Arenarockens fadda eftersmak
Personligt Pella Myrstener ser Arcade Fire på Popagandafestivalen i Stockholm. Och blir utmattad.Tio minuter innan utsatt starttid förbereds publiken på att Arcade Fire ska gå på scenen. Det spelas upp en matinéfilmstrailer där bandet är klädda som karaktärer ur tv-serien Carnivàle. Jag förväntar mig att elefanter ska kliva ut på scenen.
Det är första gången jag ser Arcade Fire, och hela tiden tänker jag att det är ett av ”världens bästa liveband” som jag ska se.
Musikskribenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev i sin recension av konsertenatt bandet är som bäst när de är subtila. Det stämmer. I så fall är det kanske där som problemet ligger? Det subtila har aldrig varit Arcade Fires kännetecken, vi talar om ett band som har spelat på Dalhalla. Nej, Arcade Fire slår på de största pukorna och körar med David Bowie och är en virvlande matinéfilm. Konserten är precis så som i hundratals Youtubeklipp.Det blir något inrutat. Arcade Fire sätter på power-knappen och i programmet finns inget utrymme för spontanitet. Sångaren Win Butler hinner bara flåsa ett brutet ”Tack så mycket!” innan han och resten av bandet river av nästa explosiva nummer. Under hela spelningen är det fullt pådrag, hundra procent episkt ös.När tre fjärdedelar har gått är jag alldeles slut, och jag känner mig likgiltig. När jag vandrar därifrån, uppför Eriksdalsbadets gångbro, hör jag att den sista låten som spelas förstås är ”Wake up”, som kanske var den allra starkaste låten på ”Funeral”. Trots detta mäktiga avslut gör det mig inget att jag redan lämnat konserten. Jag vet ändå hur det ser ut där nere: likadant som för fyrtiofem minuter sedan.
Alla livespelningar behöver givetvis inte vara subtila historier. Men när ett band ger en konsert efter ett noga utformat program, med en sådan densitet att det känns som att springa ett maratonlopp, börjar det bli fråga om trist arenarock. Låten ”The Suburbs” är ett bra spår på en ganska tråkig men välproducerad skiva. Likaså har Arcade Fires konserter blivit välproducerade och rätt tråkiga.Denna utveckling skedde mitt i all framgång, i all den uppskattning som fansen nu ger dem. Är det kanske just detta som är arenarockens fadda eftersmak – att den bara fortsätter veva vidare?
Det är första gången jag ser Arcade Fire, och hela tiden tänker jag att det är ett av ”världens bästa liveband” som jag ska se.
När började jag tycka att Arcade Fire är svulstiga? Bandets visuals är egentligen fina, som videon till ”The Suburbs” regisserad av Spike Jonze, och teaterkostymerna har varit deras stil sedan första albumet ”Funeral”. Vad är det som har ändrats? Kanske är det just att jag hört så många hylla dem som ”världens bästa liveband” ett faktum som gjort dem till pasticher på sin egen stil. Jag läste ett citat från Cults nyligen i brittiska Elle: ”alla i New York vill se ut som Arcade Fire”. Och här är de.
Musikskribenten Nicholas Ringskog Ferrada-Noli skrev i sin recension av konsertenatt bandet är som bäst när de är subtila. Det stämmer. I så fall är det kanske där som problemet ligger? Det subtila har aldrig varit Arcade Fires kännetecken, vi talar om ett band som har spelat på Dalhalla. Nej, Arcade Fire slår på de största pukorna och körar med David Bowie och är en virvlande matinéfilm. Konserten är precis så som i hundratals Youtubeklipp.Det blir något inrutat. Arcade Fire sätter på power-knappen och i programmet finns inget utrymme för spontanitet. Sångaren Win Butler hinner bara flåsa ett brutet ”Tack så mycket!” innan han och resten av bandet river av nästa explosiva nummer. Under hela spelningen är det fullt pådrag, hundra procent episkt ös.När tre fjärdedelar har gått är jag alldeles slut, och jag känner mig likgiltig. När jag vandrar därifrån, uppför Eriksdalsbadets gångbro, hör jag att den sista låten som spelas förstås är ”Wake up”, som kanske var den allra starkaste låten på ”Funeral”. Trots detta mäktiga avslut gör det mig inget att jag redan lämnat konserten. Jag vet ändå hur det ser ut där nere: likadant som för fyrtiofem minuter sedan.
Alla livespelningar behöver givetvis inte vara subtila historier. Men när ett band ger en konsert efter ett noga utformat program, med en sådan densitet att det känns som att springa ett maratonlopp, börjar det bli fråga om trist arenarock. Låten ”The Suburbs” är ett bra spår på en ganska tråkig men välproducerad skiva. Likaså har Arcade Fires konserter blivit välproducerade och rätt tråkiga.Denna utveckling skedde mitt i all framgång, i all den uppskattning som fansen nu ger dem. Är det kanske just detta som är arenarockens fadda eftersmak – att den bara fortsätter veva vidare?
Kommentera