Kito

Dubstep har sedan länge upphört att vara ett fenomen begränsat till murriga källarlokaler i södra London. I dag har genren sina tentakler världen över: Haag, Wien, Los Angeles, San Francisco, Tokyo och så vidare. I takt med att musiken fått fäste i nya miljöer har det också blivit allt mindre relevant att låsa den vid typiskt brittiska attribut. Eller, snarare, att tro att dessa inte går att återskapa någon annanstans än i den engelska huvudstadens mest ödsliga skrymslen är smått befängt.
Detta kan Maaike Kito Lebbing – Kito – intyga. För tre år sedan lade hon de första byggstenarna till sitt musikaliska bygge i Perth i Australien – mörka och vackert kyliga ljudsjok som hellre väckte associationer av grådaskig himmel och dystra kontorskomplex än ett svallande Indiska Oceanen.

Snart kontaktade hon Skream som gillade vad han hörde och gav ut Kitos första släpp, tolvan ”What if/Cold” på sitt skivbolag Disfigured Dubz. Därefter har den australiensiska producenten gjort remixar och ett antal nya låtar, varav ’LFO’ som medverkade på samlingen ”Dubstep Allstars vol. 7″, innebar ett mindre genombrott för en lite större publik. Uppskattningen har även kommit från såväl BBC Radio 1-dj:n Mary Anne Hobbs som N-Type och Joker.
Ett intresse som tillslut fick Kito att inse det nödvändiga i att byta ut värmen och solen ”down under” mot duggregnet i London.

– Australien är så isolerat från resten av världen så jag var tvungen att flytta. Jag tror att den musiken jag gör är… det finns definitivt en scen för den hemma, men att göra karriär på den är något helt annat. Det blir mer en hobby eller något du gör vid sidan om, men i London finns möjligheterna.

Kito är inte ovan att röra sig i Europa. Hennes pappa kommer från Holland och under uppväxten besökte hon ofta sin släkt där. I dag är hon en bärare av två kulturer: Australiens klimat och partymentalitet och den europeiska popmusiken, med betoning på elektronisk. Under unga år var det triphopakter som Portishead, Tricky och UNKLE som utgjorde Kitos referensvärld. I dag är det skandinaviska popmakare som Miike Snow och Trentemøller (bland mycket annat). Dubstepen kom hon också i kontakt med i Europa, när hon var ute och reste för några år sedan.

– Innan jag åkte iväg hade jag börjat lyssna en del på engelska Luke Envoys ”Honour kill”. När jag kom till Europa var den första staden jag kom till Aten i Grekland, där hörde jag Burial hos de jag bodde hos. Om Luke Envoy är basig och rak dubstep så är ju Burial mer obskyr och inte så uppenbart direkt. När jag kom till London, stannade jag i sex månader och gick ut en del, då kom jag in på det ännu mer.

Vad är det spännande med dubstep?
– Jag började lyssna på det vid samma tidpunkt som jag började producera musik. Innan hade jag varit inne på drum’n’bass och det kunde jag inte få grepp om. Det föll sig inte naturligt för mig, det var väldigt tekniskt, standarden var så hög och man var tvungen att passa in i en form för att det skulle vara bra. Men med dubstep kunde jag föreställa mig själv producera det. Det finns mycket välproducerad dubstep, men det är en lösare och friare genre och det inspirerade mig att börja.

– Tidigare lyssnade jag bara på drum’n’bass men när jag fastnade för dubstep så öppnade det mina ögon för en massa andra stilar.

Liksom många andra genrekollegor nöjer sig Kito därför inte med en dov och blöt basmatta och släpiga trumtakter. Istället finns en känsla för atmosfär och ett ödsligt ambient anslag i förgrunden, där lite av Burials temperament känns igen men samtidigt ett djup som har en helt egen bärkraft. I senare kompositioner har popmusiken också fått ett större inflytande.

– Det har att göra med att jag jobbar med en vokalist, Reija Lee, jag tänker på hur det ska funka med hennes röst. Men det handlar också om att jag inte varit producent speciellt länge, bara tre år. Så jag lär mig mer och vill utmana mig och pröva olika stilar i sökandet efter mitt sound. Men jag tror att jag aldrig kommer göra renodlad popmusik, det kommer alltid att vara djupare och mörka låtar.

Vad är så intressant med det mörka och melankoliska?
– Det väcker känslor som… jag alltid har dragits till. Jag har lyssnat på sån musik ända sedan jag var 13 år, jag älskar att gå ut och lyssna på det, men det är musik som jag främst lyssnar på hemma.

Du har varit en dj under ganska lång tid och fått priser för det i Australien. Hur kom det sig att du började spela skivor?
– Jag växte upp i en väldigt liten stad (Denmark, söder om Perth, reds anm.) och det fanns inte speciellt mycket att göra, så jag började beställa skivor på nätet vilket blev min hobby. När jag flyttade till Perth började jag jobba i en skivaffär och gjorde lite radio och var med på en del tävlingar, då var det bara drum’n’bass. När jag åkte ut och reste så slutade jag med det, men tog upp det sen när jag började göra dubstep.

Du har sökt till Red Bull Music Academy vilket är en årlig ambulerande utbildning för producenter och artister. Kom du in?
– Nej! Och jag kommer inte att söka igen för det var en såå lång ansökningsprocess, jag väntar tills de ber mig att föreläsa där, haha.

Men vill du studera musik på det sättet framöver?
– Jag gick faktiskt en utbildning, teknisk musikproduktion, i Australien under ett år. Men det bästa jag tog med mig därifrån var människorna som gick där. Det mesta har jag lärt mig är hemma, från vänner, det handlar bara om att lära sig själv och umgås med andra producenter. Det är det viktigaste.

”What if/Cold” släpptes i april 2009.
Kito släpper inom någon månad en ny Ep på Disfigured Dubz, där Reija Lee medverkar på en låt. Hon har även gjort fyra låtar med Reija som ska släppas på Mad Decent framöver.
Mer info om Kito, här.
Info om Disfigured Dubz, här.