Richard Searling – kungen av Wigan casino & northern soul

Wigan Casino. Om man någon gång börjar intressera sig för northern soul stöter man ganska tidigt på dessa två ord. Det var hit man vallfärdade från hela England på sjuttiotalet för att dansa över en hel helg till den allra bästa soulmusiken.

Även om man hade ett kass jobb och en allmänt trist tillvaro kunde man stå ut – man levde bokstavligt talat för helgerna. Wigan Casino handlade varken om att ragga, rumla runt eller dricka alkohol. Däremot en hel del om stil, gemenskap, amfetamin, skivsamlande, avancerade danssteg och, såklart, den allra vassaste soulmusiken. Northern soul är på många sätt rötterna till all modern klubbkultur.

Det fanns andra northern soul-klubbar i England, i synnerhet i de norra delarna: The Twisted Wheel i Manchester, The Golden Torch i Tunstall och Blackpool Mecca är tre. Wigan Casino var kanske inte den allra coolaste, renlärigaste eller mest progressiva av dem. Men om man ville dansa var det hit man skulle gå.

Enligt Chris Hunts artikel ”For dancers only: the story of Wigan Casino” myntades begreppet northern soul av kännaren Dave Godin, som i slutet av sextiotalet hade en skivaffär i London. När fotbollslagens bortasupportrar från norra England kom till London passade de på att besöka hans butik. Men de var aldrig intresserade av pop eller rock, inte heller av blues, southern soul eller mer samtida svart musik som funk och disco. Vad de letade efter kan sammanfattas i två av de finaste orden jag vet: Tamla Motown. Allt som låg på Motown eller påminde om Motown, såsom det lät under sextiotalets mitt (elegant och poppigt, samtidigt ruffigt och med mycket känsla, ”soul”), var av intresse.

Men det var inte de mest uppenbara Supremes-hitsen man jagade, tvärtom fick det gärna vara obskyrt, svåråtkomligt, okänt. Mindre kända Motown-låtar som Frank Wilsons ”Do I love you (indeed I do)” fick fanatiska anhängare i England.

Skivan var dessutom en svårslagen raritet. Den pressades upp i 250 exemplar, men drogs sedan in då Motowns boss Berry Gordy tyckte att Frank enbart skulle komponera och producera musik. En sådan originalutgåva såldes häromåret på auktion för 25000 pund. ”Do I love you (indeed I do)” blev snabbt populär på Wigan Casino och är fortfarande en av de mest älskade northern-låtarna. Om någon skulle fråga mig vad northern soul är skulle jag spela den, eller möjligtvis Dobie Grays ”Out on the floor”

Godin kallade musiken fotbollsfansen från norr letade efter för ”northern soul”. Han åkte själv upp till The Twisted Wheel och Blackpool Mecca för att se subkulturen med egna ögon, och slogs av hur annorlunda den var jämfört med allt som pågick i södra England. Fascinerad skrev han en artikel om fenomenet i i ”Blues and soul”. Hur kom det sig att arbetarklassungdomar från norra England var så hängivna sextiotalets amerikanska soulartister? Kanske hade det till viss del att göra med identitet.

Att vara för evigt dömd till arbetarklassens kvävande tillvaro i old Englands norra industristäder och att kämpa mot rasism och fördomar i sextiotalets USA hade säkert vissa beröringspunkter. Att känna någon form av gemenskap – a sense of belonging – är ju desto viktigare på platser där förtryck och orättvisor råder. De viktigaste subkulturerna är alltid ett frirum från en hård vardag. På soulklubbarna kunde man nära eskapistiska drömmar om något annat, något bättre. ”Keep the faith” blev snabbt ett slagord.

Men åter till Wigan Casino. Det var ingen vanlig liten klubb, utan ett stort och rymligt danspalats, med parkettgolv och balkonger. I huvudsalen kunde 1200 personer få plats. Perfekt för att visa upp sig, eller bara iaktta de vassaste dansarna. Och det ställdes höga krav på dj:n – om en låt inte gillades blev det besvärande tydligt när alla lämnade den öppna ytan.

För att fylla upp den stora lokalens akustik och inte riskera att förlora dansgolvet blev musiken som spelades på Wigan Casino snabb, intensiv och med hårda, markerade beats. Amfetaminet gjorde sitt till för att driva upp tempot. Judy Streets ”What?” är ett bra exempel på en typisk Wigan-låt.

En huvudperson i sammanhanget är Richard Searling, ”mr Wigan Casino”. Han var en av de som regelbundet spelade skivor på Wigan Casino från 1973 då det öppnade till 1981 när det stängdes. Searlings set var enormt uppskattade och jämfört med andra dj:ar lite mer progressiva. Han var en viktig anledning till att Wigan Casino snabbt blev så populärt: 1975 hade man 100 000 medlemmar.

Northern soul-kulturen har aldrig helt dött ut. På flera sätt är den lika levande idag om man ser till intresse, inte minst har flera yngre generationer tillkommit. Det finns otaliga samlingar på marknaden – de bästa har ofta getts ut av de engelska skivbolagen Kent, Goldmine eller Expansion. Det finns också ett större utbud: Om man får nog av northern soul (sextiotalet) kan man bara gräva sig vidare mot modern soul (sjuttiotalet och framåt). Modern soul är northern i en uppdaterad kostym, lite elegantare, lite subtilare, mindre stompiga r’n’b-beats. Men euforin är densamma.

Lyssna:

Även idag är Richard Searling en huvudperson i sammanhanget. Inte bara för att han driver nämnda skivbolaget Expansion tillsammans med kollegan Ralph Tee, utan också för de många samlingar han sammanställt. Om du köper en samling Searling ligger bakom vet du att du får kvalité. Inte minst Connoisseurs-serien håller extremt hög klass, liksom de årliga Soul Togetherness-skivorna på Expansion. Searling har också i många år haft ett väldigt uppskattat soulprogram på Smooth Radio, något som (tillfälligt?) upphört. I Sverige är väl den närmsta motsvarigheten vi har Mats Nileskär.

När vi på Throw Me Away diskuterade vem vi helst ville prata med om northern soul var Richard Searling därför ett givet val. Han var tongivande då och han är det nu. Att han ville ställa upp på mailintervju var för vissa av oss som att plötsligt få kontakt med en högre makt. Som framgår av hans svar är han kanske inte den modernist man hoppats på – men han är precis lika hängiven soulmusiken som någonsin tidigare. Jag frågar, mr Searling svarar:

Hur ser du på northern soul-scenen i framtiden?
– Om vi pratar flera decennier framåt i tiden är jag inte säker på att den kommer att finnas i någon större skala. Men det är ändå en kultur som aldrig helt kommer att dö ut. Med passionerade dj:ar som visar vägen och en öppensinnad publik mot nya och annorlunda stilar, plus radioexponering, tror jag att det kommer att fortsätta att vara en levande scen i framtiden.

Har den extrema tillgängligheten av musik genom internet, fildelning och så vidare påverkat synen på musiken på northern soul-scenen?
– Jag skulle vilja påstå att det är en nödvändighet för dj:ar att spela originalvinyler, i alla fall om de vill upprätthålla någon slags trovärdighet. CD:s är också relevant men enbart om det är det enda formatet som en viss låt är utgiven på. Hur som helst tycker jag att illegal fildelning och kopiering är en jättefråga – till exempel är de icke-licenserade gratissamlingarna som delas ut på olika events helt klart en stöld mot låtskrivare och utgivare.

– Det skadar också sådana som jobbar med återutgåvor, riktiga samlingsskivor och dj:ar som spenderat stora summor för originalvinylen. Vem som helst kan idag bli en dj utan någon som helst investering i vinylsamlande vilket såklart aldrig var möjligt under den tid då northern soul blev en kultur. Det hade heller aldrig varit accepterat, vilket det tyvärr är i vissa läger i dag.

Hur kom du först i kontakt med soulmusik?
– Som de flesta andra, genom klubbar och folk som lärde upp mig. Min fru Judith är nog den största anledningen till att jag tog steget från Radio Luxemburg till all nighter-ikoner som The Dells.

Har ditt tycke och din smak inom soulmusiken förändrats genom åren?
– Ursprungligen var jag enbart en samlare av sådant som gavs ut i England och väldigt mycket inne på Deep soul-soundet [kolla upp ”Dave Godin’s Deep soul treasures”-samlingar, red:s anm], vilket inte ska förväxlas med Southern soul som jag oftast är rätt likgiltig inför. Min värld blev plötsligt mycket större när jag fick ett jobb inom musikbranschen 1972. Jag åkte regelbundet till USA och köpte på mig soul. Dessa upptäcktsresor lade grunden till min samling och gav mig möjlighet att börja dj:a seriöst. Nu tror jag att jag delar en lika stor passion för det gamla som för det nya.

Lyssnar du på annan musik också, som elektroniska artister?
– Jag är väldigt petig med hur musik är inspelat och producerad. De genrer du nämner går av den anledningen bort för mig. Faktum är att jag tycker att musik i allmänhet blev bra mycket sämre när elektronisk musik slog igenom. Datoriserat nonsens från sådana som OMD och Pet Shop Boys på 80-talet dödade musikhantverket. Jag är också mycket kritisk mot flera ”svarta” genrer – hip hop borde snarare sorteras in under ”humor” och lyriken hos dagens r’n’b-artister är en skam mot arvet från 60- och 70-talets soulartister.

Kan du beskriva hur du går tillväga när du hittar ny kvalitativ soul, för Togetherness-samlingarna till exempel?
– Ralph Tee och jag får ofta osläppta eller högst limiterade låtar skickade till oss som vi bedömer, så därifrån kommer de exklusiva spåren. Många andra kommer från vänner som är dj:ar, som tipsar om låtar de spelat ute och fått bra respons från.

Vilken av dina egna samlingar är du mest nöjd med?
– Svårt att välja, jag har gjort så många genom åren. Men jag antar att ”Modern soul connoisseurs” skulle hamna högt upp på den listan.

Har du fortfarande favoritlåtar som inte har släppts på CD än?
– Mycket bra fråga! Jag är säker på att de måste finnas utgivna på CD någon gång någonstans i världen, men jag drar till med ”Signing off with love” med Johnnie Taylor och ”Another world” med Willie Roundtree.

Varför upphörde ditt radioprogram på Smooth Radio?
– Det upphörde i samband med att alla frilans-producerade program sades upp av företagsledningen. Men vi har fortfarande en dialog och jag hoppas kunna återkomma i framtiden med ett nytt soulprogram.

Vilka northern soul-klubbar och kvällar minns du speciellt?
– De bästa klubbarna måste vara Va Va i Bolton och, såklart Wigan Casino där jag själv spelade mycket. Senare evenemang som jag håller högt är The Blackpool Tower weekenders, den årliga all nightern jag presenterar på Manchesters Twisted Wheel samt Blackburn King Georges Hall-kvällarna som nu varit i gång i 16 år! För modern soul är The Hilton weekenders svårslagna och jag ser också tillbaka med kärlek på andra klubbar jag dragit igång på Parkers i Manchester, The Halfway House i Chorley, The Trafalgar i Salmesbury och The Howard i Whittle-le-Springs.

Hur ofta dj:ar du nu för tiden?
– Väldigt sällan. Bara på The Hilton, The Tower och The King Georges plus enskilda gästspel på klubbar som The Wheel. Jag är 57 år och har ett krävande jobb, det får räcka!

Skulle ett av dina set från 70-talet fungera på ett dansgolv idag?
– Jag hörde faktiskt en inspelning någon gjort med från ett av mina sista set på Wigan Casino och jag var förbluffad över hur många olika stilar det var. Men jag tror att många av de skivorna jag spelade den natten, varav flera är sedan länge bortglömda, skulle ha funkat idag också, faktiskt.

Som sista låtar på en all nighter på Wigan Casino spelades traditionellt Jimmy Radcliffes ”Long after tonight is all over”, Tobi Legends “Time will pass you by” och Dean Parrishs “I’m on my way”, i just den ordningen. Hur etablerade sig dessa tre ”before eight”-låtarna? (Wigan Casino stängde oftast klockan 08.00 på morgonen, reds anm.)
– Jag tror att Martyn Ellis, som oftast spelade sist på the Casino, var den som gjorde det till en tradition. Han populariserade med all säkerhet Dean Parrish-låten. Intressant nog var alla tre Manchester-upptäckter: The Wheel spelade Jimmy Radcliffe, The Pendelum Club upptäckte och spelade Tobi Legend och Dean Parrish först. Dj:n Barry Tasker tog hit dem från Philadelphia 1971 kommer jag ihåg.

Har du någon förståelse för den kritik somliga soulpuritaner riktade mot Wigan Casino då och nu för att ha spelat vit popmusik och marknadsfört nya, specialskrivna “Wigan anthems” till exempel?

– Ja, jag kan förstå det eftersom folk älskar att kritisera framgång. Det är samma sak idag, fast än värre, på Internetforum där vem som helst kan slänga ur sig vad som helst anonymt. En utbredd syn är att vem som helst har rätt att ha en åsikt, men jag håller inte med om det. Man måste veta vad man talar om också, ha en viss erfarenhet av och insikt i ämnet.

– De som kritiserar har inte drivit stora klubbar som Wigan Casino, de har inte haft pressen på sig att dra minst 800 personer för att få det hela att gå ihop ekonomiskt. Javisst, vi spelade alla låtar som vi senare skulle glömma bort, med all rätt, men på varje skräddarsydd Simon Soussan-producerad låt gick det tjugo klassiker.

Hur skulle du beskriva northern- och modern soul för någon som inte vet vad det är?
– Jag skulle rekommendera min samling ”It’ll never be over for me” som en bra startpunkt för northern och “Get involved” för modern. Låtarna? Northern: ”You didn’t say a word” med Yvonne Baker. Modern: “Making my daydream real” med We the People.

Sverige hade ganska bra northern soul-klubbar förr i tiden, men nu är det sämre med det. Har du spelat i Sverige många gånger och finns det någon kväll du minns speciellt?
– Ja, faktiskt – en av de bästa kvällarna jag någonsin haft var när jag och Ralph var i Stockholm för några år sedan. Jag var verkligen imponerad av publiken och kunde spela obskyra 60-talsspår jämte helt nya låtar med samma varma mottagande. Skivaffärerna i Stockholm var riktigt bra också, jag hittade en av mina absoluta favorit-lp:s där, med The Free Movements! Vi hade faktiskt också planer på en Togetherness-weekender i Sverige vill jag minnas. Jag spelade förresten på Hultsfredsfestivalen några gånger också, det var fint.

Som bonus bjuder mr. Searling också på en lista med tio av hans all time favourites!

Richard Searling’s top 10 from Throw Me Away at Letsmix.com.