Hype Williams

Om 2010 har kännetecknats av DIY-kulturens frammarsch inom popmusiken, är Hype Williams en av rörelsens mest särpräglade – för att inte säga vulgära – fenomen. Gång på gång har duon visat vad all gör-det-själv-verksamhet grundar sig på; Orädslan för det skeva och fula. Under året har en mängd artister anammat ett liknande arbetssätt i andra uttrycksformer (etiketterna kan ni redan). Men i Hype Williams fall har det inte bara handlat om en ljudmässig förvrängning – fulheten har definierat hela projektet.

Hype Williams musik är suggestiv och dov. Den rör sig i ett grumligt skikt där släpiga trummaskiner och dysfunktionella gamla synthar möter en alienerad värld. Det är skev funk på fel varvtal med en inneboende kylighet. Soundmässigt finns det en hel del paralleller med tidiga industrigrupper som Cabaret Voltaire och Throbbing Gristle. Framför allt de sistnämndas uttalade mål att göra musik som utmanar och utforskar de mörkare och besatta sidorna av människan, istället för att attrahera massorna, känns nära till hands.
Men då Cabaret Voltaire och TG, åtminstone i början av sina karriärer, upprättade en mur mot mainstream- och populärkulturen, omfamnar Hype Williams den. Inte bara för att man delar samma namn som den kända musikvideoregissören. I låtar som ”The throning” – en avskalad omgörning av Sades 80-talshit ”The sweetest taboo” – och ”Do roids and kill E’rything” – med samplingar av Drake – förenar man de båda sfärerna med sin egen röst.
Ett självklart förhållningssätt i en tid då de flesta kulturella barriärer och uppdelningar har raserats eller upphört att vara giltiga.

Samtidigt kan Hype Williams ses utifrån en ganska tydlig konstnärlig kontext, med ett uttalat bakomliggande koncept. Gruppen sägs ha grundats i London 2008 av Father Ronnie Krayola och Denna Frances Glass, och ska vara ett projekt som sträcker sig över 18 år där olika personer för det vidare i en kedja. Först ut är Inga Copeland (enligt ryktet Karen Glass) och D Blunt (Roy Nnawuchi) som valts ut att göra musiken och stå för det kreativa. Förutom att uppträda och producera har duon även samarbetat med andra musiker och konstnärer, bland annat vid en tre dagar lång konsthappening i London som inkluderade video, skulptur och installationer.
Det konceptuella går även igen i Hype Williams videor, som ofta har formen av direkt, 80-talsbetonad videokonst där bildflödet har samma slow motion-tempo som musiken.

Till detta kommer en mystik och ett hemlighetsmakeri. Duon gör få intervjuer, ger korta och märkliga svar och är allmänt svårtillgängliga.
Förvirring som medialt kontrollredskap? Eller en uppenbart fiktiv berättelse där igångsättarna – ”curatorerna” – och medlemmarna är samma personer?
När jag träffar D Blunt och Inga Copeland visar sig åtminstone det korthuggna vara en myt. De har i alla fall inga problem att lägga ut texten.

– Jag tycker att alla har rätt att inte svara på en fråga. En dum fråga förtjänar ett dumt svar. Hade vi haft intentionen när vi gick in i detta projekt att berätta om allting så hade det inte varit något snack. Men nu vet jag ingenting om vad som kommer att hända så jag kan inte svara på någonting egentligen, säger D Blunt.

Duon bor i dag i Berlin. Inga Copeland kommer från Estland och har en bakgrund i konstvärlden. D Blunt är från London och säger att han tidigare varit boxare. Konsten fanns i alla fall inte där i ett tidigt skede.
Därför har han aldrig brytt sig om att dra en gräns mellan den världen och populärkulturen, framför allt inte med Hype Williams.

– Vi suger bara upp saker, så får andra tolka vad det är. Jag tycker att det är synd just nu, när man läser något i en artikel om att användandet av populärkulturen är en trend. Jag kommer från en arbetarklassbakgrund där man inte intresserade sig för konst, men jag råkade ramla in i den världen och var den konstiga i familjen. Och nu har cirkeln slutits. Jag gillar saker i båda sfärerna, och närmar mig inget med ironi, jag gillar det för att jag har ett genuint intresse i det. I den här världen som vi verkar inom, som är väldigt liten, ses det ofta som något uttänkt, men så är det inte för mig, säger D Blunt.

Musikaliskt går det ändå att se influenser från r’n’b och hiphop i Hype Williams musik. Såväl på sina ep:s som på det obetitlade albumet från tidigare i år visar man upp en slags långsam och släpig r’n’b. En musik där alla snygga och polerade delar har bytts ut mot obskyra lo-fi-ljud och suddig ambient. Som hämtade från en underjordisk kammare där alla felmeddelanden hamnar. Efter att systemen kollapsat och vi desperat letar efter en väg att hitta tillbaka till oss själva.
En del av låtarna innehåller även akustiska instrument, med slagverk som driver fram monotona, nästintill ritualistiska rytmer.

– Man går igenom olika faser av vad man influeras av, inte bara i musik utan i livet i stort. Under den perioden när vi spelade in albumet så var det ganska rörigt i våra liv, man kunde inte avgöra vad som var dag och natt, säger Inga Copeland.
– Ja, det var mycket droger och Sun Ra. Mycket droger minus musikskapandet, säger D Blunt.
– Nu lever vi ett helt annat liv i en annan miljö. Med helt andra människor och intryck omkring oss, lite renare. Jag går och simmar nu, kanske kommer det att höras i musiken också, säger Inga Copeland.

I Berlin har man stadens stora technoscen som en påtaglig ljudkälla. Men det går inte att hitta några sådana elektroniska delar i Hype Williams musik.

– Jag gillar techno, men jag gillar inte minimal. Jag såg Ricardo Villalobos dj:a en gång och det var som att han spelade en fem timmar lång låt, jag kunde inte höra skillnaden mellan de olika partierna, inte när basen kom in eller skiftningarna. Jag gillade dock hur mycket han gillade det själv, säger D Blunt.

– Jag tycker det är väldigt fascinerande hur så många människor kan gilla en så robotisk typ av musik. Vad driver dem? Vad är det de hör som jag inte förstår och uppfattar? Kanske är det monotonin, när man hör något som är väldigt repetitivt så brukar hjärnan skapa andra ljud för att fylla ut tomrummet. Om man lyssnar på minimal techno under fem timmar så kanske det går att höra skönheten i det till slut, säger Inga Copeland.

Hype Williams inkorporerande av masskulturen består inte bara i Drake-samplingar och tolkningar av Sade. I videon till ”Rescue dawn II” finns scener från David LaChapelles video till Britney Spears ballad ”Everytime”. En sekvens där Britney lägger sig i badet efter att ha blivit jagad av paparazzis och bråkat med sin pojkvän, och sedan medvetet drunknar i en filmiskt dramatisk final (av vissa menat som ett svar på ryktena om hennes sviktande mentala hälsa). I Hype Williams version får bilderna en ödesmättad och nästan plågsam laddning.
Samtidigt visar den hur effektfullt resultatet blir om man som Hype Williams själv tar kontrollen över det välproducerade och polerade, och placerar det i ett mer ogästvänligt, svårgenomträngligt sammanhang.
Något som är mer möjligt än någonsin i dag då det smala och breda gått in i varandra fullt ut.

– Det är en postmodern dröm, det var vad de sa under 80-talet, att det är såhär det kommer att bli. Och sen kom internet och då insåg folk att, shit det kommer att förbli såhär, säger Inga Copeland.
– Det bästa vi kan göra är att inte lyssna på eller läsa något när det handlar om vad vi tar in eller inte, det kommer bara att driva oss till vansinne till slut, säger D Blunt

– Man ska nog inte försöka definiera saker heller. Ser man, som kritikerna, all kultur som highbrow eller lowbrow och att det därför är viktigt att kategorisera saker, så missar man poängen. Man kanske ändå ska låta saker vara när allt är en sådan röra. Man behöver inte sätta en etikett på det bara för att man annars inte skulle förstå det – att bara mata folk med kategoriserad information. Om man är stark nog att kunna strukturera sin hjärna utan alla kategorier inser man att saker inte hör till en enda etikett. De flyter runt mellan olika sammanhang, ute i rymden utan att du förstår det och det är då det börjar bli intressant, säger Inga Copeland.

Hype Williams Youtubekanal.
Senaste släppet, ”Find out what happens when people stop being polite, and start gettin real”, finns att beställa här.
Lyssna på nya ”Dior EP”:

hype williams – Dior EP by cplnd