.

– Det tog oss igenom perioder som annars hade skickat oss in i vanvett eller bara trötthet. Jag kan rekommendera det till vem som helst.

I en intervju i P3 nyligen sa du att om man kan bottna i sina konstigheter så kan man vara i stort sett vad fan man vill. Tycker du själv att du är konstig eller har konstiga saker för dig?
– Jag är osäker på om jag sade så. Jag tror att jag tänkte att om man kan bottna i sina mest skuld- och skamfulla saker, om man har kontakt med det och inte ljuger om det för sig själv, så kan man flyga och vara vad man vill. Jag tänkte inte på att jag skulle vara speciellt konstig. Jag tror att jag är väldigt lik många personer. Människan är ju byggd av en massa skräp och bråte och djävulskap men också av väldigt fina saker. Det känns som att man kan pyssla ihop det till lite vad man vill. Men jag tror det är bra att man inte flyr helt och hållet. Det är bra att känna till sina sämsta sidor. Sen behöver man inte frossa i dem, men att ta avstamp därifrån och svinga sig iväg.

Är du en sådan som undviker att konfronteras med andra eller är du kontaktsökande?
– Jag vet inte, jag kan vara vem som helst. Jag kan inte säga det så enkelt att jag är en särskild slags person. Jag är allt det där och ibland inget. Jag vill inte vara medvetet abstrakt, men jag tror att de flesta människor är väldigt mångsidiga. Jag blir väldigt förvånad när jag hör folk beskriva sig så som du beskriver. Ibland är det si och ibland är det så, och jag är inte helt säker på vad som styr det. Jag är verkligen intresserad av människor och frågar dem saker, men det är klart att man har dagar då man inte är det.

Jag tänker på det du skriver om i boken, att du tröttnar på människor och att du har högre förväntningar på dem än vad det blev. Hur handskas du med det?
– Det var viktigare för mig när jag var yngre, att det skulle vara så magiskt hela tiden. Jag kan inte känna att… Det är klart att man kan drabbas av tristess och att man vill att saker ska hända. Men barnen är en egen kaosmaskin. Jag har ett par joggingsskor som heter Masai-skor, det är en schweizisk läkare som har åkt och studerat Masai-folket. Det är en slags mekanism i sulan som gör att man inte är helt stabil. En slags joker i leken som gör att kroppen själv måste stabilisera upp det hela. Det gör att skon är effektiv som träningsredskap, att man använder hela kroppen för att i varje steg skapa stabilitet.

– Min joker i leken, instabiliseringsfaktorn, har jag automatiskt nu i och med att jag har barn. De är fantastiska och gör att jag inte söker det på samma sätt som när jag var ensam och levde i huvudet. Då levde jag väldigt mycket efter att även mötet med människor skulle vara fantastiskt. Om de inte var det så var jag tvungen att se till att det hände, genom att cykla långsamt eller slå en tallrik i huvudet på någon. Jag känner inte samma behov av att göra det längre.

Känns det bra?
– Ja, men det kändes bra när jag hade behovet också. Jag vill verkligen inte ta avstånd från den jag var. Det var sunt och bra men jag har också levt så ett tag, därför känns det väldigt tilltalande att leva på ett annat sätt.

Så du kan få återfall?
– Vem vet? Jag tycker att idealen fortfarande är sunda. Vi är satta på jorden ett kort tag, man vill att det ska vara relevant, intressant och magiskt. Om det inte sker naturligt så får man se till att det händer.

Ingen jag vet är i mitt träd går att få tag på här.
»A gentleman’s story« är släppt på Emotion.