Modeskaparnas musor

Mode älskar musik. Liksom med bildkonst, arkitektur och dans har modevärlden ett passionerat förhållande till musik. På samma sätt som modeskapare samarbetar med konstnärer för att röra sig utanför sin egen sfär omger de sig med musiker för att komma närmre sin egen inspiration.

Musikerna är modeskaparnas musor. Var och en ska ha sin egen: Riccardo Tisci har Antony Hegarty, Nicolas Ghesquière Charlotte Gainsbourg, Alexander McQueen Björk och sedermera Lady Gaga, Hedi Slimane byggde i princip en hel karriär på en stil han hämtat från inrökta rockbarer i Paris, London och Berlin – och att klä band som Franz Ferdinand och Babyshambles. På samma sätt gjorde Marc Jacobs mode av grungemusiken. Karl Lagerfeld – well, han verkar älska så gott som alla rockstjärnor.

Under senare års modeveckor har det blivit allt vanligare med liveframträdanden på visningarna som ett alternativ till den sterilt mixade catwalkmusiken. Cat Power uppträdde vid Chanel couture a/w 2007, Sonic Youth spelade på Marc Jacobs a/w 2008, La Roux på Viktor & Rolfs s/s 2011, och på hemmaplan uppträdde HAJEN på Filippa K:s höstvisning 2010.

Artister specialskriver även musik för catwalken i samband med modeveckorna. These New Puritans fick sitt genombrott på Dior Hommes a/w 2007 med låten ”Navigate, navigate”, och Lady Gaga släppte singeln “Bad Romance” i samband med Alexander McQueens s/s 2010-visning, som streamades live på modehusets hemsida, med resultatet att den höga besökstrafiken fick hemsidan att krascha precis innan visningen skulle börja. Nyligen släppte Gaga en ny låt i samband med Thierry Muglers a/w 2011.

http://www.youtube.com/watch?v=D0tb4jsPn-0′] [yframe url=’http://www.youtube.com/watch?v=Z1N2Sto-lvk

Det är ett givande och tagande mellan modet och musiken. För vad är det som får musiker att framträda i modevärlden? Faktiskt det mest självklara: yta. När Robyn stylas av Sveriges främsta stylister är det för att det ger henne ytterligare ett vapen i kampen om att synas i industrin och att synas är att höras. Omvänt är en Kanye West på front row en vinst för modehuset. För vad Kanye och (ex-flickvännen) Amber Rose har på sig kommer att påverka omvärlden i långt större utsträckning än vad Vogue-redaktörerna någonsin skulle kunna göra.

Trots detta tycks det vara vanskligt för musiker att förknippas alltför starkt med modevärlden. Många av banden under electroclash-vågen kom till exempel i efterhand snarare att förknippas med färggranna kläder och festande och mindre för sin musik. När man idag hör ett band som Ladytron tänker man osökt på en armada av moderedaktörer som bistert stirrar på en catwalk. En ensidig bild av ett band som hade en lång karriär innan de var med i dokumentären “The September Issue” om Anna Wintour.

Tidigare har musik som korresponderar med modevärlden anspelat på just det där häftiga exkluderande gänget som intrigerar och är “en vogue”. Jag älskar både Pet Shop Boys “Flamboyant” och Chics On Speeds “Fashion rules”. Men när man lyssnar på dem idag framstår de mer som en parodi. Modevärlden är och vill inte längre framstå som en sådan kall och hierarkisk värld där allting är lätt förgånget. Den, precis som övriga världen, har genomlevt bakslag som finanskrisen, BMI-debatter och att stjärnor som Isabella Blow och Alexander McQueen slocknat. När modevärlden nu rannsakar sig själv, kommer också musiken på catwalken att omstöpas.

Men det finns fortfarande artister som inte slår an en ödmjuk ton. Lady Gagas video till “Alejandro”, av modefotografen Steven Klein, var en av förra årets största och mesta mode- och musikhändelser. Det teatrala i Gagas uppenbarelse, balanserat av de mindre personliga låtarna, fungerade perfekt för ett sammanhang där mode-möter-musik. Lady Gaga strävar också efter att vara lika visuell som auditiv. Hon ser sig själv, vare sig vi andra instämmer eller ej, som en modern Andy Warhol. Och just den idén om en sorts ny, svulstig och kommersiell popkonst, är kanske just vad som krävs för att mode och musik ska kunna gifta sig med varandra 2010.

Det finns flera andra mindre självklara exempel på lyckade möten. Men trots det är det de mindre lyckade som jag drar mig till minnes. Då modevärlden helt enkelt inte skänkt samma coolness till artisten som artisten skänkt till modevärlden.

När Lily Allen framförde några låtar från hennes skiva “It’s not me, it’s you” på Chanels s/s 2010-visning, ingick två modeller i bandet, dubbelt så långa som Allen. De skulle imitera bakgrundssångerskor men hade svårt att göra detta i takt. Det hela blev ett mardrömsscenario. Ett ögonblick då man febrilt önskade att musiken inte hade behövt bli förkroppsligad just där, på Grand Palais i Paris, just då. Man ville utropa “bliv vid din läst!” både till Karl Lagerfeld och den som valt ut modellerna. Inte ens Lilly Allens klanderfria framträdande kunde rädda den pinsamma uppställningen.

Då artister ofta framstår som eleganta och sofistikerade vid modevisningar, med vackra modeller omkring dem så att de själva nästan blir snyggare – vilket återknyter till ytans relevans även för musiken – var det här exakt det motsatta. Kanske var det Karl Lagerfelds kreativa mastermind som slog bakut inför visningen (det skulle i så fall inte vara första gången som det hände).

Oavsett vilket hamnade Lily Allen mellan stolarna. Det i sin tur pekade på någonting relevant i diskussionen om mode som verkar med andra konstarter. Stora gester kan fungera sida vid sida med de mindre när det handlar om mode- och musiksamarbeten. Lady Gaga är lika prominent som Hajen, en relativt okänd indiesångerska som upptäckts på Myspace. Och det faktumet att båda delarna kan existera utifrån samma premisser på en catwalk är befriande.

Men det som står och faller med samarbetena är huruvida resultatet skapar någonting nytt och intressant. Eller enbart fyller kommersiella syften.