Napalm Death: Bannlyst utopi

1992 släpps Napalm Deaths album ”Utopia banished”. Dödsmetall har precis fått sitt första stora genomslag. Entombed och Dismember är samtalsämnet bland fjuniga metalskallar med skinnjackor och flanellskjortor i Sverige. Musiken är brutal, nedstämd, spelas genom fräsande effektpedaler och uppehåller sig kring skräckfilmsartad mordromantik, död och ockultism. Entombed välkomnas in i folkhemmet, uppträder i ungdomsprogrammet Kosmopol på Svt och gör musikvideo med La Camilla.

Dismember uppmärksammas på ett annat sätt. Låten ”Skin her alive”, baserad på en verklig händelse i sångaren Matti Kärkis bostadshus, anklagas för att vara obscen och leder till åtal i en brittisk domstol.

I USA är Autopsy, Obituary och Cannibal Corpse några av de ledande banden i en amerikansk scen som funnits ett par år längre men som har många tematiska likheter med den svenska dödsmetallen: död, mörker och guttural sång. I England är Carcass framgångsrika med sina närstudier av obduktionsrapporter i såväl texter som musik. Kollegorna i Bolt Thrower skildrar å sin sida krigshistorien med en vältrande och tung form av metal som är minst lika uppskattad.

Napalm Death är något annat. Bandet, som bildades i Birmingham 1981, har liksom flera av de svenska banden sina rötter i punken. Men släktskapet är inte bara musikaliskt utan även textmässigt. Crass, Discharge och Amebix är viktiga i början. Men också industri och power electronics-musik som Ramleh och Whitehouse.

De första albumen präglas av korta låtar, ofta inte längre än runt en minut, där maniska blastbeats, rå energi och primal hardcoremetal pressas in. Avskalat och rensat från pålägg och så komprimerat att ingen luft ryms. Debuten ”Scum” är en otyglad kombination av oljud och punkrens med musikhistoriens kortaste låt ”You suffer” – 1 sekund lång. Omslaget pryds av fem kostymklädda män som tittar ned på en svältdrabbad familj omgiven av en mängd dödskallar. Mellan huvudena syns Coca Cola, BP och IBM.

Andra albumet, ”From enslavement to obliteration”, följer samma mönster; korta attacker och ett förbannat tilltal. En skiva inspelad på sex dagar med Lee Dorrian som enda vokalist – berömd för sina snabba växlingar mellan gutturala vrål och ljus, vansinnig skriksång.

Om inte albumtiteln är tillräckligt talande ger låttitlar som ”It’s a M.A.N.S World!”, ”Private death”, ”Social sterility” och ”Emotional suffocation” en fingervisning om innehållet. Vardaglig skit, mental instängdhet och konventioner utropade i versaler. Med liten risk att missförstås eller uppfattas som dubbeltydiga. Det är en inriktning som Napalm Death hållit fast vid.

En lördagseftermiddag för några månader sedan letar jag upp ”Utopia banished”, Napalm Deaths fjärde skiva. Det är första gången på säkert tio år som jag spelar den. Den är mycket bättre än vad jag minns. Det är okonstlat och övertygande. Musiken är en skur av ilska och välriktade observationer från ett samhälle på väg in i ett 90-tal som präglas av arbetslöshet och ekonomisk oro. Jag har verkligen saknat det.

Vokalist och textförfattare är nu Mark ”Barney” Greenway.

När ”Utopia banished” släpps är reaktionerna blandade. Vissa fans, som inte kunde förlika sig med de tydliga inslagen av dödsmetall på föregående albumet ”Harmony corruption”, är positiva över den nya inriktningen. Musiken tar bitar från Napalm Deaths ursprung – grindcore – och sätter ihop dem med mer genomarbetade låtstrukturer. Andra ser skivan som ett första steg i bandets utveckling mot ett modernare sound. Ett försiktigt steg som skulle komma att tas fullt ut på efterföljande ”Fear, emptiness, despair” två år senare.

”Utopia banished” är en otroligt kompakt skiva. Den brittiska producenten Colin Richardson har skapat ett ljud som är massivt. Barney Greenways röst är en mullrande flygplansmotor. De piskande blastbeatsen och gitarrmattorna är så tätt sammansatta att de känns som en sköld. Låtarna hålls inte tillbaka, de kastar sig fram – smack! Grindcorehits lika effektiva som Idollåtar på en Ituneslista.

Det är, vid sidan av ”Scum” och ”From enslavement to obliteration”, Napalm Deaths mästerverk som aldrig fått ett sådant omnämnande.

Varför är ”Utopia banished” så stark och aktuell snart 20 år efter att den släpptes? Ett svar är innehållet. Inledande låten ”I abstain” behandlar nationalism och vår underdånighet inför nedärvda och förlegade synsätt. En text som lika gärna kunde vara riktad mot islam-fientliga aktivister som English Defence League i dag:

”I abstain from this mundane apathy.
Committed to ’All for red, white and blue’
In effect you’re fighting for what’s really fighting you.

’Grit those teeth, push out those chests’
Tears only for the flag,
Always the brave patriot as you slip to second class”

http://www.youtube.com/watch?v=rmOOwD64Du4

Jag mailar Barney Greenway och ber honom utveckla det hela.

– Människor betyder mer för mig än att vara sentimental över flaggor och gränser. Men det synsättet retar folk av någon anledning. I ärlighetens namn är det vissa i Storbritannien som fortfarande ser landet som en imperialistisk makt – det finns en speciell övertro som går ut på att britterna har någon sorts överlägsenhet när det gäller levnadssätt. Jag tycker det är fullständigt patetiskt att folk dyrkar en instiution –  imperialismens själva kärna – som i verkligheten inte erbjuder dem någonting.

”Utopia banished” är enligt Barney en skiva som vill lyfta fram människans ”feodala natur” – hur villiga vi är att trampa ned och baktala andra för att ta oss framåt. Titeln understryker avsaknaden av motsatsen, en fredlig, samarbetsvillig och tolerant värld, som ofta uppfattas som en långsökt utopi. Utopin är bortjagad till förmån för tävling, konkurrens och vinst.

På ”Utopia banished” målas bilden av ett samhälle upp där människorna lämnat sig själva och sin empati för jakten på materiell och personlig framgång. Drivkraften är den egna kortsiktiga tillfredsställelsen genom transaktioner, statusmarkörer eller sociala andelar. Allt smutsar ned vår mänskliga sida. Därmed rör vi oss inte en millimeter. Vi upprätthåller istället ett dödläge: ”In stalemate, we stagnate.” (”The world keeps turning”).

Texterna på ”Utopia banished” är som musiken; snabba, avhuggna och relativt korta fraser som går en rejäl holmgång med inskränkthet, fördomar och cementerade strukturer. Allt är inte tydligt. I vissa fall är raderna lite för lösryckta för att bilda ett greppbart sammanhang. Men det är sånger som har något tungt och konstaterande över sig och som är alldeles för ursinniga för att de ska fastna i bitterhet eller plattityder.

Barney Greenways sociala patos kan spåras till hans bakgrund. Han växte upp i en familj med bröder som var fackligt aktiva. Han själv är vegetarian, atheist, pacifist, ivrig djurrättsanhängare och kallar sig skämtsamt för ”a fuckin hippie”. Han pratar gärna om mänskliga rättigheter, klimatförändringar, rätten till abort och uppfyller alla kriterier för den samhällsmedvetna punkaren med stort PK-hjärta. Men han är först och främst en fritänkare.

Liksom inspiratörer som Crass och Jello Biafra balanserar han på en linje mellan kritiskt raseri, skärpa och humor. Det kan vara svårt att hitta någon ironi i Napalm Deaths piskande utbrott. Men det finns något krasst satiriskt över musiken. Den vräker sig fram utan det minsta försök till subtilitet eller måttfullhet. Den gör det grindcoremusiken är bäst på: hamrar på i en och samma riktning. Den kastar hjärndött huvudet fram och tillbaka och matar ut den mest enkelriktade, icke-reflekterande musik som bara är möjlig.

Det gör att plakat och färdigt formulerade principer hålls borta – det är mer tankeväckande än påtvingande.

Låttitlarna är laddningar i sig: ”Upward and uninterested”. ”Christening of the blind”. ”Dementia access”. ”I abstain”. Man behöver inte läsa texterna. Budskapet finns där redan, välformulerat, asförbannat – och befriande. Det körs inte ned i halsen på en eller skrivs på näsan. Istället frigör det mentalt utrymme. Det lösgör energi i ens hjärna. Fraserna kastas upp i luften och dräms till. Är du tillräckligt snabb så fångar du dem.

Sammanfattar man ”Utopia banished” i en mening skulle det kunna lyda: Högljudd opposition som överröstar varje försök till status quo. Skivan sätter igång varningsklockor i lyssnaren. Oavsett om det gäller en ovilja att acceptera otrygga anställningsformer, tristess eller det faktum att en ständig flod av valmöjligheter i dag har ersatt riktig demokrati.

Mycket av Napalm Deaths styrka ligger också i att de befinner sig i ett nu. Musiken må ha polerats – ibland för mycket – och moderniserats sedan 1992, men textmässigt skäller bandet lika välriktat som för 20 år sedan. Världen har förändrats, fast ändå inte. Det faktum att vi alla är människor, hur banalt det än kan tyckas, är något som Barney bygger allt på.

– Jag är människa. Jag söker hela tiden efter det bästa sättet att spendera min begränsade tid på jorden och samtidigt bryr jag mig om hur världen ser ut för andra omkring mig. Jag vill inte berätta för andra hur de ska leva sina liv, men folks motvilja att öppna ögonen och dra ur öronpropparna är ibland frustrerande.

Nästa år släpps Napalm Deaths femtonde studioalbum, ”Utilitarian”. Den riktar sig inåt istället för ut mot omvärlden.

– Textmässigt försöker jag undersöka det tvivel som man kan ha när det känns som att du ägnar en livstid åt att kämpa mot restriktioner och tvång. Du kommer till vissa punkter då du ställer dig frågan om det verkligen är värt det? Vilka förändringar har man egentligen möjlighet att påverka och få igenom? I slutändan är det viktigt att inte ge efter såklart, om vi alla följer med som en fårflock så blir vi till slut inskuffade till platser där det absolut inte finns något utrymme att röra sig på.

– Min vilja att skriva och agera är ganska konsekvent, och även om jag inte hade varit med i Napalm Death skulle jag ha gjort vad jag hade varit tvungen att göra på ett personligt plan för att uttrycka motstånd och en brist på acceptans.

”Utilitarian” släpps i slutet av februari 2012.