article-image

Steve Mason

Artikel Steve Mason bröt ny mark med The Beta Bands bubblande popmusik, som kritikerhyllades men aldrig belönades med kommersiella framgångar. Efter några projekt är han tillbaka med nya soloalbumet "Boys outside". Ett episkt verk där han tar farväl av sin kamp mot depressionen.

Våren 2006. Några dagar innan Steve Mason ska ut och turnera med soloprojektet King Biscuit Time, försvinner han plötsligt. Det enda spår han lämnar efter sig är ett meddelande på sin Myspace: ”It’s been amazing but I’ve had enough. Over and out.” Varken hans skivbolag eller management vet var han befinner sig. Men så efter ett par veckor dyker han upp. I en intervju i The Guardian nyligen berättade Steve Mason att han hade åkt runt i sin bil på den skotska landsbygden och letat efter träd. Träd som han kunde krascha in i med bilen.
Han kom han aldrig så långt.

Nu, efter en period av instabilitet och behandling med antidepressiv medicin och terapi, har Steve Mason repat sig. Men han påminns fortfarande om sjukdomen när han är ute och spelar.

– Många människor lider av depression, många fler än vad folk är medvetna om. Jag har pratat om det en del i media och gjorde en lång intervju på BBC Radio 1. När jag sedan spelade eller var ute med mina kompisar, kom folk fram till mig och berättade att de hade anhöriga som var sjuka och bad om råd. Ett tag kändes det som att jag var en slags kurator för alla galenpannor i Skottland.

– Nu när jag ska börja uppträda igen så kommer de kanske tillbaka, och jag har faktiskt inga problem med det. För jag vet hur det är att vara så rädd och behöva hjälp.

Mars 2010. Steve Mason är inte helt nöjd med faciliteterna i sin nyinfyttade lägenhet i London när jag ringer upp honom. Men istället för att klaga skämtar han bort besvären med ett härligt rungande skratt som fyller hela telefonluren.

– Vattnet har stängts av och jag kan varken koka te eller duscha. Det är som att bo i det medeltida England, jag får gå ner till Themsen och ta ett bad.

Steve Mason har all anledning att vara på gott humör. Den skotska låtskrivaren och sångarens kommande soloalbum är en mästerlig palett av stark och finmejslad elektronisk pop som slår an de sköraste av känslosträngar. Det är ett styrkebesked från en artist som, sedan hans kritikerhyllade band The Beta Band lade ner verksamheten 2004, har kämpat på med ett skakigt psyke och olika projekt (King Biscuit Time och Black Affair) som inte fått några större genomslag.

Men med ”Boys outside”, sitt första album under eget namn, har Steve Mason återfått självförtroendet. Tillsammans med den engelska producenten Richard X har han lyckats uppnå det som gjorde The Beta Band till ett både fantastiskt och gravt underskattat band: Att väva popmelodier lika blåa och djupt mänskliga som hans eget vemodiga täcke till röst.

Samtidigt är albumet ett avsked till den depression som förföljt Steve Mason ända sedan tonåren. En depression som han haft en slags tilltro till, men som i själva verket inte har gett något tillbaka.

– Jag har aldrig haft problem med att prata om min sjukdom, men med den här skivan vill jag sluta med det… För problemet är att när självförtroendet kommer tillbaka så börjar man se rubriker framför sig som ”Mason är tillbaka efter djup depression”. Och det vill man undvika för det gör att folks bild av musiken kan bli felaktig i ett väldigt tidigt skede.

– Det är liksom bättre att det står ”liten kille från Skottland som är albumaktuell”, än ”galen kille från Skottland”.

Steve Mason2_brödtext_liten

Foto: Nick Wilson

The Beta Band var ett av det sena 90-talet och tidiga 00-talets mest intressanta och nytänkande brittiska popakter. Få band hade experimenterat så djärvt och nyfiket – med folk, hiphop, elektronisk musik och krautinfluenser – och med sådan uppskattning från kritiker och kollegor som den skotska gruppen. Därför var splittringen inte bara ett tungt avbräck för Steve Mason själv utan också för den engelska popmusiken i stort.

Kultstatusen och hängivenheten från de som hade knutit The Beta Band till sitt hjärta motsvarades helt enkelt inte av kommersiella framgångar. Och det tärde på Steve Mason. För samtidigt som hans musikaliska idé aldrig var anpassad efter några topplistor ville han inget hellre än att bandets kreativitet skulle betala sig även ekonomiskt.

– Det kändes som att vi aldrig fick vara med i den här ”klubben” av framgångsrika artister. Det låter kanske som att jag är paranoid, men det var vissa saker som hände som fick mig att börja fundera. Som att vi var med i ett program av Top of the Pops, men vårt framträdande visades aldrig på tv. Eller att vi återkommande var bannlysta på MTV i USA… Fast det hade nog att göra med att jag bad amerikanerna att döda sin president, haha (en incident som inträffade under en USA-turné med Radiohead där publiken uppmuntrades att ta till gevär och skjuta George W Bush.)

– Men jag ville att The Beta Band skulle bli framgångsrika för jag trodde att vi hade möjlighet att representera någon slags konst i den kommersiella världen. För mig skulle det vara ett bevis på att det fortfarande fanns hopp för den brittiska popmusiken och inte som nu – där allt bara blivit en enda lång uppvisning i marknadsföringsmetoder.

Att Steve Mason nu valt att samarbeta med Richard X som producerat poppig dansmusik åt artister som Sugababes och Annie, kan ses som ett tecken på att han fortfarande när drömmar om genombrott. Eller åtminstone en vilja att föra in sitt elektroniska lynne i en mer renodlad popmusikfåra med hjälp av en person som kan konsten att snickra starka singlar på sina fem fingrar.

Och den politiska undertonen, som funnits hos Mason ända sedan The Beta Band, är fortfarande kvar. Denna gång har han riktat in sig på mansrollen som han menar har en oklar position i Storbritannien i dag.

– Feminism är bra och jag håller med till hundra procent om ett jämställt samhälle, men i kampen mellan könen så är det som att män måste göras svaga.

Men på vilket sätt? För mansrollen är ju påtagligt stereotyp i dag?
– Man märker det om man kollar på debattprogram på tv eller lyssnar på radio, som ett program på Radio 4 som heter ”Woman’s hour”. Hade det funnits en manlig motsvarighet skulle det bli ramaskri för att män pratade om kvinnor som om de inte behövdes i samhället. Jag tycker att det är en felaktig inställning. Det manliga egot är ju, liksom det kvinnliga, väldigt skört och om man hela tiden talar om för någon att de är värdelösa så kommer det att resultera i en generation av meningslösa individer, det tycker jag är lite farligt.

Du har ett citat av Noam Chomsky på din Myspace, ”He’s all that”.
– Ja, haha. Det är påhittat.

I vilken utsträckning är det du gör politiskt?
– Hundra procent. Jag vill ha revolution, med vilka medel som än krävs. Det här landet har förvandlats till en nation av arbetare som går till jobbet, köper Domino’s pizza på vägen hem och tittar på Simon Cowells program på kvällen. Men det borde vara ett land där folk bryr sig om varandra. Istället är de konstant rädda för terrorism, svininfluensa eller någon annan oro som makthavarna har skapat för att kontrollera och misstänkliggöra folk. Men de enda vi ska vara misstänksamma mot är regeringen själv.

”Boys outside” släpps den 3 maj.

Förhandslyssna här nedan.

Steve Mason – ‘Boys Outside’ by DominoRecordCo