I min skivsamling: Hot Chip

Kommer du från en musikalisk familj?
– Jag är en klassiskt tränad cellist och pianist. Jag lärde mig spela piano när jag var fyra år och cello när jag var sex år, så jag var ett litet barn som spelade mycket klassisk musik. Mina föräldrar lyssnade mycket på amerikansk musik, som The Velvet Underground, Talking Heads och Neil Young. De var även inne på lite mer udda engelsk folkmusik som The Incredible String Band och John Martyn. Min pappa var väldigt intresserad av dub reggae.

– Vi bodde i Leeds i norra England och där fanns ett stort västindiskt område och en piratradiostation som hette Chapeltown FM. Han lyssnade mycket på den och spelade den musiken för mig så jag blev tidigt exponerad för det som i dag skulle kallas för ”tidig basmusik”, haha.

Det måste varit en av de första piratradiostationerna i England?
– Ja, det fanns en del andra. Men det var under 80-talet. Popmusik har en stor inverkan på mig. Det finns en massa artister från den tiden som jag börjat lyssna på först på senare tid, som Soft Cell, som jag verkligen uppskattar. Det finns så mycket om man gräver i arkiven.

Hot Chip är ett väldigt eklektiskt band. Är er egen musiksmak lika bred som den musik ni gör?
– Ja, verkligen. Vi dj:ar ju en del så vi gillar många av de stora dansmusikartisterna som alltid fyller dansgolven när man spelar dem. Men vi lyssnar också på mycket lugn, akustisk och introspektiv musik när vi är hemma, och popmusik från 80-talet och andra perioder. Vi har alla ganska stora skivsamlingar och gillar även udda skivor som man råkar hitta i second hand-butiker.

– ”Flutes” på nya albumet startar till exempel med en sampling av en mässande Buddhist-munk som är tagen från en sådan skiva. Att hitta ljud från sådana skivor och försöka göra något av det är alltid intressant.

Letar du i skivbackar och är en ”cratedigger”?
– Jag var det förut men inte så mycket nuförtiden. Men Joe (Goddard), Alexis (Taylor) och Felix (Martin) är alla människor som köper skivor på det sättet. Jag kanske borde börja igen, men det är en hälsofråga för mig. Jag har sträckt ryggen två gånger efter att ha flyttat skivbackar och då började jag tänka att det kanske inte var värt att fortsätta. Men i övrigt handlar det mycket om vinyl för oss.

Vilken är den senaste vinylskivan du köpte?
– Jag måste kolla lite härborta (bläddrar i sin skivsamling)…Hm, här står en pinsam Joe Jackson-skiva, vet inte varför jag har den?

– Min granne gav mig en skiva med ett band som heter Seahawks. De spelar en sorts extatisk yacht-rock som jag gillar. Min granne är konstnär och heter Pete Fowler, han gör alla omslag till Seahawks som jag gillar lika mycket som musiken. Det var nog den senaste, annars blickar jag bara tillbaka, haha.

Har du något favoritalbum bland dina vinylskivor som du håller hårdare i än övriga?
– Jag har många Studio 1-skivor med Wolfgang Voigt och alla de där artisterna från den tidiga tyska minimala technoscenen. Det är djupt otrendig dansmusik i dag och jag spelar dem inte så mycket längre. Men jag gillar verkligen de skivorna, bara att titta på själva vinylen. De är så minimala och har de här galna mönstren där man ser att ett spår kommer att hålla på i tolv minuter. Omslagens design är också fantastisk, men jag vet inte om de är värda speciellt mycket längre.

Vad är det du gillar med omslagen?
– Det är så enkla mönster, geometriska virvlar som samtidigt har något brutalt över sig som står i nära förbund med musiken.

– Det finns andra favoriter också, som en box med Robert Johnsons alla bluesgrejer. Och ett exemplar av Danger Mouses ”The grey album” på vinyl. Jag fick det eftersom jag jobbade på Warp Records vid den tidpunkten och Danger Mouse skickade över ett gäng till kontoret. Den förvarar jag i en liten låda. Vem vet, den kanske kan bli värd något en dag?

Har du några favoritomslag i din skivsamling?
– Jag har alltid varit imponerad av Aphex Twins ”Drukqs”-skiva och hela paketeringen. Den är så stor, dubbelt så stor som en box och innehåller fyra tunga bitar vinyl, en stor poster och en del annat som är så snyggt.

– Sen gillar jag omslaget till första Kraftwerk-albumet, ”Kraftwerk”. Det är en gatefold med en trafikkon på omslaget och med ”Ruckzuck” bland låtarna. På insidan finns flera foton på dem från tidigt 70-tal när de spelar gitarr och bilder på effektpedaler, det är en helt annan estetik som är kul.

Vilken är den pinsammaste skivan du äger? Är det Joe Jackson-albumet du nämnde?
– Nej, jag tycker faktiskt om den, det är ”Night and day”-skivan med ”Steppin’ out” som är en riktigt bra låt. Pinsam skiva? Well, jag har massor av dem men det kan vara svårt att hitta någon som är dålig rakt igenom… Hm, här står en Rufus-skiva, men den är helt okej. Jag vet faktiskt inte, i vanliga fall finns det alltid något som är okej på en dålig skiva.

– Jag har i och för sig ett stort gäng Hot Chip-skivor vilket är pinsamt för man har inte sina egna skivor i sin samling, haha.

Hot Chips kommande album ”In our heads” släpps den 11 juni.