article-image

Serge Gainsbourg

Artikel Serge Gainsbourg var multikonstnären, kvinnotjusaren och äcklet som provocerade hela Frankrike under sin tid. Filmen "Gainsbourg - ett legendariskt liv" skildrar hans karriär som kulturell ikon. Men Pella Myrstener tycker inte att regissören Joann Sfars verk säger speciellt mycket.

Det finns en ständig längtan efter att fånga genier på film: Konstnärer, matematiker, politiker, musiker. I fjol producerade Anne Fontaine en film om en av Frankrikes viktigaste moderna kulturella ikoner, Coco Chanel. Och nu har kompositören och musikern Serge Gainsbourg avporträtterats i filmen “Gainsbourg, Vie héroïque” (svensk undertitel “Ett legendariskt liv”).

Serge Gainsbourg – fransk multikonstnär, multimusiker, multigeni och multiäckel. Mycket i den franska musikhistorien börjar och slutar med Gainsbourg. Han började som pianist att skriva egna jazzstycken som tog inspiration av den franska vistraditionen, för att sedan brodera ut verken med afrikanska rytmer, popmelodier, hårdrock och åttiotalssyntar. Gainsbourgs musik lät som ingenting annat i Frankrike vid den tiden.
Nyskapande men samtidigt förankrat i traditionen.

Givetvis är det omöjligt att spegla varje del av Gainsbourgs 25 fullängdsskivor långa musikaliska karriär i en drygt två timmar lång spelfilm. Lägg också till hans skandalomsusade leverne, ett antal kända och vansinnigt vackra kvinnor som blivit minst lika berömda som han själv, alkoholismen och de skruvade provokationerna mot samhälle och etablissemang.

Serge Gainsbourg_birkin_brödtext

Jane Birkin och Serge Gainsbourg

Det är en tung uppgift att ge sig på ett porträtt av en sådan person, men det är ändå tråkigt att se hur regissören Joann Sfar väljer de allra lättaste knepen och utvägarna för ett rockporträtt: Mytologisering, demonisering, geniförklaring.

Olika episoder av Serge Gainsbourgs liv tas upp och lämnas som öppna trådar, för att aldrig knytas ihop. Vi får från första början inblick i hans barndom som judisk pojke i ett ockuperat Frankrike, en ockupation som präglade hans artistskap senare i livet. Men inga paralleller dras till det nazistrockinspirerade album han gjorde 1975 (“Rock around the bunker”). Vi får se hur han i slutet av sitt liv åker till Jamaica och börjar spela in musik med karibiska musiker, men det görs ingen ansats till att försöka förklara inspirationen vidare utan allt hastas snabbt förbi.

Partier som utan tvekan skulle kunna vinna på att förklaras mer ingående har fått lämna plats för drömska utspel. Joann Sfar har en bakgrund som serietecknare, och har gjort en film som påminner om en serieroman. Händelser förklaras genom att låta karikatyrlika dockor, som den stornäste, storkäftade “La Gueule”, styra den unge Serges liv på ett snarast demoniskt sätt. I den making of-film som finns på Youtube (nu borttagen, reds anm.) säger Joann Sfar att han ville göra en film om Gainsbourg för att han “alltid har varit en passion för mig, en ikon ända sedan barndomen”. Redan här börjar det blinka varningstexter.

Vi behöver inte en regissör som är inne på barndomens idoldyrkan. Jag tänker på de två musikerporträtt som gjort störst intryck på mig: filmen ”Amadeus” om Mozart regisserad av Milos Forman, och “I’m not there”, Todd Haynes skildring av Bob Dylans olika musikaliska sidor. Det är porträtt som berättar om människorna.  Som ställer frågor kring konstnärskapet samtidigt som de ifrågasätter idolisering och mytologisering.

Det finns en annan fara med att göra en film om en ikon som spinner vidare på myterna och stjärnstatusen: Allt som skulle kunna vara unikt i historien så som Sfar väljer att berätta den försvinner. Det finns ingenting kvar som är personligt i berättelsen, vi ser bara idolen, skitstöveln Serge Gainsbourg, så som vi redan känner honom.

Det är tröttsamt, för Serge Gainsbourg var inte bara en ikon och en passion för Joann Sfar, utan för så många andra fransmän. Jag vågar påstå att han genom sin musik, sin konst och sina skandaler mer eller mindre angår varje fransos: Den äldre generationen fnissar och suckar över alla skandaler de minns, hur han blev utskälld efter noter i den franska dagstidningen Le Monde efter hans reggae-version av Marseillaisen (“Aux armes et caetera”, 1979). Eller hur han ständigt provocerade med att sjunga om en närmast incestuös kärlek till sin dotter Charlotte.

Den yngre generationen berättar gärna med allvarlig min hur viktig han har varit för den moderna franska musiken. I Paris försöker alla franska killar se ut som Serge Gainsbourg gjorde på toppen av sin karriär, i uppknäppta skjortor, dubbelknäppta sjömanskavajer, rufsigt hår och tredagarsstubb. Filmen snuddar vid allt detta, men reder inte ut någonting.

En jazzmusiker nickade instämmande när jag sa att jag inte gillade filmen. “Oui, c’est vrai, il ne dit rien” – den säger ingenting, menade han. Att en film som på ett sådant ambitiöst sätt har tagit sig an en av nyckelpersonerna i den franska musikhistorien – en av 1900-talets viktigaste musiker om vi ska tro trailern – lyckats med konststycket att inte presentera någonting annat än en handfull porträttlika skådespelare som röker och har sex är sorgligt.
Jag är glad att jag slipper vara fransyska när jag går ut ur biosalongen.

”Gainsbourg – ett legendariskt liv” visas nu.