article-image

Googoosh

Artikel Innan den iranska revolutionen var hon en av Mellanösterns modernaste artister. Men Googoosh lät sig inte tystas av förbuden. I dag står hon fortfarande för en frigörande kultur och ett vemod som har en mer allmängiltig grund än vad man kan tro.

”Do whatever is best for you. You are always part of our life and the way we live. You are always with us. We just missed you a lot.”
Fanmail från signaturen ”David” till Googoosh.

”My mournful story has remained the same as it was before. It’s the mournful story of someone with a tired heart.”
Googoosh.

New York, juli 2009. En tre dagar lång hungerstrejk har inletts framför FN:s högkvarter till stöd för de demonstranter som gripits under protesterna mot president Mahmoud Ahmadinejad i Iran.
Iranska filmstjärnor, kändisar, författare och professorer har samlats framför en banderoll med namnen på de 600 personer som fängslats. En av deltagarna är Googoosh. I tonade solglasögon framför hon ett tal där hon uttrycker sin vilja att vara en röst åt ”de sorgsna mödrar som förlorat sina kära i fredliga demonstrationer”.

Man skulle kunna tro att Googoosh – en artist som är djupt förankrad i det iranska folkets medvetande och som i dag lever i exil i USA – är van vid att visa sitt stöd för demokrati och rättvisa. Men mötet i New York är hennes första offentliga politiska utspel. Hon har aldrig gjort sig känd för att blanda in åsikter i sin musik eller mana till kamp.
För det iranska folket är hon ingen protestsångare. Hon är en ikon att samlas kring och känna sitt ursprung i. En artist som ”hellre skriver en sång för att hjälpa demokratirörelsen än håller tal”, som en av kommentarerna lyder i anslutning till ett Youtubeklipp från manifestationen.

Googoosh är också en väg till vemod och melankoli. När jag lyssnar på henne träffar hennes röst mig på samma sätt som Lhasa de Selas eller Roky Ericksons stämmor. En röst som formats av personliga törnar och sökande och vars hjärta är lika livserfaret som tungt. Men Googoosh är också en väg till det gränsöverskridande och djärva. Under 60- och 70-talet var hon en popmusikdiva som stod för något nytt och frigörande i skarven mellan öst och väst. En artist som utövade inflytande genom musik, mode, film och ett ständigt återskapande av sig själv.

Intresset för popmusiken från Iran har, som ett resultat av återutgivningskulturens utbredning, blivit allt starkare på senare år. Finders Keepers samling ”Pomegranates”, Kevin Pearces ”Sketches of Iran Volume 1: Googoosh” och Raks Discos ”Raks Raks Raks – 27 Golden Garage Psych Nuggets” är bara några av de nedslag som gjorts i den persiska musiken från 60- och 70-talet.

Gemensamt för dessa samlingar är att de alla lyfter fram artister som föddes i en tid av politisk turbulens, där strävan efter frihet och modernisering mötte ekonomiskt inflytande från väst. En period då den framväxande medelklassen i Iran ville bli en del av den större världen.

Musiken under denna tid speglar samhällsutvecklingen; den har drag av traditionell folk och klassisk musik, men hämtar influenser från funk, surf, rock, psykedelia, latinska stilar och västerländska hits som ibland tolkades på originalspråket.
En kultur som vibrerade av korsbefruktning och kreativitet i en period då möjligheterna kunde skönjas vi horisonten.
Googoosh personifierar mycket av detta. Samtidigt är hon en klassisk artist vars liv tidigt formades av att stå på en scen.

Googoosh växte upp i 50-talets Iran. Redan som 2-åring uppträdde hon med sin pappa som jobbade som akrobatartist och satte upp enkla kabaretföreställningar i Teherans fattigare delar. Föräldrarna, som båda kom från Azerbadjan, var frånskilda tidigt och Googoosh spenderade merparten av tiden med sin pappa.

När hon en dag gick upp på scenen själv och började imitera kända iranska sångare, blev ägaren på klubben så imponerad att han övertalade pappan att hans dotter skulle sjunga. Snart blev Googoosh huvudförsörjaren i familjen.

Under 60-talet utvecklades hon till en artist på egna ben. Hennes känsla för att efterlikna och ta upp influenser utifrån satt i hennes natur.
Hon lärde sig olika danser (flamenco, charleston och traditionella danser), växlade mellan klädstilar och frisyrer – hennes version av den korta Twiggyfrisyren är en av de mer omtalade – och hade inga problem att anta olika skepnader utan att förlora sin egenart. Hon var sig själv genom att vara en hybrid.

Googoosh+Twiggy
När intrycken från väst, i form av amerikanska tv-program och tidningsmagasin, mötte tendenserna av modernisering, uppstod ett kreativt spänningsfält. I detta fann Googoosh en naturlig plats. Hon sjöng på persiska (farsi), turkiska, franska och engelska. Hon var starkt influerad av europeisk musik och blandade iransk folkmusik och stilar från andra delar av Mellanöstern med italiensk pop, franska kärleksballader, bossa och funk. Inte sällan i en orkestrerad inramning där den djupa och omfångsrika rösten fångade ett allvar i en sentimental ljudbild, färgad av texter om kärlekssorg och relationer.
Hon tog sig an rock- och popmusiken från USA och Storbritannien. Främst i covers av låtar som Otis Reddings ”Respect” och vokalgruppen Honey Coneys soulhit ”Want ads” som gjordes med ett närmast identiskt engelskt uttal. Men även i en av Googoosh kändaste sånger, ”Talagh”, där basen och melodin är direkt lånad från öppningsspåret i ”Jesus Christ Superstar”.

 

Med sina sånger på franska och italienska fick hon även ett genomslag i utlandet. 1971 vann hon en guldskiva på Midemfestivalen i Cannes 1971 (i konkurrens med bland andra Elton John och Ike & Tina Turner) och två år senare rönte hon framgångar på San Remofestivalen i Italien.
Parallellt med musiken var Googoosh också en anlitad skådespelerska som hade flera roller i en rad filmer i den framväxande filmindustrin i Iran.

Allt detta tilltalade den generation av iranier som närde kosmopolitiska drömmar. För dem var Googoosh en spännande och progressiv kraft som visade att det gick att plocka delar från både den iranska kulturen och väst, och konstruera en egen livsstil. Hennes utstrålning och modemedvetenhet representerade också ett nytt kvinnoideal; klädstilarna och frisyrerna signalerade en frigjordhet och tolerans inför att få klä sig och se ut som man ville.

Detta förmedlade hon även i sina texter som uttryckte kvinnlig längtan och åtrå på ett sätt som var både vågat och sofistikerat, men som inte väckte anstöt hos regimen. Snarare tvärtom. Shahen, kung Mohammad Reza Pahlavi, styrde Iran enväldigt och hade förkastat den religiösa lagstiftningen till förmån för lagar efter västerländsk modell. Som en följd av det hade han förbjudit islamisk klädsel såsom ansiktsplagget hijab. Googoosh öppna, visuella framtoning kom därför att passa väl in i denna hållning.
Snart fick hon också en viss status inom aristokratin och blev bjuden på fester hos den högre societeten.

Men om relationen mellan Googoosh och kungahuset inte var problematisk, så pyrde missnöjet bland folket. Bakom regimens moderniseringsförsök var korruptionen, extravaganserna och maktmissbruket utbrett. Därtill sågs shahen av många som USAs marionett, eftersom CIA tillsammans med den brittiska säkerhetstjänsten hjälpt honom att störta den demokratiskt valda premiärministern Mohammad Mosaddegh i en iscensatt statskupp 1953 (för att behålla sin kontroll över iranska oljefält).
Mot slutet av 70-talet hade de flesta samhällsgrupper – studenter, icke-religiösa socialister, liberaler och islamister – blivit hans motståndare, inklusive den medelklass som en gång stöttat honom.

Och 1979 resulterade det i det oundvikliga: Den iranska revolutionen.

Shahen störtades i en folkligt förankrad kamp där viljorna som verkade för förändring var många. Till slut fick de religiösa krafterna initiativet och Iran blev en islamisk republik med Ayatollah Ruhollah Khomeini som ledare.
Det som från början var ett brett uppror mot en enväldig monarki omvandlades på kort tid till ett förtryckande islamistiskt styre med ett prästerskap vid makten.
Första steget blev att sätta punkt för populärkulturen och därmed också för popmusiken. Khomeinis män slet ut kassetter ur folks bilar och förföljde de som lyssnade på eller visade intresse för popmusik. Kvinnliga artister bannlystes att uppträda offentligt.
Och Googoosh, som vid tiden för revolutionen stod på toppen av sin popularitet, berövades allt på bara några månader.
Men istället för att fly landet, som många av sina kollegor, valde hon att stanna kvar. Hon drog sig tillbaka i sin lägenhet i Teheran, utan musik. Och förblev tyst för en lång tid.

Vår bakgrund, kultur och historia är saker vi ofta tar förgivna. Men för många iranier var de inte längre självklara efter revolutionen. De som tvingades i exil hamnade i nya, främmande kulturer. Men i deras hjärtan dröjde sig Googoosh kvar.

Efter två decennier av politisk oro och krig öppnade Iran upp sig med president Mohammad Khatami. För Googoosh innebar det att hon plötsligt fick möjlighet att resa utomlands för att uppträda.
Sommaren 2000 inledde hon en comebackturné i USA och Kanada och fick möta de landsmän och kvinnor som nu levde i väst. Efter 21 år av tystnad var gensvaret enormt. Inte bara för att många återförenades med sitt ursprung. Nu fanns även en yngre generation i publiken; Barnen till exil-iranierna som hittat till Googoosh musik via bootlegs och album i sina föräldrars skivsamlingar och som dragits till myten om den iranska divan. Turnén avslutades året därpå i Dubai i samband med det iranska nyåret.

I samband med återkomsten bestämde sig även Googoosh för att gå i exil. I dag bor hon i Los Angeles. Hon har fortsatt att ge ut skivor och har uppträtt världen över varje år sedan comebacken. Även om hon har sin kreativa och mest spännande period bakom sig är hennes ställning som kulturell symbol orubbad.
Och då den iranska regimen fortsatt att slå ned på reformvilja och förändring har hon från en position i väst, uttalat sig mer kritiskt mot kränkningar av mänskliga rättigheter. Vid det senaste besöket i Stockholm 2007 kommenterade hon i en intervju i Svenska Dagbladet det nyligen inträffade mordet på den pakistanska politikern Benazir Bhutto.

”Tyvärr är jag själv inte på den politiska scenen, men mitt mål är att jag så småningom ska kunna göra mer för kvinnorna och yttrandefriheten.”

Hon är inte politisk men som progressiv och fritänkande människa så måste hon visa sitt missnöje. Även om hon inte riktar det mot sitt hemland. I dag är den öppna identitet som hon skapade under 60- och 70-talet inte längre främmande. Den är möjlig. Och så länge åsiktsförtryck och religiösa lagar är en del av Iran kommer folkets saknad efter en kultur som man kan kalla sin egen att finnas där. I dag symboliseras den av en aldrig sinande ström av Youtubeklipp på Googoosh som iranier över hela världen lagt upp. En sorts revolution som kan fortsätta ostörd av förbud och lagar. En populärkultur som inte låter sig besegras.

I dokumentären ”Googoosh: Iran’s Daughter” från 2000 antyds att frånvaron av modern gjorde livet fyllt av vemod för Googoosh. Trösten fann hon på scenen framför en publik. Men det livet gjorde i sin tur att hon aldrig fick uppleva en riktig barndom.

Kanske finns en del av förklaringen till varför hon är så älskad just där.
Sökandet efter ro, trygghet, en plats där man kan känna sig älskad. Något bestående. Likheterna är tydliga med det iranska folkets längtan efter sin kultur och historia. Att leva långt från sitt ursprung är en sorg som är svår att greppa. Men som det finns något universellt över. Oavsett om man bor i Stockholm, Los Angeles eller Teheran.

Efter comebacken. Googoosh framför en av sina stora hits, ”Mordab”, på en konsert i Los Angeles 2003.

Googoosh riktiga namn är Faegheh Atashin.
Artistnamnet är ett vanligt pojknamn i Armenien.

Se också dokumentären ”Googoosh: Iran’s Daughter”, av Farhad Zamani, från 2000.

Googoosh gav ut 17 album innan revolutionen. Sedan comebacken har hon släppt fem skivor, den senaste årets ”Hajme Sabz”.

Mer info om Googoosh, här och här.