Mysig svärta utan explosioner

Jag såg The Brian Jonestown Massacre i Stockholm för ett gäng år sedan. Anton Newcombe gjorde sitt bästa för att skapa en laddad atmosfär på scenen. Under konserten skällde han på och tillrättavisade sina bandmedlemmar gång på gång. Pauserna mellan låtarna blev längre och längre. Stämningen blev allt mer tryckt och det handlade om minuter innan ett regelrätt slagsmål hade brytit ut på scenen. Musiken överskuggades av den dysfunktionella gruppdynamiken men lät, trots det, fantastisk när bandet väl fokuserade på att spela.

På Babel i Malmö är bandledare Anton Newcombe betydligt mer sansad. Han står längst ut till vänster på scenen med sin gitarr. Han rör sig inte så mycket och är sparsmakad med mellansnack. Han framstår mer som en av kompmusikerna i bandet än en oberäknelig frontfigur som närsomhelst kan få ett utbrott på sina bandkollegor. Känslan är att såväl Newcombe som hans The Brian Jonestown Massacre befinner sig i en hyfsat harmonisk fas i karriären och musiken.

Kanske är det därför som det tar ett bra tag innan konserten lyfter. Babel är förvisso fullsatt och publiken är upprymd och såväl sång- som dansbenägen. Men på scenen är det tryggt och händelsefattigt till en början.

The Brian Jonestown Massacre framför en rock som är långsam och som vilar på tyngd och gitarrer. Den rör sig inom ett musikaliskt universum där band som tidiga Primal Scream, Spacemen 3 och My Bloody Valentine har satt upp ramarna. Men den har tillräckligt med egen svärta och skevhet för att vara relevant.

Bandet är åtta personer starkt och består, förutom Newcombe, av flera medlemmar som varit med ett bra tag i The Brian Jonestown Massacres brokiga historia. Däribland gitarristen och sångaren Matt Hollywood och den karaktäristiska tamburinspelaren Joel Gion (en av de mer färgstarka karaktärerna i den utmärkta BJM-dokumentären Dig!). När gruppen sätter igång maskineriet låter det bra men också rutinmässigt. Rockmusiken som levereras är så inarbetad att medlemmarna skulle kunna framföra den i sömnen.

Låtar som »Anemone« gungar fint men är för mysig trots en mörk shoegaze-kostym. Andra partier under konserten lunkar fram och skulle behöva både mer intensitet och glöd för att nå fram. Men till och från blixtrar det till. Som i hiten »Not if you were the last dandy on earth« som framkallar allsång. Eller i den underbara garageflirten »Oh lord« som är en av kvällens höjdpunkter.

Konserten glider ut i ett avslutande larmigt jam där det för första gången känns som om samtliga musiker kramar musten ur sina instrument. Tillsammans frammanar de en psykedelisk febrighet och okontrollerad energi som gärna hade fått prägla hela kvällen på Babel.