article-image

Felas arvtagare

Artikel Han är något av det svettigaste man kan se på en livescen i dag. Seun Kuti för vidare sin pappa Felas funkrytmiska arv med ackuratess. Throw me away tog ett snack med honom om politik och den europeiska publiken. Och bad honom fälla sitt omdöme om sju poplåtar.

När Seun Kuti uppträdde på Way Out West i somras fick han merparten av festivalens popakter att framstå som intetsägande caféband. Mitt på dagen i Slottsskogen byggde den 26-åriga sångaren och saxofonisten upp en mäktig rytmfest, med lika delar musikalisk passion, glödande artisteri och total scennärvaro, som stod i en klass för sig. För en stund förflyttades den lummiga stadsparken till en pulserande klubb i 70-talets Lagos, den nigerianska storstaden där afrobeatgenren slog igenom för över 30 år sedan.

Då var det pappa Fela Kuti som fick hela Afrika (och lite senare även artister som Brian Eno och David Byrne) att dansa till sin banbrytande fusion av jazzfunk, highlife-gitarrer, västafrikanska rytmer och drivet blås. Numera är det Seun Kuti som, tillsammans med sin äldre halvbror Femi, för arvet vidare till en internationell publik.

Men han är inte ensam. De senaste årens ökade intresse för afrikanska musikstilar inom den västerländska popen har gjort att afrobeaten har fått en bredare spridning. Och ironiskt nog är Seun Kuti populärare i Europa än på hemmaplan i dag.

Seun Kuti_brödtext

Seun Kuti

– Ja, jag spelar oftare där än i Afrika, européerna älskar musiken så mycket att de nästan har gjort den till sin egen. Men jag tror att den har mer att ge eftersom den var före sin tid. Det är ett sound som passar bättre i dag, och om 20 år kanske det är den främsta genren i världen, säger han.

Redan vid nio års ålder debuterade han som körsångare i sin pappas storband Egypt 80. På nära håll fick han se hur Fela styrde kollektivet med strikt hand, genom hypnotiska tiominutersjam där den musiker som råkade spela en enda ton fel kunde få hela konserten att avbrytas. I dag är det Seun som leder orkestern, om än inte lika perfektionistiskt som sin far (”jag behöver inte säga till dem hur de ska spela, de är faktiskt mycket bättre nu än när de uppträdde med pappa”). Men med samma patos för det politiska budskapet, som är en lika självklar del av afrobeatgenren som själva musiken.

– Det är inte många afrikanska artister som berättar om situationen i deras hemländer i dag, många gör kommersiell pop och vill bli kompisar med politiker och makthavare. Men afrobeat har alltid handlat om att verka för förändring, musiken är en del av en ideologisk och medveten rörelse som fortfarande är viktig för min kontinent och mitt folk, säger Seun Kuti.

Liksom sin pappa har hans politiska övertygelse ibland provocerat myndigheterna i hemstaden Lagos. På Felas tid var det militären som styrde och utövade en repressiv kontroll över invånarna. Nu är det polismakten som inte sällan använder brutala metoder för att sätta sig i respekt. Något Seun Kuti fick erfara strax innan han skulle ge sig ut på sin sommarturné tidigare i år.

– Jag och några kompisar var ute en kväll och plötsligt kommer det fram en polis och drar upp sin pistol och siktar mot en kille. Jag undrade vad han sysslade med för han var helt oskyldig, och det räckte för att de skulle börja puckla på oss. Tyvärr hamnar jag ofta i trubbel för att jag inte kan hålla tyst, skrattar Seun lite luttrat.

Men det är inte bara polisen som han har emot sig i Nigeria. Politikernas makt över media är stark och de artister som vill få sin musik spelad på radio måste öppna plånboken. Men Seun vägrar.

– Det är ett dilemma för folk får inte veta hur det går för mig i utlandet eller hur stor jag är. Men jag behöver egentligen inte radion! Jag har ändå stöd bland de unga i min generation, jag ser att viljan till förändring finns där och det enda de strävar efter är att förbättra sin situation, så det finns hopp!

Seun Kuti om sju poplåtar med afrikanska stildrag.

1. ”Optimo”, Liquid Liquid.
”Det märks att rytmen och texterna är inspirerade av afrobeat. De kommer från USA, det hörs på accenten. Det är coolt, jag skulle lätt dansa till detta.”

2. ”Brothersport”, Animal Collective.
”Det låter som de tagit intryck av sydafrikanska körsångare, men det är för mycket folkmusik för min smak.”

3. ”Cape Cod Kwassa kwassa”, Vampire Weekend.
”Highlife! Dessa killar har fattat vad det handlar om. Jag gillar gitarrerna. Men det skulle inte funka i Nigeria, där lyssnar de bara på popskval. Det spelas inte någon medveten musik överhuvudtaget.”

4. ”Tonights today”, Jack Penate.
”Det finns lite tidig afrobeat i låten, gitarrerna är väldigt highlife här också. Hans sångstil är influerad av reggae.”

5. ”Living thing”, Peter Bjorn and John.
”Början är ganska enkel. Men jag gillar det inte. Det är bara att lyssna så fattar man. Det händer ingenting, de måste ha gett ut detta på ett eget bolag.”

6. ”Like a fading rainbow”, Jenny Wilson.
”Jag älskar hennes röst, men musiken är inte så influerad av något afrikanskt. Bara för att man har med en bongotrumma gör det inte till afrobeat.”

7. ”The great curve”, Talking heads.
”Detta är spännande. Och äntligen lite blås! Bästa låten hittills. Allt är bra i den, gitarrerna, sången och drivet. Detta skulle funka vilken dag som helst i Lagos.”

Sean Anikulapo Kuti

  • Född: 1982.
  • Är: Son till multiinstrumentalisten, politiska aktivisten, polygamisten och den strikta bandledaren Fela Kuti, som släppte ett stort antal album och var en av Afrikas största stjärnor under 70- och 80-talet. Fela avled 1997. Seun är halvbror till Femi Kuti som också var medlem i Egypt 80 och har varit uppmärksammad soloartist internationellt sedan slutet av 80-talet.
  • Lärde sig spela saxofon när han var 8 år och blev samtidigt körsångare (och ”maskot”) i Egypt 80. I dag leder han kollektivet som inte sällan uppgår till runt 15 musiker och dansare.